Kosovos gräns bör justeras en sista gång

KOSOVO Det kosovoalbanska styret som upprättades för tretton år sedan har knappast uppfyllt kriterierna för en demokratisk stat enligt dagens europeiska normer. Hårdföra gerillaledare från den kosovoalbanska befrielsearmen UCK som svingat sig upp till politiska maktpositioner har behandlat såväl sina etniska bröder och systrar som de cirka 100 000 kosovoserberna med både hårda och odemokratiska tag. Därför riskerar landet för oöverskådlig framtid att präglas av ofred och disharmoni, skriver Utrikespolitiska institutets Per Jönsson.

I veckan firade en av Europas minsta och egendomligaste stater femårsdagen av sin självständighet. Men precis före denna Kosovos nationaldag röstade landets största minoritet, kosovoserberna, enhälligt emot att underkasta sig landets kosovoalbanska myndigheter i huvudstaden Pristina. Det säger mycket om hur illa rustad staten Kosovo i nuvarande form är att möta framtiden.

Själva tillkomsten av Kosovo skedde på en höft. Den kosovoalbanska majoriteten (cirka två miljoner) deklarerade ensidigt sin självständighet i dag för fem år sedan, utan stöd från den serbiska minoriteten eller något avtal med Serbien. Folkrättsligt tillhörde då Kosovo fortfarande Serbien. Detta slogs nämligen fast i FN:s säkerhetsrådsresolution 1244 den 19 juni 1999 som markerade slutet på Nato:s 79 dagar långa bombkrig mot Serbien för att skydda kosovoalbanerna mot Belgradregimens etnisk-serbiska förtryck och vanstyre.

Förvisso kan det sägas att Milosevicregimen i dåvarande Jugoslavien inte ”förtjänade” att behålla detta stycke territorium. Andra jugoslaviska provinser – Bosnien, Kroatien, Slovenien, Makedonien – hade ju slitit sig loss ur det av Tito skapade Jugoslavien efter att Milosevic och hans storserbiska gelikar hade utövat synnerligen grym etnisk rensning även där.

Men det autonoma, om än FN-övervakade, kosovoalbanska styre som upprättades då för tretton år sedan har knappast uppfyllt kriterierna för en demokratisk stat enligt dagens europeiska normer. Hårdföra gerillaledare från den kosovoalbanska befrielsearmen UCK som svingat sig upp till politiska maktpositioner har behandlat såväl sina etniska bröder och systrar som de cirka 100 000 kosovoserberna med både hårda och odemokratiska tag. Hela Kosovo präglades inom kort av omfattande brottslighet och en svart smuggelekonomi som lamslog landets utveckling på de flesta plan.

Knappast förvånande har kosovoserberna, som huvudsakligen återfinns i områdets nordligaste hörn kring staden Mitrovica dragit slutsatsen att det inte går att leva under herrarna i Pristina. Det är ungefär samma beslutsamhet som kosovoalbanerna visade gentemot Belgrad när Milosevicregimen på 90-talet drog åt tumskruvar kring Kosovo. Därför riskerar landet för oöverskådlig framtid att präglas av ofred och disharmoni om inte även ”Mitrovicaserberna” tillåts gå sin egen väg – vilket rimligen skulle innebära att de återansluter sig till Serbien.

Än i dag har mindre än hälften – 87 – av FN:s 193 medlemsstater erkänt staten Kosovo, och fem EU-medlemmar har inte gjort det – Spanien, Slovakien, Rumänien, Cypern och Grekland. Legitimiteten hos den självständiga kosovoalbanska staten vacklar således betänkligt. Denna legitimitet, liksom landets egen inre utveckling, skulle ha allt att vinna på om gränsen mellan Kosovo och Serbien justeras en sista gång. Och både Serbien och Kosovo skulle på så sätt få chansen att närma sig det av båda eftertraktade EU-medlemskapet.