Kultur och media

Marcin Dekaminski

”Nu äger Google våra liv”

Publicerad 2 mars, 2012 - 12:50

INTEGRITET Den så kallade förenkling som kommit med Googles nya policy handlar främst om två saker, som ingen av dem är särskilt trevlig. Dels har de börjat samlas all data som vi gett bort i gemensamma databaser för vad man menar är effektivare samkörning. els har Google nu också sett till att få vår tillåtelse att lagra, samköra och använda alla sökningar vi någonsin gjort via Googles sökmotor – ända sedan tidernas begynnelse. Vi måste alla ställa oss frågan hur mycket av vårt liv är vi beredda att ge bort till företag eller personer vi inte känner och egentligen behöver lita på, skriver Marcin de Kaminski.

Vi är många som använder oss av Googles tjänster hyfsat regelbundet. Google-söket, Youtube, Gmail – eller kanske karttjänsten Maps. Få av oss kan ha missat den lite ungdomligt käcka rutan som under någon månad envisades med att informera oss om den nya integritetspolicy som snart skulle träda i kraft.

Integritet är inte särskilt spännande – särskilt inte om man egentligen skulle kolla sina mail eller det där Youtubeklippet som man blivit tipsad om. När Google dessutom envisats med att i sin korta policyvariant hävda att förändringarna gjorts för att det ska bli lättare för oss som användare är det inte svårt att förstå att många klickade bort informationsrutan utan att ägna någon särskild möda åt att sätta oss i vad som egentligen var på gång.

Det som tidigare var snart har nu hunnit bli nu, och sedan månadsskiftet igår torsdag lyder alltså de flesta av oss på något sätt under Googles enklare – men samtidigt klart brutalare – integritetspolicy.

Med reservation för att det kan vara en nyhet för vissa vill jag ändå påstå att det inte är någon överraskning att Google – och för den delen andra liknande tjänstleverantörer – gillar att bli matade med data. När vi får upp sökförslag, eller för den delen annonser, som kallas “relevanta” baseras det på att vi gett Google så mycket data om vad vi brukar söka om, klicka på eller skriva i våra privata mail att de kan räkna ut vad vi borde vilja läsa om härnäst. Det här är ett sätt för Google att effektivisera sin affärsmodell. Samtidigt menar de att det är för vårt eget bästa. Google menar exempelvis, som man själva tydligt gjorde klart för på Webbdagarna 2011 att det man strävar efter är att visa “relevanta” sökresultat.

Relevansen utgår från vad de tror sig veta att man vill hitta.

Nåväl, relevansen är ju rätt bra när man vill hitta bra filmer på Youtube. Har man väl fastnat för söta kattungar och dubbla regnbågar vill man ju gärna hitta mer av ungefär samma slag. Just filmsmak känns relativt ofarligt. Att karttjänsten Maps, eller för den delen lokaliseringstjänsten Latitude, lagrar var man varit har ett visst underhållningsvärde – men troligtvis har vi alla platser eller tillfällen som vi inte vill skylta med för vem som helst. E-posten är mindre rolig att mata Google med, tänker jag mig. Varje gång vi tar emot eller skickat ett e-mail via Gmail kan man anta att innehållet matas in i någon form av databas för att kunna förstå vad vi egentligen är intresserade av.

Den så kallade förenkling som kommit med Googles nya policy handlar främst om två saker, som ingen av dem är särskilt trevlig. Notera att ingen av dem kan väljas bort; för att få fortsätta använda Googles tjänster i framtiden har man varit tvungen att gå med på detta.

Dels har de börjat samlas all data som vi gett bort i gemensamma databaser för vad man menar är effektivare samkörning. Det innebär att relevansen för vad vi blir föreslagna på en tjänst, till exempel Youtube, kan baseras på vad vår aktivitet på andra tjänster, till exempel söket eller för den delen Google sociala tjänst Google+.

Dels har Google nu också sett till att få vår tillåtelse att lagra, samköra och använda vår sökhistorik. Och det är inte bara de sökningar som vi gör från och med nu, utan snarare alla sökningar vi någonsin gjort via Googles sökmotor – ända sedan tidernas begynnelse. Google är visserligen en på det stora hela en relativt ny tjänst, men så mycket som vi söker kan man ändå anta att det är en rätt stor och väldigt blandad kompott de nu skaffat sig tillgång till.

Det finns många problem här. Jag skulle för det första vilja påstå, visserligen genom att utgå från mig själv, att den genomgående relevansnivån på det man använder internet till är rätt låg. När jag granskade min egen sökhistorik dagarna innan policyändringen blev jag förvånad över hur mycket skit jag egentligen sökt på. Kombinerat med att jag har väldigt skiftande e-postkonversationer och dessutom oftast låter mina barn klicka hejvilt på Youtube har jag svårt att se hur den här lagrings- och samkörningspolicyn på något sätt ska kunna hjälpa mig vad gäller en maskinellt uträknad relevans.

Men än viktigare är frågan vi alla måste ställa oss; hur mycket av vårt liv är vi beredda att ge bort till företag eller personer vi inte känner och egentligen behöver lita på. Eller för den delen maskiner, programmerade av personer vi inte känner som arbetar på företag vi inte litar på.

I en tid när Google defacto kan sägas vara internet – bortsett från den betydande kak-bit som Facebook har – är det klart olustigt att man helt utan att hymla försöker samla in så mycket information om oss och allt omkring oss som möjligt.

Det finns ett ordspråk som emellanåt vandrar kring nätet; “om något är gratis, är det du som är produkten”. Med det menas att det i slutänden alltid är någon som gör pengar på tjänster vi som användare tror är fria att använda. Googles nya policy är en tydlig bastardisering av det ordspråket. Det enda som är enkelt med den är att vi inte längre är vare sig användare eller ens produkter. Istället är vi helt solklart ägda.

Marcin de Kaminski, doktorand i rättssociologi vid Lunds universitet och verksam i forskargruppen Cybernormer

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt