BADHUS Nya kommunala badhus blir nästan alltid mycket dyrare att bygga än väntat. Prislappen blir ofta två-tre gånger större än initiala beräkningar visade. Men politikerna drar ogärna i nödbromsen. För många tycksambitionen om att ”sätta kommunen på kartan” vara viktigare. I Kumla har politikerna tyst tittat på medan kostnadsberäkningarna för det planerade badhuset fördubblats från 100 miljoner till 200 miljoner kronor samtidigt som kommunledningen förberett nedskärningar i skolan, skriver författaren till rapporten Badhusboom.

Nya kommunala badhus blir nästan alltid mycket dyrare att bygga än väntat. Prislappen blir ofta två-tre gånger större än initiala beräkningar visade. Men politikerna drar ogärna i nödbromsen. För många tycks den lite luddiga ambitionen om att med ett nytt spektakulärt badhus ”sätta kommunen på kartan” vara viktigare än att hushålla med kommuninvånarnas pengar.

Det kommunala badhuset har över åren förändrats, från att vara inriktat mot fritid och hälsa, till att i ökad utsträckning bli en underhållningsanläggning. Kommunala bad med palmstränder, virvelströmmar och forsränning är samtidigt inte någon ny företeelse. Redan i slutet av 1980-talet dök de första upplevelsebaden upp. Paradisbadet i Örnsköldsvik och Nordpoolen i Boden är i dag monument över den första svenska lyxbadsboomen.

Nu, 25-30 år senare, är det dags igen. Samtidigt som kommunernas befintliga simhallar står inför omfattande renoveringsbehov ser politiker med nybyggnadsdrömmar sin chans.

Men smakar det så kostar det. Ett nytt äventyrsbad kostar ofta flera hundra miljoner kronor att bygga och under en tioårsperiod kan man räkna med att driften kostar lika mycket. Slutnotan blir dock i de flesta fall känd först långt efter att politikerna bundit sig vid badhusidén, ibland först när spaden redan satts i jorden.

I rapporten ”Badhusboom! Slarv och slöseri när kommunerna bygger nytt för miljarder” som presenterdeas på Timbro på onsdag morgon granskas och beskrivs planerade eller pågående badhusprojekt i nio svenska kommuner. De olika projekten befinner sig i olika skeden och observationerna som görs gäller inte nödvändigtvis i varje enskild kommun. Inte desto mindre är mönstret tydligt.

För det första prioriterar kommunerna överlag påkostade äventyrsbad framför mer ändamålsenliga simhallar. Trots att bristande simkunnighet sägs vara ett skäl att bygga väljer man hellre ett stort centralt badhus istället för flera boendenära bad.

Det är också tydligt att intresset för att söka samarbete över kommungränserna är begränsat. Istället för att försöka dela på bygg- och driftskostnaderna med en grannkommun finns det en förväntan att varje kommun med självaktning ska ha ett eget badhus.

Det riskerar i sin tur att leda till överetablering. När badhus planeras och byggs utan hänsyn till befintliga simhallar och till vad som sker i grannkommunerna är risken påtaglig för att man bygger både för stort och dyrt.

Som vi tidigare konstaterade blir byggkostnaden för badhusen dessutom i regel betydligt högre än först beräknat. I åtta av nio kommuner i rapporten ”Badhusboom!” har byggkostnaden under planeringsfasen rusat i höjden och blivit två-tre gånger högre än vad de initiala uppskattningarna visade.

Nöjesbad är samtidigt inte billiga. I en av de granskade kommunerna, Ystad, har politikerna redan sagt sig vara villiga att höja skatten med 30-60 öre för att klara av driften av det nya 300 miljoners-badhuset. Och i Kumla har politikerna tyst tittat på medan kostnadsberäkningarna för det planerade badhuset fördubblats från 100 miljoner till 200 miljoner kronor samtidigt som kommunledningen förberett nedskärningar i skolan.

Dessa exempel, liksom rapporten ”Badhusboom!” i sin helhet, sätter fingret på ett av de främsta politiska problemen i Sverige: det förefaller svårt för politikerna att prioritera. I praktiken betyder det att man alltför ofta väljer att bygga påkostade äventyrsbad istället för äldreboenden.

Vi anser att det är dags för Sveriges kommuner att tänka om när det gäller äventyrsbaden. Med tanke på den största kommunala utmaningen – ansvaret för omsorgen om allt fler äldre – är det inte ansvarsfullt att satsa hundratals miljoner på nya badhus och samtidigt binda upp tiotals miljoner kronor om året i drift för överskådlig framtid. Ändamålsenliga simhallar för simundervisning och motion behövs. Äventyrsbad med konstgjorda stränder och inomhusforsränning bör däremot skötas av den privata nöjesindustrin.