Feminism

TanjaBergkvist720

Fria kvinnor vill inte anpassa sig efter feministernas utopi

Publicerad 1 april, 2012 - 12:00

FEMINISMEN 2012 Linda Skugge är missnöjd med att ingenting händer med feminismen. Utifrån den politiska visionen om en 50/50-fördelning på varje arbetsplats och inom varje yrkeskategori, en vision som aldrig kan uppnås och därmed kan hålla flera generationer av feminister sysselsatta i all evighet, inser man att även den fria viljan är en genusfråga. Men att kvinnor och män väljer lite olika innebär väl inte att samhället inte är jämställt? Det skriver Tanja Bergkvist debattör i genusfrågor.

Linda Skugge skrev här på debattsidan (28/3) att det enda som leder till förändring är att agera. Jag instämmer helt med detta. Men feminister och genusvetare har agerat, frågan är om någonting blivit bättre?

Vi har sedan några år ett nytt jämställdhetspolitiskt mål. Det fria valet måste leda till ett visst utfall. Utifrån denna politiska vision om en 50/50-fördelning på varje arbetsplats och inom varje yrkeskategori, en vision som aldrig kan uppnås och därmed kan hålla flera generationer genusmedvetna feminister sysselsatta i all evighet, inser man att även den fria viljan är en genusfråga.

Ty vad som är en kvinnas äkta fria vilja och tankar, och vad som är en internalisering av patriarkatets värderingar kan vi tex läsa om i genusbilagan till Svensk Kärnbränslehantering AB:s årsbok 2008:

“Internalisering kan sägas innebära en inkorporering av externa värden – att kvinnan som individ tar in någon annans värderingar i sitt eget värdesystem och ersätter sina egna värderingar med någon annans. Hur detta empiriskt beläggs och teoretiseras kring, är en av de stora utmaningarna för kvalitativ genusteoretisk och feministisk forskning. Är ett handlingsmönster ett ”sant” handlingsmönster hos en individ eller är det internaliserat?”

Man kan givetvis aldrig vara helt frikopplad från sin omvärld. Varför är det för övrigt ens önskvärt, kan man fråga sig? Logiken är enkel: en kvinna som väljer att bli sjuksköterska har internaliserat patriarkatets värderingar medan en kvinna som väljer att bli polis i insatsstyrkan har agerat av fri vilja, och vice versa för män. Den fria viljan definieras utifrån utfallet.

Men att kvinnor och män väljer lite olika innebär väl inte att samhället inte är jämställt? Istället för att jobba med att slussa över folk från de två könskollektiven till olika yrken (varför denna fixering vid biologiskt kön – könet skulle ju inte spela någon roll?) så kan man uppvärdera det traditionellt kvinnliga, men jag får en känsla av att många ledande genusforskare själva har det traditionellt manliga som norm. De säger att det manliga värderas högre, men vem är det som tilldelar det manliga ett högre värde, egentligen?

Man kan ofta med häpnad notera att en aktivitet som när den utövas av en kvinna betraktas som en ”kvinnofälla” å andra sidan är berikande när den utövas av en man. Ett exempel är reaktionerna på en SIFO-undersökning från 2010 som visade att kvinnor läser lite mer för sina barn än män (ca 50% av kvinnorna läser för barnen varje dag, och ca 33% av männen) – detta var enligt genusexperter som uttalade sig ”trist” för kvinnorna som ”hamnar efter lönemässigt” medan männen missade det positiva med att läsa saga för barnen. Varför var det inte positivt för kvinnorna som läste, utan en kvinnofälla? Låt oss hypotetiskt anta att en man går ut i media med att han tänker ta ut hela (!) föräldraledigheten och vara hemma med sitt barn – då skulle han hyllas av feministerna som en jämställd man (observera att fördelningen 100/0 här betraktas som jämställd) medan en kvinna som gör detsamma anses leva i ett ojämställt förhållande – och detta även om parterna är överens! Här har vi problemet med den fria viljan igen, som verkligen är ett stort, om inte det största, problemet för ledande feminister och genusvetare idag.

Tanja Bergkvist, fil dr matematik

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt