Krig och säkerhet

westerholm_antonsson720

Den nye försvarsministern blir regeringens nickedocka

Publicerad 11 april, 2012 - 13:17

FÖRSVARET Sverige går nu in på sitt fjortonde dygn utan att ha en ordinarie försvarsminister. Fjorton dygn sedan Sten Tolgfors aviserade sin omedelbara avgång. Det är en historiskt lång tid med en vakantsatt ministertaburett och till att råga på allt den ministerpost som har det explicita ansvaret för rikets säkerhet. Vi finner det lika illavarslande som vi anser att detta är en logisk konsekvens av snart tio års vanskötsel av försvarsdepartementet från det politiska ledarskapets sida, skriver Johan Westerholm (S) och Fredrik Antonsson (M).

Sverige går nu in på sitt fjortonde dygn utan att ha en ordinarie försvarsminister. Fjorton dygn sedan Sten Tolgfors aviserade sin omedelbara avgång. Det är en historiskt lång tid med en vakantsatt ministertaburett och till att råga på allt den ministerpost som har det explicita ansvaret för rikets säkerhet. Vi finner det lika illavarslande som vi anser att detta är en logisk konsekvens av snart tio års vanskötsel av försvarsdepartementet från det politiska ledarskapets sida.

Problemen för försvarsdepartementet började inte med Mikael Odenbergs avgång 2007. Mikael Odenberg har kommit att visa sig vara en parentes i en lång rad svaga eller ointresserade ministrar där inkompetens och politiskt korrekthet varit överordnade den dagliga driften vid departementet och dess myndigheter. Försvarsdepartementets situation av idag startade redan runt 2002 med regeringen Persson 2:s närmande till USA. Under flera år hade Sverige bistått USA med förband ur dåvarande SSG som spaningsresurser i hemlighet, sedan och vartefter insatsen växte, mer som en öppen insatts. Detta närmande skedde dessutom på fler plan än det rent militära. Under Leni Björklunds tid som försvarsminister ingicks fördjupade samarbetsavtal kring informationsutbyte vilket fick fler följdeffekter. Dels den s.k. FRA-lagens uppkomst, dels att FRA fick tillgång till superdatorer annars belagda med exportförbud. VI anpassade vår signalspaning efter USA:s behov och fick i retur tillgång till spetsteknik. Ett givande och tagande men med det gemensamt att initiativen inte var politiska, de hade sitt ursprung i tjänstemannaleden. Samma händelseutveckling kantar framkomsten av det nu omtalade MOU:et, Memorandum of Understanding, som reglerar förbindelserna med Saudiarabien.

Detta MOU sticker ut från andra då det dels pekar ut en enskild myndighet som teknikleverantör till skillnad från andra som pekar på befintlig industristruktur, dels omfattar såväl SIGINT (signalspaning) som EW (elektronisk krigföring). Att samarbeta kring dessa områden, juvelerna i den svenska kronan inom utrikes- och säkerhetspolitiken, är inget som låter sig göras utan USA:s uttryckliga godkännande då mycket av vår kunskap baseras på amerikansk teknik. Ett tekniksamarbete som fördjupades så sent som 2007 på ett avtal som bär Mikael Odenbergs namnteckning.

Problemen stannar dock inte här för försvarsdepartementet. Riksrevisionens kritik i mars 2012 mot departementets ekonomiska handlag och ledningsstruktur är förödande för vilken minister som helst. Bristande dokumentation, snäva utredningsramar och en tendens att låsa fast sig i detaljer har, enligt riksrevisionen, förvärrat försvarets ekonomiska kris. Bilden av ett svagt politiskt ledarskap och en tjänstemannastyrd organisation blir allt tydligare. Det politiska ledarskapet detaljstyr oväsentligheter vilket leder till att tjänstemän på olika sätt söker genvägar eller undanhåller information. Ibland i samförstånd med de politiska tjänstemännen, ibland i lönndom.

Men som en röd tråd genom ministärerna Persson och Reinfeldt löper något ännu allvarligare. Den säkerhetspolitiska analysen görs inte längre på försvarsdepartementet. Det har den inte gjorts sedan Ingvar Carlssons dagar. Detta sker sedan Göran Perssons tid på finansdepartementet och på statsrådsberedningen och det var av det skälet som Mikael Odenberg kom att kasta in handduken. Försvarsministern har, trots att han eller hon är den ytterst ansvarige för rikets säkerhet, utvecklats till att bli en nickedocka i regeringen. Detta lämnar då fältet fritt för andra agendor att få genomslag.

Detta är sannolikt de mest tongivande skälen till att vi idag, snart två veckor efter Sten Tolgfors avgång, fortfarande står utan försvarsminister. Sten Tolgfors gjorde sin plikt, likt de före honom med Mikael Odenberg som obstinat parentes. Att inte kunna eller vilja besätta den taburett som ansvarar för rikets säkerhet kan inte annat än betecknas som ett misslyckande men samtidigt en logisk konsekvens av lång tids vanskötsel av det politiska ledarskapet. Ett misslyckande som inte någon annan stat eller demokrati skulle acceptera.

Johan Westerholm (S)
Fredrik Antonsson (M)

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt