”Musikhjälpen dödade cynikern inom mig”

MUSIKHJÄLPEN Jason, Kodjo och Ana har precis blivit inlåsta i Musikhjälpens glasbur. För Jason är det tredje gången, för de andra blir detta första gången de får uppleva fenomenet Musikhjälpen. Jag har själv haft två år på mig att smälta upplevelsen, men jag tror inte att jag har gjort det ännu. Musikhjälpens insamling reparerar inga världsproblem, men jag finner trygghet i att få det bekräftat att andra också vill att det ska bli bättre. Det skriver Ametist Azordegan, programledare på SR.

Jason, Kodjo och Ana har precis blivit inlåsta i Musikhjälpens glasbur. För Jason är det tredje gången, för de andra blir detta första gången de får uppleva fenomenet Musikhjälpen. Jag har själv haft två år på mig att smälta upplevelsen, men jag tror inte att jag har gjort det ännu.

Känsloupplevelserna är så många och starka under den korta tiden i huset att jag fortfarande idag kan återuppleva de i kroppen om jag står stilla i två minuter och minns. Jag kan känna doften i det lilla sovrummet med våningssängar produktionsteamet byggt åt mig, Christer och Jason, det var svårt att sova de få sovtimmarna vi fick för att tekniker gick på taket. Jag kan känna smaken av potatissoppan vi fick, och jag minns fortfarande all fakta om sjukdomen Malaria som var fokusengagemanget det året. Men mest av allt minns jag hur jag blev barn på nytt.

Jag är 80-talsbarn och jag brukar säga att vi kan vara den sista generationen som vuxit upp med ett starkt världssamvete. Vi 80-talister växte upp med en mångfald av välgörenhetskampanjer, vi växte upp med Bob Geldofs Live Aid och välgörenhets-supergruppen Band Aid och Feed The World-kampanjen. Vi var barn när artister gick samman och sjöng ”We are the world” och tonåringar när Live 8 tog vid. Vi växte upp med en naiv anda, i den fullständiga självklarheten i att det går att göra skillnad och skapa en bättre värld bara tillräckligt många vill och funderingar som ”tänk om alla soldater bara lägger ner sina vapen… då slutar ju alla krig”.

På den tiden var informationsflödet segare än idag eftersom det inte fanns ett internet eller sociala medier tillgängligt. Sen kom 90-talet och 00-talet med många öppna kanaler för informationsspridning. Då slog verkligheten in och med den cynismen, även hos mig. Jag såg maktförhållandet i världen, jag såg att krig och fattigdom ingår i ett nästan matematiskt system som syftar till att upprätthålla det maktövertag vissa har i världen. Ju mer jag läste på såg det hela ut som ett nästan ogenomträngligt mörkt system. Min naivitet var nu borta, mitt världssamvete var vilse och kvar stod jag och försökte desperat hålla liv i mitt hopp om att det kan bli bättre.

Min tid i Musikhjälpen-huset fick mig att se att jag inte var ensam. Jag minns mail, brev och samtal med berättelser om sorg över uppgivenheten kring andra människors misär. Men jag minns också enstaka individer som skänkte hela sin månadslön till insamlingen, och jag minns att jag efter några dagar kunde känna människors hopp och världssamvete i luften. De var omkring oss helt plötsligt, återuppståndna efter att ha passats åt sidan av vardagsproblemen.

Det svaga hoppet i mig fick näring av att få möta andra människors hopp och vilja. Musikhjälpens insamling reparerar inga världsproblem, men jag finner trygghet i att få det bekräftat att andra också vill att det ska bli bättre. Låter det naivt? Må så vara. Men för mig sprider hoppet likt en ficklampa ljus i det stora mörkret som är maktförhållandet i världen, och jag hittar tillbaka till barnet i mig för en stund.