TEA PARTY Ska partierna lyckas fånga upp det nya engagemanget krävs lägre trösklar både in och ut ur politiken. Den som kokat mest kaffe på medlemsmöten kan inte belönas av endast den anledningen. Vi kan inte fortsätta ha möten i Folkets hus och i Studieförbundens lokaler. Annars har Sverige snart sin egen Tea Party-rörelse, skriver CUF:s förbundsordförande Magnus Andersson.

Denna vecka var det val till kongressen i USA och den förhoppning Obama hade om att överbrygga de politiska klyftorna i landet när han valdes till president för två år sen känns avlägsnare än någonsin. Den republikanska framryckningen är enorm och en stor del i den framgången har den snabbt växande ”Tea Party rörelsen”.

Det intressanta med rörelsen är egentligen inte dess politiska innehåll, även om jag som liberal gärna ser fler protestaktioner mot höjda skatter, en växande stat och ingrepp i människors liv. Det som är det mest intressanta är organiseringen, sättet att driva politik på och den flexibla formen.

Utan att göra anspråk på att utnämna CUF till Sveriges svar på ”Tea Party rörelsen” så kan vi se att de av vänstersidan bespottade gröna näsorna som vi bar i valrörelsen skapade ett engagemang långt utanför våra medlemsled. Möjligheten att ta ställning utan att bli medlem skapade förutsättningar för en bredare rörelse än bara CUF:s medlemskår. Ställningstagandet att ”arbetsmarknaden är ett jävla skämt” där LAS, Arbetsförmedlingen och ett maktfullkomligt LO var de stora bovarna ställde många upp på.

När vänsterpartierna pratade om mer Ams-åtgärder eller de nya Moderaterna försvarade LAS i alla delar var det många ungdomar som valde att ta på sig den gröna näsan ute på skolor eller på sin profilbild på facebook. En protest – ibland mot arbetsmarknaden och ibland mot överheten som inte vågade säga det som behövde sägas.

Sättet vi organiserade vår valrörelse, med låga trösklar och utan krav på att bli medlem eller dela flygblad, gjorde visserligen att vårt medlemstal i CUF ökar rejält. Men det har också gjort att många fler människor har engagerat sig i en valrörelse där frihet på arbetsmarknaden och bekämpandet av ungdomsarbetslösheten var prioriterat.

Det var många som i den svenska valrörelsen gjorde tappra försök att låta volontärer bidra och engagera sig – och personvalskampanjerna var lyckosamma i vissa fall. Många av de som bidrog på olika sätt i min personvalskampanj hade aldrig tidigare pratat politik eller åtminstone aldrig engagerat sig – några var däremot medlemmar i andra partier men valde ändå att hjälpa mig. Och jag vet att många andra klarade av engagera människor som aldrig stått nära poltik minst lika bra – många gånger bättre – än jag själv.

Men personvalskampanjer i all ära. Det nya sättet människor vill påverka politiken på får stora konsekvenser för hur politiska partier behöver förändra sig för att kunna fånga upp framtidens engagerade. Några av grundstenarna är att många människor inte vill vara politiskt aktiva hela livet, utan hellre göra yrkeskarriär, flytta, skaffa barn och någonstans mitt i detta kanske göra två år som politiskt engagerad. Man vill helt enkelt inte känna sig tvingad att avvara fyra kvällar i månaden för all framtid för att få bidra med sina kunskaper. Folk tycker mötesformerna är förlegade och flexibiliteten låg. Hierarkierna i de politiska partierna gör att det upplevs som om man måste dela varje enskild stavelse i partiprogrammet för att engagera sig.

Ska partierna lyckas fånga upp det nya engagemanget krävs lägre trösklar både in och ut ur politiken. Den som kokat mest kaffe på medlemsmöten kan inte belönas av endast den anledningen. Vi kan inte fortsätta ha möten i Folkets hus och i Studieförbundens lokaler. Det måste i framtiden vara möjligt att visa att man är anhängare av partierna, delta på aktiviteter och kampanja för partiers valvinst utan att för den skull bekänna sig till alla åsikter om FRA, skattesystemet och kärnkraften. Mötesplatser måste förnyas och det behöver bli möjligt att bestämma engagemangsnivå själv.

Om inte partierna lyckas med detta så kommer Sverige också snart ha en Tea Party rörelse. Den första i USA – Boston Tea Party – 1773 var en protest mot skatter utan inflytande liknade i stor utsträckning det upprop som en gång i tiden grundade Bondeförbundet och senare Centerpartiet. Dagens ”Tea Party rörelse” i USA är konservativ med många frihetliga inslag, så vill man slippa en ny tebjudning med stora demonstrationer av människor i gröna näsor framöver är det upp till alla politiska partier att öppna upp sina organisationer för det engagemang som finns idag.