Amelia Adamo tillhör en liten elit som knappast kan göra sitt liv till någon norm för hur en vanlig kvinnlig pensionärs liv ser ut.

Vi är väl alla olika, och tur är väl det. Men vist är det många omständigheter som spelar in. Ja avstånden har ju i många fall ökat mellan familjemedlemmar, och sedan detta med alla skiljsmässor o.d.
Vi och vår bekantskapskrets tillhör nog dem som känner igen oss mycket i det hon redogör för här. Så jag upplever nog inte klicken som särskilt liten.

”Vi har har tid ändå för vinprovningar, golf och linedancing.”

Snarare kaffedrickande,bingolotto och rollatorrullande.

Det var en gullig artikel.

Amalia Adamo är farmor, hon nämner inte med ett ord barnbarnens mammor, det är bara hon, hon. Jag är också farmor och vad jag har lärt mig är att ha en god relation till mina svärdöttrar. Jag beundrar dom, de är enormt duktiga, arbetar, sköter tillsammans med mina söner sina barn o ibland också städning, nu finns RUT förstås o det utnyttjas väl. Men jag har väninnor som inte gillar sina svärdöttrar, ständig kritik o klagan. En av mina väninnor tvättade hela köket i sonens villa, då där vr väldigt smutsigt!!! Efter sonens skilsmässa ser hon inte sitt barnbarn! Min exsvärdotter skickar julkort, grattar mig via mejl osv o jag vet då inte hur jag ska bete mig efter all kritik av min son!! Han blir sur om vi har kontakt! Och när det gäller gåvorna som Amalia Adamo talar om så är de ju hutlösa, åtminstone för mig med min pyttepension, Jag har absolut ingen möjlighet att bjuda på utlandsresor eller stora penninggåvor osv. OCH vi är många i den situationen, Amalia! Ta reda på lite hur andra kvinnor har det. Och till sist svärdöttrar gillar kanske inte svärmors stora intresse i att på sätt och vis ta över intresset
för mamma!!!

Ni gör som ni vill Amelia, det är en privatsak om man passar barnbarnen eller springer på linedance. Lycka till!

Tänk vad en liten nätt egen förmögenhet kan förgylla tillvaron!

Grattis!

Om man är bekant med Amelia och hennes tidningar, vet man att hon inte lever ett ”normalt” liv. Mycket få i Sverige har råd eller lust att leva efter hennes koncept.

Vissa villkor är givna. Att vara 40-talist, pensionär, ha pension, ha gott om tid, ha barnbarn att passa. Men jag undrar hur många 40-talister som är så ytliga, materialistiska och självbespeglande som Amelia är? Tror, hoppas, det inte är så många.

Just 40-talist generationen och medelklassen av den har en hel del pengar som de kan unna sig att göra saker för vilket jag inte missunnar dem det minsta. Måste man alltid jämföra med den fattigaste fattiglapp hela tiden, skaffa er en taxeringskalender och se vad folk egentligen har!!

För mig representerar Amelia ytlighet, konsumtion och självbespegling. För mig känns Amelias beskrivning av sin livsstil som torftig och mindre meningsfull.
Amelias sätt att beskriva sin relation till sina barnbarn känns också ytligt och inte så genuint. Engagerar man sig i sina barnbarn är det inte bara solsken som gäller.

Det är alltså mera ytligheten än rikedomen jag är kritisk till.
Om Amelia inte visade upp sig som en förebild, skulle jag självfallet inte ha någon åsikt om hennes livsstil. Den väljer man själv.

”ytlighet, konsumtion och självbespegling. För mig känns Amelias beskrivning av sin livsstil som torftig och mindre meningsfull.”

För mig känns det tvärtom.

Det är därför pensionsåldern kommer att höjas! Folk ser fram emot pensionen som 10-15 års betald semester innan de checkar in på långvården istället för som det var förr, mat och husrum i väntan på döden. Idag får folk sitt första jobb vid 25-30 årsåldern, sedan räknar de med att kunna gå i pension vid 60-65 år, klart att systemet havererar.

För mig var detta en intressant upplysning, som jag tackar för.

Svar till vdd för ca en timme sedan (discus krånglar)

Javisst. Vi är olika och det är helt ok.
Amelia, som ofta pryder framsidan på sina tidningar och inne i tidningarna ger diverse goda råd, har som offentlig person kommit att bli en förebild för många (?) kvinnor. Därför måste det också vara tillåtet att kritisera hennes värderingar.

Utan att göra anspråk på vetenskaplig exakthet, men har inte tanterna övergått från pudel till barnbarn? (Tant kanske inte är det näraliggande när det gäller Amelia Adamo.)

När 40-talisterna var barn, så var de vadderade av mormor och farmor, stöttade av morfar och farfar. Ofta fanns ett generationsboende eller åtminstone ett generationsumgänge på vardagsplanet. Man talade om den äldre generationens betydelse för barnen.

Nu talar man om barnbarnens betydelse. Relationen ses i glädjen för vuxengenerationen. Man har den relation till de små som man försummande med de egna barnen. Barnbarnen är bonus och grädde på moset. I jubilarens ruta vid 60 finns två förutsägbara svar. Hans dolda talang matlagningen och intresset för barnbarnen.

Hur var det Tage Danielsson sa? Det bästa med små barn är att dom inte springer omkring och visar bilder på sina föräldrar.

Amelia Adamo har offentligt varit öppen med sin enkla uppväxt med mamman. Jag har lite svårt att med det i minnet beskärma mig över att hon uttrycker sig okonstlat och naturligt i en annan miljö efter ett hårt yrkesliv med därav välförtjänt framgång. Jag önskar att många kvinnor med tveksamma odds kunde ha en liknande framgång.

Att kompensera egna misslyckanden och kanske bristande ambitioner med att ”ta ner” personer som artikelförfattaren på uthärdlig nivå är lågt och självdestruktivt.

Hoppas du Amelia får många lyckliga år med barnbarnen och dom med dig!

Nej,man kan må illa för mindre! Av dylikt sliskigt privat dravel.

Det pinsamma är att Amelia tycks leva i föreställningen att hon är en eftersträvansvärd förebild genom sin övertygelse att hon äger de flesta kvinnors totala beundran.

”När 40-talisterna var barn, så var de vadderade av mormor och farmor, stöttade av morfar och farfar. ”

Det stämmer inte så bra med verkligheten Hans.

Det var så ibland, javisst! Men det allra vanligaste var faktiskt att de äldre bodde nån annanstans än nära barn och barnbarn. I en annan landsände. Att de bara träffades på somrarna. Att de äldre dog tidigare än nuförtiden och var sjukliga före det. Den epoken var den stora urbaniseringens tid, då de äldre blev kvar när de unga flyttade.

Nu när halva Sveriges befolkning bor i storstadsområden, har vi närmare till varandra än förr. Det har blivit allt viktigare för unga föräldrar att ha tillgång till den äldre generationens hjälp. Om inte för skojs skull…så för alla krassliga barnbarns skull. Så att föräldrarna slipper stanna hemma från jobbet.

Jag läste att 85% bor inom en tiomilaradie från barnbarnen. Så bra!

vad ni än gör muta inte era barn och barnbarn för ert eget nöjes skull

Johoooo
Det är ett privilegium att få vuxna barn och barnbarn. Och ett privilegium att få upprätta en relation med småbarnen, där man inte behöver vara så förbaskat vuxen och förståndig. Det är föräldrars ibland oblida öde.

Jag ger småttingar godis – fastän det inte är lördag. Jättekul!

Aja, baja,

tänk på deras tänder – saboterande tanter kan råka illa ut!

AA längtar efter den gamla goda tiden då det levde fyra generationer under samma tak ! Så var det förr i tiden, men nu är det ”socialistiska” samhället som tar hand barnen …det är massan som fostrar dem. Gamlingar saknar uppgift … att träffa barnbarnen en gång på två veckor … är inte mycket till uppgift. Det räknas inte alls … som något !
AA:s exempel kan ses som att vi är ”massvarelser” … att leva ensam är inte roligt … gruppen är mera naturligt … vilket vi saknar hela tiden. Det är bara det att välfärdssamhället får man välja mera om man vill vara med eller inte… träffa andra !

Det är som för mig, jag såg inte mycket av mor o far föräldrar, dom bodde långt bort och var gamla så farföräldrarna träffade jag ett par ggr. Vi bodde i Vasastan 40m2 o 2 barn, på den tiden med kakelugn och spis och inget badrum och inget dagis. Så sett var ingenting bättre då. Mycket av mat var under ransonering. Numera har jag äldre barn o barnbarn samt egna barn i skolan. Jag har positiva erfarenheter av dagis som komplement till uppfostran hemma, det har givit sociala fördelar för barnen att leva med andra en period under dagen. Vi har inte utnyttjat dagis som förvaring hela dagarna utan ca 5-6 timmar, så det kan vara positivt jämfört med när jag var barn. Barnen hänger numera med till simning o gym och vi har skidsemester tillsammans, något jag aldrig upplevde som barn. Det blir tid till egna privata intressen också. Så jag håller med artikelförfattaren om hur det KAN vara, men det är självfallet inte lika för alla.

Visst, pengar behövs den saken är klar. Att man sitter i den situation man sitter i har jag funderat på. Hur mycket är det en produkt av ens egen inverkan och hur mycket kommer så att säga från andra omstänfigheter? Jag fick 8 år i folkskola och sen jobba vid 14 års ålder. Ingen höjdarstart med dagens mått, men jag mådde rätt bra som det var. Jag har ingen pension värd namnet så vi får se hur fortsättningen blir. Amelias version kan inte betraktas som allmängiltig.

Du kanske också sällar dig till dem som som finner behag i uttrycket ”barnbarn är livets efterrätt”,apropå dit dito ‘grädde på moset’.

AA sätter sig som talesperson för den tilltufsade Anna Wahlgren som knappast kan skrifa någon handbok i att vara mormor.

AA kommer inom kort att skriva Hur man är Farmor..

Dom härliga mor och farföräldrar min generation i många fall fick är idag knappast synliga.

Ett samhälle som hanterar barnfamiljerna på det sätt som görs idag kommer inte att fungera så länge till.
Utbrändheten sprider sig och den kanske största orsaken är sömnstörningar baserad på stress och oron kommer oftast för ekonomin och barnens situation.

Att AA då beskriver sin situation med 60 års kalas i Italien med sina tre barnbarn och deras föräldrar..kul men vilken ekonomi har AA?

Om vi skulle sätta strålkastaren på sixtens familj så ska vi strax se hur relationen mellan föräldrarna spricker beroende på att man kvinna problematiken är olöst i dagens förälldra generation..
Att sixten när han blir tonåring hamnar i en dålig skola..
Att sixten aldrig kan åka själv i tunnelbanan utan att bli rånad på sin dunjacka och mobil

Det samhälle som gett AA allt efter hennes ansträngningar..behöver hennes engagemang i hennes barnbarn och deras liv i ett allt felaktigare hantering av skola vård och omsorg.

Lycka till AA i ditt härliga liv som farmor/mormor men ge lite energi till dom som likt dig växer upp med ensamförälder..

Sina barnbarn älskar man som regel alltid och vill ställa upp i den mån man kan.
ÄVEN om man inte har någon rikedom att slösa av, (ensamstående förtidspensionär), så finns det oändligt med möjligheter, för att få ett bra umgänge tillsammans. Så mycket olika aktiviteter, som är gratis eller kostar lite. Baka, spela kort eller andra spel, gå ut i skog och mark, bygga koja, plocka svamp eller kanske små kottar och göra gubbar/djur, sy/brodera, berätta historier, om hur det var när jag var liten eller lyssna på barnbarnens berättelser. Finns det något slut egentligen?
Hur svårt kan det vara?

Godis? Nej, det behövs inte. Finns så mycket annat man kan fixa till själv och som är både gott som nyttigt. Vet att mina barnbarn älskar den gamla vanliga äppelkompotten, med en touch av vanilj och lite russin i.

Detta handlar inte om ”gamla goda tider”, utan om något som funnits hos många under alla tider. Olika generationer emellan och det är väl inget konstigt.

Visst finns det närhet till anhöriga i storsradsregionerna, men det är långt ifrån hela befolkningen. De unga dras till storstäderna många gånger pga utbildning och jobb. Föräldragenerartionen blir kvar på landsbygden. Mycket tråkigt.
Men å andra sidan, så finns det naturligtvis många som bor på samma lilla ort och där umgänget är mycket stort.
(Har mina 5 barn (9 barnbarn) inom 5 mils avstånd, varav 3 (5) i min egen lilla ”by”, Bergkvara, ute vid östersjön) Vi umgås och träffas ofta. När det är något, så kommer de små hem till mig och dom behandlas inte på något specifikt sätt med extragåvor eller godis. Finns ingen anledning, utan att träffas och ha kul är det viktiga.

Utevistelse, att roa sig, dansa, idka någon rolig idrott, för en mor/farföräldrar, är ju också beroende på förmågan att kunna röra sig ganska fritt. Det är inte alla förunnat. Men man kan göra det man klarar.

Nej, det är olika vad man klarar av att srtälla upp med, men att klaga över det behövs inte, för man får använda sin fantasi och kan göra så emormt mycket annat, än vad en med pengar i börsen klara, med dyra presenter och resor osv. Men varför vara avundsjuk på det? Behövs väl inte, då det viktigaste ändå är att träffas.

Och att inte kunna bete sig som vuxna och acceptera sina svärsöner/döttrar (eller bete sig så man själv blir accepterad) ska väl i rimlighetens namn inte vara så svårt. (JA, det finns undantag, det vet jag, men inte i den utsträckningen att det skulle beröra så förbaskat många)
Med 4 döttrar och svärsöner, så har jag det mer än bra. Vilka grabbar!! Granen kommer automatiskt hem., möbleringen går snabbare än fort och även mat blir man bjuden på ibland. En sväng ut på vägarna ihop blir det ibland, då dom ska någonstans.
Dom bara dyker upp ibland för att se hur det är.
Ja, det finns massor av tillfällen, då jag kan/får träffa mina barnbarn.
Numera, så kommer några avbarnbarnen själva och hälsar på eller någon ringer och frågar vad jag ska ha för mat idag….(undrar vad dom då vill hihi).

Kanske man måste ha vuxit upp med den äldre generationen i sin absoluta närhet för att ta detta som det naturligaste i världen.
Att bara behöva diskutera och resonera om detta, känns aningen konstigt. Men det är väl jag som kan skatta mig lycklig över och som ser det som något icke-konstigt. Det bara är, så att säga.

Men nog beror mycket av hur vi har det tillsammans på en själv många gånger. Så lätt att lägga skulden på andra/annat.

Eller hänga på låset till Systembolaget fem i tio, och därefter sitta på en bänk vid busstorget.

Om hon verkligen är ”ytlig” i sitt umgänge med sina barnbarn kan väl ingen här uttala sig om.
Hon har arbetat sig upp till det hon är/har idag och det är väl inget att gnälla över?
Hade Du, jag eller någon annan haft samma resurser, så hade vi med största säkerhet agerat utifrån det också. Vi behöver väl inte vara sämre som människor för den sakens skull, eller?

hmm föräldraskapet ska politiseras och nu förälderförälderskapet..

AA menar säkert väl med det hon skriver men jag menar nog att det är lite katolskt och andas absolution…se hur bra jag har det och det jag gör är ok.

Anna Wahlgrens attack på sin dotter Felicia Felts bok och yttringar som en påstådd uppgörelsekris från dottern är absurd.
Adamos inlägg är en liknande men ändå något annorlunda inlägg i samma genre ..

Vi har ju så mycket problem med familjen i Sverige och relationen till dagens farmödrar är ju ofta helt avstängda.

Barnen har lite eller obefintlig kontakt med sina farmödrar utom i AAs fall..

Det boende som vi har idag i sverige rymmer inte generationer eller dom familjer vi har.
Vi flyttar dessutom till stockholm från landet så våra äldre bor kvar på landsbyggden och vi kan inte ha dom boende hos oss.

Bil har AA men andra pensionärer prioriterar sitt ego och har lite eller inget umgänge med sina barnbarn.
Föräldrar spenderar mindre och mindre tid med sina barn

Det vore bra om vi kartlade ensamheten hos svenska pensionärer och blev varse hur kodlås små bostäder och annat slår sönder familjebanden.

Kul men var en sådan där rolig mormor /farmor som fnissar och låter bli en massa politisk indoktrinering…

Hansg AA ska definitivt inte straffas för sin enkla uppväxt men hon ska också tänka på att i sig själv inte klandra dessa som har det som hon hade det som barn.

AA ska ha det så härligt som det bara går med sina underbara små..

Tage Danielsson har sagt många underbara saker ..om självupptagna vuxna…

Han var en människa som trodde på människors lika värde…det du!

Vart läste du det Gunnel?

Inflyttningen har väl aldrig varit större än nu till Stockholm i numerär?

Du glömmer att när far/morföräldrarna inte bor kvar i barnhemmet så finns det sällan utrymme att umgås..

Att bo med en generation eller bo över är en fantastisk skillnad mot att fika med en hallonsoda och hembakta bullar..och en festis och en torr ica basic bulle.

Bra Lisakt det är inte lätt i en värld med Adamo och Wahlgren att få utrymme för vanliga människors verklighet..

Skilsmässorna tar bort barnbarnen från farmödrarna i mycket stor utsträckning..
Vi behöver ett mänskligare samhälle och jag vet plågsamt väl att gårdagens samhälle inte var så mycket bättre än dagens men att vi med kärnfamiljens upplösning får ett sämre samhälle för barnen det håller alla skllsmässobarn med om..
Att relationerna till far och ibland morföräldrar krossas vid en skilsmässa är allvarligt.

Det är illa om man försöker sprida propaganda om hur farmorstillvaron är och inte ge upplysning om att för att leva så här så behövs det en liten förmögenhet och att man arbetar över pensionsåldern .

Som nog framgår så uttrycker jag mig generellt i barnbarnsrelationen och bortser från min egen relation till eventuella barnbarn.

Ärade farmor!
Om Du faktiskt är ”40-talist” så hör Du till Ahlins, Dagermans och Vennbergs frejdade generation.
Lycka till på ålderns höst!

Och Erik Lindegren,Gunnar Ekeberg med flera.

Konstigt.
Här nere i sydöstar hörnet av Småland och i Blekinge, så kryllar det av Far- resp. Morföräldraskap.
Många med mig har ofta umgänge och en massa roligt med sina barnbarn.
Det finns alltid de som inte har det och det kan bero på en lång rad orsaker, men i övrigt, så är det nog vad man gör det till.
Så AA är defemitivt inte ensam om att ha denna kontakten.

Att vi har olika förutsättningar hindrar inte samvaron. Det finns massor att göra tillsammans och behöver inte kosta många kronor.

Fast i och för sig, så är det väl egentligen inte vad tidigare politiker hade tänkt sig. Utan vi är väl lite väl konservatva som håller fast vid detta, trots att dte är något av det roligaste som finns. Att ha en nära och bra relation med sina barn och barnbarn. Envisheten, att inte ge över allt ansvaret om barnen till samhället har kanske gjort sitt till.

Den lilla omtalade författarskaran fyrtiotalister var nog inte 40-talister i egenskapen mor- och farföräldrar.

Jahaa!

Nää,helt rätt antagande av dig.

AA: ”Vi har tid ändå för vinprovningar, golf och linedancing” ! Hon har ganska speciella hoppyn … jag vet knappast vad är det som är roligt med dem !
Det finns en annan dimension som hon inte vill prata om. Det är dessa lagar som Nobelstiftelsen belönade med Npris-2006 t.ex. Bärare=den största lagen i universum = Vi är varandras barn och den ena är bärare till den andra i naturen. AA är barn till sina föräldrar och mor till sina barn. Bärare i religioner kallas för Gud !
Det var den här sanningen jag fick ta över från min mormor … vilket jag är tacksam för ! Sanningen som bannlystes av Vetenskap för 100 år sedan … kan vara orsaken att dagens mor- och farföräldrar (AA som ex.) inte känner till den !

Den här artikeln om Tomas Arvidsson som skrivit en bok om att vara morfar/farfar är läsvärd. I den känner jag igen både min mans och mitt sätt att förhålla oss till våra barnbarn.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/viktigt-att-ta-platsen-som-morfar-farfar_6804705.svd

Gunnar Ekelöf!

Fffffyyyyyyy på mej! Mina kinder täcks av rodnad.

Artikeln i Svd bevisar hur mycket AA:s artikel handlar om ”önsketänkande” … hur det borde vara. Hon berättar inte om hela sanningen heller !

När mormor skall blanda sig i uppfostran … ”ajabaja” ändras tonen och ”känslan” genast … ”Mormor sluta med det där” !

Förr i tiden var det mor och farföräldrar som ”fostrade” barnen och barnbarn … i dag finns det ingen när barnen inte är hemma (daghemmet tar hand om dem) och dessa ensamma föräldrar ser sina barn en halvtimme på morgonen och de (barnen) sover redan när mamman kommer från jobbet … om hon kommer inte alls, eftersom arbetskamrater kräver att man måste vara med på ”vinprovning”, sex och cirkusnöjen också !

Slutsatsen blir att det är ”massan” som skall fostra barnen. När man skall fostra Världsmästare och eviga vinnare … då ändras metoder totalt. Mor och far ta en och annan grymhet till … om du inte skärper Dig … kan du glömma den nya mobilen. Lagar är hårda !