Barn och familj

anders_osterberg720

Unga örnar: (S) har inte vågat tala om barnfattigdomen

Publicerad 16 mars, 2012 - 12:00

BARNFATTIGDOM Sverige har blivit ett kallare land att leva i för barn. Ökning av barnfattigdomen började synas 2008 och har ett samband med regeringens försämringar av trygghetssystemen. Ekonomiskt stöd till barnens föräldrar i form av sänkt sjukpenning eller a-kassa har dragits in. Men samtidigt har socialdemokratin i sin jakt på självförtroende och opinionssiffror inte vågat ta tag i barnfattigdomsfrågan på allvar. Höger och vänster skyller problemen på varandra medan barndomarna passerar förbi, skriver Unga örnars Anders Österberg.

”Barnens århundrade” – Dessa underbara ord myntades av Ellen Key i början av 1900-talet. Visst är de fantastiska? En som fördes barnens talan vidare var Astrid Lindgren. Hon blev en av dem som engagerat och inspirerande uttryckte barnets rätt till sitt inre och som bejakade barnets frihet. I ett berömt tal berättade hon en gång om den unga mamman som, indoktrinerad med en gammal tids syn på barnuppfostran, bad sin lilla son gå ut i skogen för att hämta det ris hon skulle aga barnet med. ”Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: ”Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mig. Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon.” På bara några få rader lyckas Astrid Lindgren argumentera emot det absurda i barnagan.

Från införandet av barnbidraget, över dagisutbyggnaden och fram till förbudet mot aga blev Sverige ett av de länder som gick i spetsen för att förverkliga drömmen om ett barnens århundrade. Tack vare starka och engagerade debattörer i kombination med politiska reformer blev det svenska barnklimatet bland de bästa i världen.

Men nu, på det nya årtusendets tolfte år, är det ganska uppenbart att Sverige har blivit ett kallare land att leva i för barn. Barnens rättigheter och livssituation står idag mindre in politikens centrum än den gjorde i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Nyligen kom SCB med en undersökning som visar att barnfattigdomen ökar. Rädda barnens årliga undersökning, som släpptes i onsdags, visade också att barnfattigdomen ökar. Redan förra året talade forksaren Tapio Salonen om ett trendbrott. Ett av de mest utsatta områdena är där jag lever och arbetar, i Rinkeby-Kista. Här lever över hälften av barnen i barnfattigdom.

Du kan sätta dig på tunnelbanan i Akalla och åka till ändhållplatsen i Kungsträdgården – på den resan har du åkt genom hela det svenska klassamhället. Både under, medel och överklassafari på en och samma gång. Andelen med barn i störst ekonomisk utsatthet är Rosengård, Malmö. ”Men det är förstås ingen som svälter” kommer en och annan röst från höger att säga. Visst är det så, för det är den relativa fattigdomen vi pratar om. Därför kan vi inte jämföra med fattiga barn och länder i syd. Vi ska utgå från svensk social standard. Inte ris-skålsverklighet.

Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) säger till TT att klyftorna är ett problem. Det är samma minister som har vart med och dragit in ekonomiskt stöd till barnens föräldrar i form av sänkt sjukpenning eller a-kassa. Den ökning av barnfattigdomen som började synas 2008 har alltså samband med regeringens försämringar av trygghetssystemen. Samtidigt har socialdemokratin i sin jakt på självförtroende och opinionssiffror inte vågat ta tag i barnfattigdomsfrågan på allvar. Höger och vänster skyller problemen på varandra medan barndomarna passerar förbi.

1900-talet hade Astrid Lindgren och Ellen Key, var finns 2000-talets barnrättskämpar?

Anders Österberg, förbundsstyrelseledamot Unga Örnar, arbetarrörelsens barnorganisation

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt