En kvinnlig författare hade sabbat sin karriär om hon gjort som Ranelid

BJÖRN RANELID  Att tramsa i tv utan att förlora sitt kulturella kapital är fortfarande ett strikt manligt privilegium. Manliga författare har ett svängrum som tillåter dem att röra sig mellan fin- och fulkultur utan att bli anklagade för att vara oseriösa. Men det är svårt att se att Bodil Malmsten eller Kerstin Ekman hade kunnat ställa sig på Melodifestivalens scen. Mäns odrägliga beteenden kallas bara charmigt excentriska medan kvinnor som gör samma sak betraktas som psykiskt instabila, skriver kulturjournalisten Isabelle Ståhl.

När Björn Randelid ställde sig på scen med en eurodiscoartist i Melodifestivalen och rabblade osammanhängande drapor om kärleken försökte jag föreställa mig en kvinnlig kulturpersonlighet göra samma sak, till exempel Bodil Malmsten eller Kerstin Ekman. Det var svårt. Att tramsa i tv utan att förlora sitt kulturella kapital är fortfarande ett strikt manligt privilegium. Manliga författare behöver inte heller göra samma omsorgsfulla uppdelning mellan sitt privata jag och sin yrkesroll: för dem verkar livet vara ett estetiskt projekt där alla bisarra infall kan rättfärdigas som en del av showen.

Som Åsa Beckman skriver i DN finns det i kulturvärlden fortfarande en manlig genikult som tillåter manliga konstnärer att göra vad som helst i konstens namn: varje medierykte om utbrott, misshandel, otrohetsaffärer och krogslagsmål bara förstärker deras aura. Deras odrägliga beteenden kallas bara charmigt excentriska medan kvinnor som gör samma sak betraktas som psykiskt instabila. Tänk på Per Morberg som vägrar svara på frågor, skäller ut sin fru och alla reportrar och ändå möts av ”fascination och skrattlystnad” enligt en intervju i DN. Det manliga geniets sociala inkompetens kallas inte aspergers, det är ju bara en del av hans personlighet.

För några veckor sedan i SVT:s talkshow Skavlan satt Horace Engdahl och gav utlåtanden om ”Mannen” och ”Kvinnan” och påstådde att svenska kvinnor felaktigt tror att de klarar sig bra utan män. Att en akademiledamot kan sitta i ett underhållningsprogram och vädra Paulo Coelho-tacky persoliga funderingar om ”manligt och kvinnligt”  är tydligen inget som sänker hans trovärdighet.

I Torbjörn Forslids och Anders Ohlssons bok ”Författaren som kändis” beskriver de hur böckers meriter idag bygger mindre på det skrivna innehållet och mer på författarnas kändisskap, och att författarens trovärdighet inte längre kräver att han skiljer sanning från påhitt.

En författare kan ena dagen vara tv-underhållare, nästa dag ge ut en utlämnande bekännelseroman, nästa dag vara politisk debattör: det finns inte längre några krav på att leva upp till absoluta sanningar, istället kan man glida runt mellan de roller som för tillfället passar och skriva de berättelser om sig själv som gagnar ens varumärke. Det är inte längre omöjligt att både ta emot priser från Svenska akademien och göra skandalomsusande uttalanden i tabloider och tv-soffor.

Men fortfarande verkar detta vara en rörelsefrihet som främst manliga författare vågar unna sig. De har ett svängrum som tillåter dem att röra sig mellan högt och lågt och fin- och fulkultur utan att bli anklagade för att vara oseriösa.

Ibland har det slagit mig hur svårt många män har att förlika sig med att man som kvinna kan vara flera saker samtidigt: intellektuell och utåtriktad, tänkande och kännande. När jag skickade in en bylinebild där jag hade en glittrig klänning skrev min redaktör till mig att ingen skulle ta mig på allvar och att jag bara skulle signalera sex. Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar om Heideggers fundamentalontologi, det finns alltid kulturmän som påpekar för mig att jag är för mycket som en ”kvinnlig stereotyp” för att man ska kunna ta mig på allvar. Att deras beteende är stereotypt manligt är tydligen inget som hotar deras bildade image: själva kan de där männen tillbringa fem dagar i veckan på krogen, prata vitt och brett om alla tjejer de träffar och hur många mingel de går på, men det är inget som befläckar deras kulturella kapital, snarare tvärtom. De tillåter sig att vara allting samtidigt, både svårmodigt intellektuella och skörlevande flanörer. Till skillnad från mig har de en tradition av manliga konstnärsideal att luta sig tillbaka mot, från Baudelaire och Bukowski till Ranelid.