Därför kan män inte bli riktiga feminister

MÄN OCH FEMINISM Att driva tesen att det är vanliga män som våldtar, utför våldtäkter eller slår är viktigt för vänsterfeminismen. Viruset som anses härja är nämligen manligheten i sig, trots att forskning tydligt visar att det finns vissa grupper, till exempel redan kriminellt belastade och psykiskt sjuka, som är mer sannolika vad gäller sexköp, våld och våldtäkt. I den feministiska berättelsen om manssamhället får inte mäns egna berättelser plats och män får finna sig i att reduceras till statister, eller förövare. Därför kan män som bäst bli gäster i feminismen och därför duger inte dagens feminism som jämställdhetsprojekt, skriver Ivar Arpi från tidskriften Axess.

I feminismen är mannen det andra könet, könet som för övertygade feminister representerar allt det man vill bekämpa: manlig överordning, våld mot kvinnor, våldtäkt och olika sorters diskriminering. I det senaste numret av Axess skriver Maria Eriksson, chefredaktör på Svensk tidskrift, om manliga feminister i artikeln Män som hatar män. Hon har utgått bland annat från en färsk avhandling, Ingenmansland. Om män som feminister, intervjuframträdanden och passerandets politik, skriven av sociologen Linn Egeberg Holmgren. När man läser avhandlingen är det slående hur problematiskt det egna könet upplevs vara för de män som har intervjuats. Intervjuerna genomfördes 2005, samma år som Könskriget sändes i SVT, och de feministiska männens övertygelse gör att de inte protesterar när ROKS-ordföranden sade att ”alla män är djur”. Istället är benhård kritik av den typen själva utgångspunkten för deras arbete och uppgörelse med sig själva. I den feministiska berättelsen om manssamhället får inte mäns egna berättelser plats och män får finna sig i att reduceras till statister, eller förövare.

Trots många års gratis reklam i media, attraherar den akademiska feminismen endast några promille av män och kvinnor. På senare tid har även allt fler män tagit upp problem som drabbar män specifikt. En del kallar sig jämställdister, andra kallar sig ingenting särskilt, men få av dem kallar sig feminister. Inom feminismen har nämligen mäns problem samma upprinnelse som kvinnlig underordning, det vill säga det manliga könet självt. Det krävs därför alltid brasklappar om kvinnors värre problem när man inom ramen för feminismen diskuterar dessa mansfrågor, när det överhuvudtaget sker. Logiken är glasklar: fråga inte vad feminismen kan göra för dig som man, utan vad du som man kan göra för feminismen.

Just nu pågår kampanjen ”Real men don’t buy girls”, som syftar till att motarbeta sexköp av barn. Den har kritiserats för att den sopar problemen med vanlig manlighet under mattan. Riktig män är ju det som är själva problemet, menar kritikerna. Mönstret känns igen från tidigare, liknande debatter. På SVT Debatt i mars 2011 menade journalisten Svante Tidholm att det är helt vanliga män som köper sex. Beviset var bland annat en film han själv spelat in om en bordell i Tyskland. Många feminister som pratar om mäns våld mot kvinnor är noga med att understryka att det kan vara vilken man som helst som slår. När Hagamannen greps poängterade många hur vanlig han såg ut och hur vanligt han betedde sig. Ja, utöver hans ovanligt vidriga brott alltså. Att driva tesen att det rör sig om vanliga män är viktigt för vänsterfeminismen. Viruset som anses härja är nämligen manligheten i sig, trots att forskning tydligt visar att det finns vissa grupper, till exempel redan kriminellt belastade och psykiskt sjuka, som är mer sannolika vad gäller sexköp, våld och våldtäkt. Kampanjer som uppmanar män att bli ”riktiga män” och upphöra med destruktiva och omoralisk beteenden anses dödfödda, och dölja maktstrukturen som är inneboende i mansrollen.

Det är givetvis välkommet att både män och kvinnor engagerar sig för jämställdhet. Samhället bör ge lika möjligheter till båda könen. Problemet finns i paradoxen som är central för den feministiska ideologin; å ena sidan vill man frigöra människan från sitt kön, å andra sidan definieras individer konstant av sin könstillhörighet. Därför kan män som bäst bli gäster i feminismen och därför duger inte dagens feminism som jämställdhetsprojekt, åtminstone så länge som den envisas med att enbart se människor som en del av ett kollektiv och inte som individer.