Världen

WEB_INRIKES

Nu måste Lundin Petroleum bemöta fakta och låta offren i oljekriget höras

Publicerad 21 mars, 2012 - 11:05

Lundin Petroleum höll ett krismöte på Grand Hotel för att diskutera den kritik som de utsatts för i utvecklingsländer. Från vårt perspektiv, som följt utvecklingen i oljeindustrin i Sudan, beror krisen som företaget är i på dess ovilja till att bemöta fakta. Lundin har förnekat anklagelserna vi riktat mot dem. I mer än tolv år har Lundin Petroleum vägrat att svara på de bevis som riktats mot företaget. Fakta som visar att de genom sina aktiviteter kan ha bidragit till de folkrättsbrott som begicks av andra mellan 1997-2003. Det skriver Egbert Wesselink författare till rapporten Unpaid Debt och koordinatör för ECOS (European Coalition on Oil in Sudan).

Lundin Petroleum höll ett krismöte på Grand Hotel för att diskutera den kritik som de utsatts för i utvecklingsländer. Från vårt perspektiv, som följt utvecklingen i oljeindustrin i Sudan, beror krisen som företaget är i på dess ovilja till att bemöta fakta. I mer än tolv år har Lundin Petroleum vägrat att svara på de bevis som riktats mot företaget. Fakta som visar att de genom sina aktiviteter kan ha bidragit till de folkrättsbrott som begicks av andra mellan 1997-2003.

Vi anser att bolagets agerande i södra Sudan är moraliskt motbjudande. Vi välkomnar uttalandet från investerare i Lundin Petroleum som idag begär en oberoende utredning av företagets verksamhet i Sudan och Etiopien. Vi hoppas att detta kan leda till att företaget bemöter fakta som vi och många andra publicerat.

I rapporten Unpaid Debt som vi gav ut 2010, och som ligger till underlag för den brottsundersökning som pågår i Sverige, belyser vi Lundins, och deras tre partners agerande i Sudan mellan 1997-2003. Även om Lundin inte deltog i dödandet av 12 000 människor och fördrivningen av 160 000 civila är det vår uppfattning att företaget och dess partners kan ha varit delaktiga i folkrättsbrott som Sudans regering och andra begick.

Ian Lundin har till Dagens Industri sagt: ”Vi har inte fördrivit en enda person. Det bodde inte några människor där vi borrade efter olja och vägarna vi byggde för oljetransporten bidrog till ökad handel i området, vilket var positivt”.

Ian Lundin försvarar sig mot påståenden som inte har riktats mot honom och undviker därmed de riktiga frågorna. ECOS har aldrig hävdat att företaget fördrev människor. Innan Lundin Oil (numera Lundin Petroleum) skrev på ett kontrakt med regeringen i Sudan, 1997, pågick inga väpnade konflikter i området kring Block 5A. När Lundin 2003 sålde sina rättigheter, till en vinst på 86,4 miljoner dollar (709 miljoner kronor i 2003 års valutakurs), var området förstört. 12 000 hade dött och 160 000 hade fördrivits på grund av ett krig som brutit ut för att försvara området där Lundin Petroleum utvann olja.

Lundin Petroleums pressansvarig påstår i samma artikel att Vägarna användes inte av några militärer när vi var i Sudan”.

Detta påstående är helt enkelt inte sant. Hundratals soldater försvarade de kinesiska arbetarna som byggde vägen. När den var klar vanns det 25 arméförband omkring vägen som effektivt kontrollerade en stor korridor mellan Lundins bas och borrområdet. Det finns mängder av rapporter och oberoende källor som berättar att soldater från armén använde vägen och bron som byggdes av Lundin. Dessutom finns det filmmaterial där Ian Lundin står tillsammans med milissoldater, även barn, på vägen. Denna milis hade till syfte att försvara vägen och i den ingick beväpnade barn.

I artikeln förnekar Ian Lundin också att oljepengar som Sudan tjänade på Lundins ska ha använts till inköp av vapen som användes i kriget mot södra Sudan.

Ingen vad vi vet har anklagat Lundin för att förse någon part med vapen. Vi har dock i vår ägo uttalanden från medlemmar i Sudans regering som påstår att oljebolagen var tvingade att betala pengar till regeringen för att bekosta kriget. Det finns många exempel på att oljebolag i Sudan försåg milis och militär med både pengar och varor. Men vi har inga bevis om att Lundin skulle ha gjort detta. Vi menar att det är viktigt att närmare se över omständigheterna kring detta.

Hela oljeindustrin var utan tvekan en inkomstkälla som Sudans regering använde för att beväpna sin militär och milisgrupper.Akademikern Douglas H Johnsson skriver i sin bok The Root Causes of Sudan’s Civil War från 2005: ”Efter 1999 kom en rad rapporter om brott mot mänskliga rättigheter omkring oljefälten. (…) Alla dokumenterar mycket detaljrikt den våldsamma stegring av strider i oljeområden, och hur oljeinkomsterna ökade Sudans regerings möjligheter att föra krig.”

I artikeln i Di säger Ian Lundin: ”Vi har inte givit några pengar till den sudanesiska regeringen, bortsett för betalningen för koncessionsavtalet. Vi har aldrig mutat den sudanesiska regeringen”, säger Ian Lundin.

ECOS har aldrig hävdat att Lundin mutade regeringen i Sudan.

Slutligen vill vi bemöta detta att Lundin inte tjänade några pengar på verksamheten. Så här säger han till Dagens Industri:

”Det råder en felaktig bild av att vi tjänade pengar på vår verksamhet i Sudan. Men vi tjänade aldrig något på vår prospektering i området de åren som vi var aktiva i Sudan”.

Lundin skriver själva i sin rapport Vision, Experience, Results (www.thelundingroup.com/lundin_group.pdf) ”Lundin har en utomordentligt historia av att ge aktieägare  betydande avkastning på sina investeringar ”. Längre ner i tabellen redovisar företagsgruppen att de gjorde en nettovinst på 86,4 MUSD, vilket motsvarar 709 MSEK (i 2003 år växelkurs).

Det som stämmer är att Lundin letade efter och fann olja i Sudan. De kom aldrig till att utvinna och sälja olja. Den vinst de gjorde kom från försäljningen av tillgångarna minus omkostnader för investeringarna.

Kan Lundin ha bidragit till övergreppen?

Militären som Sudans regering skickade in till området och de olika milisgrupper som de stödde i området där Lundin var verksamma, dödade medvetet civila, våldtog kvinnor, brände byar, förde bort barn, torterade och tvingade bort omkring 160 000 personer.

Detta kunde inte ha skett utan infrastrukturen företaget stod för. En bro och en väg byggdes av företaget genom sumpmarken som låg i anslutning till oljefältet i Block 5A. Bron och vägen gjorde det möjligt för den sudanesiska armén att transportera trupper till området där Nuer bodde. Nuerna sågs som fienden till den sudanesiska regeringen.

Borde de ha förstått att oljeutvinningen kunde orsaka brott?

Lundin Oil borde ha varit väl medvetet om att oljeutvinningen riskerade att leda till kränkningar av de mänskliga rättigheterna eftersom flera organisationer, bland dem Amnesty International (http://www.amnesty.org/en/library/info/AFR54/006/1996/en), hade uppmärksammat hur Sudan rensade oljeområden med hjälp av våld. FN:s specielle rapportör för mänskliga rättigheter skrev 1996 att ”under de senaste fem åren rapporteras tusentals civila ha dödats i avsiktliga och urskillningslösa angrepp, bland annat genom regeringsstyrkornas flygbombningar av civila mål.” (http://www.un.org/documents/ga/docs/50/plenary/a50-569.htm)

Samarbetade bolagen med de misstänkta gärningsmännen?

Lundin Oil arbetade hela tiden nära med både den sudanesiska armén och andra beväpnade grupper som var ansvariga för de brott mot mänskligheten som begicks i området. Vi anser att samarbetet mellan dessa enheter och Lundin måste undersökas.

Till exempel var konsortiets säkerhetschef en tidigare överste i Sudans armé. Han var, enligt uppgifter vi fått, medlem i Khartoumregeringens särskilda säkerhetsråd som ansvarade för alla säkerhetsoperationer i oljeområdet.

I en intervju i den holländska tidningen Trouw har en före detta anställd vittnat om hur Lundins säkerhetschef försåg milismän med pengar, fordon, bränsle och mat. Samma dag begav de sig till ett vattenhål för att stjäla boskap.

Det finns fler exempel på samarbetet mellan Sudans armé och Lundin vilket vi anser bör utredas fullt ut. Lundin Petroleum har aldrig svarat på dessa och många andra väldigt allvarliga tveksamheter kring deras juridiska och moraliska uppförande i Sudan. Vi hoppas företaget respekterar investerarnas vilja att utreda händelserna kring deras verksamhet i Sudan. Målet måste vara att söka och skipa rättvisa.

Offren för oljekrigen förtjänar att få höras. Och de som drabbats har rätt till kompensation av de parter som visar sig vara skyldiga till de fruktansvärda förluster de drabbats av.

Egbert Wesselink, Författare till rapporten Unpaid Debt och koordinatör för ECOS (European Coalition on Oil in Sudan).

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt