De verkställande direktörerna för KK-stiftelsen och Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin i gemensamt upprop om forskningspolitik som syftar till Nobelpris:
Friforskningsfrämjare skapar klyftor i onödan
NOBELPRIS Nobelfestligheterna 2011 har tagit sin början. Arbetet mot nästa Forsknings- och Innovationsproposition är i full gång. Och som ett brev på posten dyker flera aktörer i svenska debatten upp för att ropa efter mer resurser åt fri grundforskning på bekostnad av initiativ för att stödja tillämpad forskning eller mer samverkan mellan näringsliv och lärosäten. Vi vill hävda att denna debatt riskerar att skapa onödiga motsättningar mellan ”fri forskning” och mer tillämpad dito. Det skriver Madelene Sandström, vd för KK-stiftelsen och ordförande i IVAs avd för Utbildning och forskning tillsammans med Björn O. Nilsson vd för IVA, Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademin.
Forskningssystemet behöver utvecklas så att grundforskning och mer tillämpad forskning samexisterar och kompletterar varandra. Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, pläderar för att båda formerna, inklusive grundforskningen, stärks och samverkar för utvecklingens skull. Vi behöver inte bara forskning som syftar till Nobelpris.
Det stämmer att många aktörer – däribland IVA och KK-stiftelsen – även efterlyser ett tydligt nyttoperspektiv på forskningen. Svenska skattebetalare ska i slutänden få synbar utdelning i form av goda forskningsresultat, må det gälla nya behandlingsformer mot sjukdomar, tekniska lösningar för ett hållbart samhälle, sätt att skapa fler jobb inom tjänster eller annat. Detta är knappast kontroversiellt; snarare vore en motsatt inställning – att skattebetalarnas förväntningar på forskningen inte på något sätt skulle bemötas – oansvarig. Det är dessutom en inställning som alltfler företrädare och ansvariga för forskning i Sverige skriver under på. Forskning är inte bara för akademins egen behållning eller för undervisningen.
Men var får vi mest nytta för forskningsanslagen? Vissa debattörer verkar peka mot att den fria grundforskningen eller åtminstone delar av den genererar stor sådan nytta, om än på lång sikt. Så är det förstås, men forskningen visar att endast en minoritet av våra innovationer kommer direkt ur akademiska upptäckter. Det hjälper inte att anföra ålderdomliga exempel för att påstå motsatsen. Innovationer kommer inte längre av upptäckter som görs av att stirra ned i petriskålar, som penicillinets fader Fleming gjorde. Universitet och forskningsinstitut blir allt viktigare i samhällets ekosystem för forskning och innovation men det behövs interaktion och samverkan mellan dem och övriga samhället.
Många organisationer – däribland IVA och KK-stiftelsen – efterlyser idag snarare mer samverkan mellan näringsliv och akademi. Att sikta mot internationella utmärkelser som Nobelpriset i all ära, men vägen dit kan nog så ofta vara viktigare ändå – och senare visa sig generera än viktigare resultat. Dröjsmålet med att sätta upp fler samverkansinitiativ och stimulansåtgärder är här frustrerande och otidsenligt. Varför? För att det helt enkelt är orimligt att förvänta sig att forskare ensamma ska veta vilka forskningsmässiga utmaningar som finns på alla områden i samhället, näringslivet inklusive. Vi måste bryta barriärerna mellan universitetsforskningens vita elfenbenstorn och den omvärld som väntar på den kunskap och de resultat den kan leverera.vår ambition borde istället vara att finna de bästa formerna för att samhället i övrigt, inklusive industrin, kan samverka med akademin direkt eller indirekt.
Denna typ av resonemang brukar beskyllas för att den leder till att all forskning styrs av företagen eller andra aktörer i samhället. Steget från mer samverkan mellan akademi och näringsliv till helt näringslivsstyrd eller -beställd forskning är fortfarande mycket långt, och farhågor om att forskningens villkor helt ska dikteras av näringslivet framöver är sanslöst överdrivna. Det finns redan nu starka myndigheter och stiftelser vilkas beredningsgrupper nogsamt vakar över att forskningssamverkan inte är uppdragsforskning.
IVA anser i sitt inspel till forsknings- och innovationspropositionen, vilken beräknas presenteras hösten 2012, att lärosätena bör ges en viss del av sina statliga medel för resultat uppnådda genom innovationsverksamhet och annan samverkan med näringsliv och övrigt samhälle. Nuvarande högskolelag markerar samverkan som viktigt element i universitetens och högskolornas verksamhet, men denna faktor värdesätts ännu inte vid resurstilldelningen. Bedömningsindikatorerna bör vara utformade för att stimulera samverkan, vilket kan ge utslag på såväl resurser som meritering vid tjänstetillsättningar eller personers rörlighet mellan akademi och näringsliv/övrigt samhälle.
Ytterligare en ”win-win-lösning” i detta avseende är att viga mer resurser åt starka forskare och forskningsgrupper för att även skapa förutsättningar för deras insatser i innovationsgenererande miljöer. Duktiga forskare behöver få frist från den ansökningsskrivarbörda som präglat mycket av deras arbetstid hittills. Sådana lovande forskare kan också förväntas nå större och viktigare genombrott i sin forskning, vilket bör premieras.
Alltså: även om den ”fria” forskningens roll ska försvaras bör den statliga forskningsfinansieringen också tydligt premiera samverkan mellan akademi och övriga samhällssfärer, samt koncentrera strategiska satsningar till relevanta och slagkraftiga forskargrupper. Vi bedömer att det sista är mer eftersatt än det förra. Därmed kan Sverige förväntas nå fler internationellt konkurrenskraftiga forskningsresultat, såväl i form av Nobelpris som i fortsatt konkurrenskraftiga internationella företag eller andra varianter.
- Anonym
- Anonym
- Anonym
- Anonym
- Anonym
- panoptikon
- http://gravsmide.com Tolle
- Anonym
- http://gravsmide.com Tolle
- http://gravsmide.com Tolle
- Anonym
- Anonym
- panoptikon
- Anonym
- Anonym
- Anonym
- Anonym
- Anonym
- Anonym





