Vänsterfeministen Kristina Hultman om Bodströms avhopp och S framtid:

Bort med alfahannarna och back to basics

Publicerad 16 oktober, 2010 - 10:37

SOCIALDEMOKRATERNA Alfahannarna Bodström och Orback satte mäns våld mot kvinnor och det jämställda föräldraskapet på S agenda. Men de saknade vad arbetarrörelsen behöver: fler skickliga företrädare med en social, ekonomisk och klassmässig legitimitet. Det skriver vänsterfeministen och författaren Kristina Hultman.

Jag vet inte hur det är med er andra. Men när Thomas Bodström i slutet av sommaren fick frågor som antydde att han hade andra planer än politiken efter valet, hajade jag till.

Inte för att det är fel att vilja syssla med annat, men tajmingen. Och varför vara vallokomotiv?

Mediacirkusen Bodström snurrade på. Och ju snabbare den snurrade, desto osäkrare blev jag på vad den där människan vill egentligen. Han är en skicklig jurist, det visste man ju. Men gick han att lita på? Och hur långt sträckte sig kärleken till politiken?

Så kom valförlusten. Bodström fick göra ett personligt val och tar nu en paus från inrikespolitiken, och detta under en period i riksdagen då nytänkande och kreativitet från erfarna aktörer behövs mer än någonsin.

Bodström själv motiverar dessutom timeouten från riksdagsbänken med det numera inte helt fräscha pr-tricket – familjen. Hans föräldraledighetsansökan flyttar därmed fokus från det som är viktigt för väljarna under en mandatperiod med minoritetsstyre. Närvaro. Jag menar, borta hade han ju tänkt vara i varje fall.

Fast allt är inte gnäll. På mig har Bodströms arbete med frågor som rör sexuellt våld alltid ingett respekt. Nu tappar socialdemokratin den blåslampan, liksom jämställdhetspolitiken tappade sitt fokus på pappor när Jens Orback steg av. Vem eller vilka kan tänkas ta dessa alfahannars plats?

Fick jag råda skulle partistrategerna lyfta fram människor som har erfarenhet av helt vanliga saker: Jobb, sexism, asylansökningsprocesser, sjukhus, diskriminering, skolor, etc. S behöver inga fler topprekryterade ur politikeradeln.

Det Bodström och Orback alltid saknat är nämligen just det som arbetarrörelsen behöver. Fler skickliga företrädare med en social, ekonomisk och klassmässig legitimitet.

För en vänster i bred bemärkelse räcker det inte att vara medelklass, framgångsrik och allmänt sympatisk. Det räcker inte heller att vara väluppfostrad, om man vill vinna över Sverigedemokraterna.

Socialdemokratin 2010 kan därför kanske t o m må bra av en Bodström i tillfällig exil. Nu skapas plats för människor som kan svara upp mot Sverigedemokraternas folkdräktsiver och erbjuda alternativ.

Samtidigt finns det tveklöst ett behov av en s-aristokrat som Tomas Bodström när han väl är tillbaka. Att partiets golden boy lär stå starkare om ett par år och vara mer gynnad av tidsandan, är ingen avancerad gissning.

Hoppar man dessutom över bataljerna med Sverigedemokraterna så blir det ju enklare. Det är nog fler politiker än Bodström som skulle vilja göra det. I USA får han dessutom gott om möjligheter att bygga upp sig som den goda svenska mannen.

Och under tiden som Tomas Bodström sysslar med det, kan det rotlösa och frustrerade svenska vänsterblocket alltid kasta längtansfulla blickar bort mot Margot Wallström och FN-högkvarteret. Hon som också är utomlands. Hon som också vill förbättra kvinnors villkor.

Skillnaden är bara att när hon en gång sa att hon ville satsa på familjen, så trodde man henne. Man satt inte där och funderade över om man möjligtvis hade blivit förd bakom ljuset av nån hemlig plan.

Kristina Hultman

är journalist och författare. På 90-talet var hon bla chefredaktör för tidskrifterna Bang och Arena.

9 kommentarer

http://twitter.com/runerecox3 rune renström
Påpekade nyligen att dessa liknar två fröknar vift på stritan. Bodström- Borgström the two knas visst also fikon but no problem finns flera. Den andre ingen aning ngn strunt svt . Där fö. bara stazityp- ulbrichtvän och knepiga 200 onödiga sk report med sport 1500 väderspåare den så alla? Mest lönnkommunist typer pratar skit allthetime ..
Anonym
Jag har länge saknat (s)-politiker med ”en social, ekonomisk och klassmässig legitimitet.” Finns dom ö h t? Finns det ”klasser”? Jag är tveksam…
Anonym
Om man med klasser menar arbetarklass,dvs. personer som måste ta anställning hos en arbetgivare(-köpare) för att kunna försörja sig.
Då finns det ganska många i den klassen.
Motsatsen till arbetarklassen skulle då vara kapitalägarna,dvs. de personer som ger(köper) arbetarnas tjänster.
Deras försörjning består då i att just äga kapital och försöka förränta det.
Antalet kapitalägare är ju naturligtvis färre.
Sedan kan man resonera vidare utifrån dessa klasser och själv försöka placera sig i respektive klass.
Så nog finns det klasser alltid.
Anonym
Finns det klasser så är det svårt att uppfatta dom. Inte överklassen kanske, men ”arbetarklassen”. Den tycks sträva efter samma (strunt)saker som överklassen, dvs mer pengar och mer statusprylar. Jag kan inte se nåt ”arbetarklassigt” i det. Verkar mer vara kopior av överklassen.
Den dag arbetarklassen slutar upp med att förstöra miljö och ta varandras jobb, och istället vägrar löneslava, så´ska jag tro på att den finns.
Anonym
Blanda inte ihop begreppen.
Att som arbetare kopiera överklassens sätt att leva,innebär inte att man är frikopplad från sitt ursprung.
Fakta kvarstår.
Man måste som arbetare sälja sitt arbetskunnande för att överleva.Man kan visserligen klara sig en tid utan att arbeta genom att sälja av sina tillgångar,men när även de pengarna är slut är det dags att gå ut på marknaden och sälja sig.
När det gäller villkoren för att löneslava är det upp till löneslavarna själva att tvinga fram dem.
I dagsläget kan jag hålla med om att sammanhållningen är för dålig och där finns mycket att göra.
Kanske krisen måste bli avsevärt djupare för att ett kollektivt medvetande ska väckas till liv.
Det är arbetsgivarna,inte fackföreningarna, som bestämmer vilka de ska anställa och vid arbetsbrist har de helt laglig rätt att avskeda folk.
Givetvis kan det förhandlas med facket om turordning och liknande,men den avgörande beslutsrätten ligger hos arbetgivaren.
Att det är konkurrens om jobben är en följd av att det helt enkelt inte finns tillräckligt många jobb.Ingen bekväm sits för den som är utan jobb, men en drömsits för arbetsgivaren.
Att kräva försörjning utan att löneslava?
Då får ju någon annan slava ihop till dina behov,alternativt kan du försöka att vinna på spel.
Lycka till!
Anonym
”Då får ju någon annan slava ihop till dina behov”Det där tror inte jag på. Och varför skulle inte ”någon annan” kunna ”slava ihop till” dom? Trots allt så har ju den som fått ett arbete fått det på min bekostnad. Men det är klart; så egoistisk och förborgerligad som dagens löneslavar är, så har du säkert rätt.”Då får ju någon annan slava ihop till dina behov”, säger du. Har du gått på högerpropagandan?
Anonym
”Då får ju någon annan slava ihop till dina behov”
Vad grundar du det på?
Anonym
Bort med feminismen.
http://www.facebook.com/profile.php?id=581660309 Katarina Henriksson
Det var under Bodström som skärpningarna av bla våldtäkt mot barn gjordes men han initierade inte den utredningen, dessutom gjorde han vid den tidpunkten inte ett jota för att Sverige skulle få en ny gränsdragning där sexuella handlingar utan samtycke lagförs. Alltså det som Europadomstolen för mänskliga rättigheter satt som standard. I dagarna har ett nytt förslag med införande om samtycke som gräns presenterats eftersom Bodström inte fixade det vid den senaste sexualbrottsutredningen vilket är skamligt dåligt. I den här valrörelsen har han dock ogenerat gastat om behovet av samtycke trots att han haft chansen att ordna det senast han var justitieminister och trots att han rimligen måste veta att utredningen var på väg och att Beatrice Ask sagt att hon velat ha en ny gräns vid samtycke. Dåligt att Kristina Hultman inte granskar det han faktiskt gjort när han hade möjlighet utan bara det han sagt i senaste valrörelsen.