Årskrönika 2011

WEB_INRIKES

Demonstranter i Europa, USA och Nordafrika kräver samma sak – demokrati

Publicerad 25 december, 2011 - 10:00

PROTESTÅRET I den globala protestvåg vi har sett i världen i år har demonstranter krävt riktig demokrati. Visserligen är det inte samma sak att vara demonstrant i Spanien som i Syrien. Men vad gäller påverkansmöjligheter så har den reducerats till att man i demokratin tillåts tro att man kan påverka men i själva verket bara får mer av samma politik. Överallt har besvikelsen varit stor över bristen på förändring, skriver America Vera-Zavala.

Årets sista månad bjuder på nyheterna om att Time Magazine utser ”The protestor” till årets person, och några dagar innan jul utser den nya spanska regeringen en Lehman Brothers-medarbetare till att ta hand om den spanska ekonomin. Nyheter så motsägelsefulla och samtidigt så typiska för 2011 – protesternas år.

Det började med att en tunisisk gatuförsäljare satte eld på sig själv. I Spanien stod ungdomarna på torg och krävde arbete, började själva skapa sig en framtid att tro på i rörelsen Democracia Real. I Grekland protesterade man för sin värdighet, mot att få allt försämrat som om det hade varit lärarens eller sjuksköterskans fel att landet var i konkurs. I Tunisien ropade man efter bröd och frihet och Tahir i Kairo blev årets mest igenkända torg. Bara blunda så ser du den modiga folkmassan där. USA vaknade äntligen upp från sin dvala och började med Occupy Wall Street-rörelsen.

En av flera sånger som ackompanjerat protesterna är El Général och sången Rais Lebled där han bland annat sjunger:

”Mr. President, today I am speaking in name of myself and of all the people who are suffering in 2011, there are still people dying of hunger who want to work to survive, but their voice was not heard.”

Och västvärlden jublade över kampen för yttrandefrihet, glömde raskt sitt mångåriga stöd till diktatorerna i Nordafrika och missade texten om arbete och bröd.

I medierna blev det populärt att prata om vikten av sociala medier för upproren. Men generalstrejkerna, fackföreningarna, kampen om mat och löner pratades det mindre om. Möjligtvis för att det var det som band protesterna till USA och Europa. Samma kamp mot korruption, för en stark offentlig sektor, bättre löner och fler arbeten. Men överallt har besvikelsen varit stor över bristen på förändring. 

I den globala protestvåg vi har sett i världen i år finns det både sådana som vill ersätta kapitalismen med något bättre och andra som vill prova att byta medicin mot dess ständiga sjukdomar. Ett krav är riktig demokrati. En demonstrant i Spanien löper inte samma risker som i Syrien. Men vad gäller påverkansmöjligheter så har den reducerats till att man i demokratin tillåts tro att man kan påverka men i själva verket bara får mer av samma politik.

För tio år sen brakade Argentinas ekonomi samman. Allt hade privatiserats, gigantiska summor pengar förts ut från landet till skatteparadis, arbetslösheten var enorm. IMF ville ge mer av samma medicin, mer privatiseringar, sänka löner hos offentliganställda, ändra pensionsåldern. Allt det som Grekland ordinerats i år. I Argentina gick folk ut på gatorna. På två veckor hade fem presidenter avgått. Våren 2002 blev ett rörelsernas vår, med grannråd, ockuperade fabriker och arbetslöshetsrörelser. Så småningom stabiliserades sig läget och den förste Kirchner valdes till president. Med honom betalade Argentina sina lån till IMF och sparkade ut en institution som då låg i dödsrosslingar. Den Latinamerikanska kontinenten påbörjade för tio år sedan en annan väg. De bytte medicinering och är idag mer välmående än någonsin.

Kapitalismen är ett sjuk system som ständigt behöver starkare och starkare medicin. När nu hundratals miljarder ska pumpas in till IMF så förstår man att dosen har höjts ännu en gång. EU:s svar på protesterna är att skriva in den ekonomiska politiken i grundlagen så att den ska bli omöjlig att ändra. Gärna protester men ingen förändring, inte någon som kan påverka den ekonomiska politiken tycks budskapet vara från makten oavsett om det är Egypten, USA eller EU som styr.

Att inte bli lyssnad till är en upplevelse demonstranterna delar med alla andra som har demonstrerat i år. Det gömmer sig ett ursinne hos folk över bristen på lyhördhet hos makten. Ursinnet, tillsammans med viljan att uppleva riktig demokrati och behovet av ekonomisk omfördelning och social rättvisa är nog grunden för fortsatta rörelser. En annan värld är måhända möjlig 2012.

America Vera-Zavala, dramatiker, aktivist, var med och grundade Attac Sverige för tio år sedan

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt