Svensk politik

JonasHinnfors720

S har flera skäl att ställa sig nära alliansen

Publicerad 18 april, 2012 - 15:58

SKUGGBUDGETEN Det är rimligt att beskriva den klassiska socialdemokratiska politiken som en kombination av hjälp och krav på ansvar. Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons markör på DN Debatt bygger alltså inte på en i grunden helt ny hållning. Men Löfven och Andersson är kanske ovanligt explicita när de talar om individens ”ansvar”. Ett antal strategiskt viktiga skäl talar för att markera viss närhet till alliansen. Ett är att socialdemokraterna, likaväl som alliansen, noga måste överväga hur eventuella partisamarbeten kan se ut efter valet 2014, skriver statsvetaren Jonas Hinnfors.

Målningen ”Blir du lönsam lille vän” av Peter Tillberg från 1972 med ett tjugotal mellanstadieelever tomt stirrande framför sig i ett gråödsligt klassrum har i mycket symboliserat den dåvarande vänsterns kritik av det socialdemokratiska samhället. Efter decenniers socialdemokratiskt styre menade en frustrerad vänster att partiet kapitulerat för kapitalismens krav på att alla individer bland annat via utbildning skulle fostras in i ett liv som vilade på marknadens villkor där människor fick foga sig till flexibilitet, förändring och anpassning. Hur man än ser på den normativa frågan är det otvetydigt så, att socialdemokratin under 60-talet aktivt medverkade till snabb strukturomvandling, stora folkomflyttningar och långtgående krav på att människor omskolade sig till lönsamma branscher. Offentliga åtgärder på alla nivåer aktiverades för att hjälpa näringslivet bli slagkraftigt och för att människor skulle klara omställningen men det är rimligt att beskriva den klassiska socialdemokratiska politiken som en kombination av hjälp och krav på ansvar. Sett i det perspektivet bygger kanske inte Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons markörer på DN Debatt (17 april) om dels satsning på utbildning osv ”i den stenhårda internationella konkurrensen”, dels vikten av att ”betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara” på en i grunden helt ny hållning – och inte heller kritiken av dem.

Mest uppståndelse har frasen om människors ansvar väckt, men socialdemokratin har faktiskt legat ganska nära det som Löfven och Andersson nu ger ord åt. I den stora rådslagsrapporten om jobben efter valförlusten 2006 används den snarlika formuleringen ”solidariteten är inte kravlös. Den bygger på arbetslinjens rättigheter, möjligheter och skyldigheter” (Jobben först 2009, s 5). Rapporten menar visserligen att synsättet är ”krav utan kränkning” men ”för den som nekar att söka ett anvisat arbete eller till att ta en anvisad insats ska ersättningen trappas ner och om det sker upprepade gånger stängas av” (sid 33). Det drastiska avstängningsförslaget följdes senare upp av Sven-Erik Österberg, partiets dåvarande arbetsmarknadspolitiske talesperson. Även före 2006 skärpte den socialdemokratiska regeringen i omgångar regelverken för tex sjukskrivning och förtidspensionering. Partiets modell för välfärdsstaten, och inte minst finansieringen av den, har alltid byggt på att flertalet människor är i arbete och bara tillfälligt behöver stöd och på att människor också har ett ansvar för sin sysselsättning.

Löfven och Andersson är kanske ovanligt explicita när de talar om individens ”ansvar”. Ett antal strategiskt viktiga skäl talar för att markera viss närhet till alliansen.

  • För det första har socialdemokraterna via sin nya ledarduo mycket snabbt och skickligt ryckt åt sig initiativet på det som borde vara alliansens planhalva, jobbpolitiken. Med den pondusen i ryggen kan Löfven och Andersson försiktigt manövrera för att försöka desarmera ett slags svekdebatt från dem som byggt upp väldigt höga förväntningar om långtgående återställare på en rad områden. Både Magdalena Andersson och Stefan Löfven har varit mycket tydliga i att de delar regeringens syn på statsfinanserna. Även om omprioriteringar kan ske inom den ramen är reformutrymmet i så fall knappast så stort att en kommande socialdemokratisk finansminister via nya offentliga stöd skulle kunna minska människors ansvar för att tex söka arbete osv särskilt mycket.

  • För det andra visar valundersökningarna att även om just socialdemokraternas väljare befinner sig ganska stabilt en bit vänster om mitten ligger de presumtiva nya väljare man kan vinna tydligt höger om mitten. Det finns alltså väljarstrategiska skäl att på vissa områden markera krav som skulle kunna beskrivas som höger – särskilt när kraven delvis är av en karaktär som ansluter till vad socialdemokraterna tidigare har testat.

  • För det tredje måste socialdemokraterna, likaväl som alliansen, noga överväga hur eventuella partisamarbeten kan se ut efter valet 2014. Med en allians delvis i gungning där småpartiernas existens hotas är det av strategiskt intresse för socialdemokratin att antyda områden där framtida kompromisser och uppgörelser med ett eller flera partier skulle kunna föra socialdemokratin tillbaka till det för partiet tidigare så lyckosamma minoritetsregerandet.

Löfven och Andersson är nya i sina ämbeten. De måste följa upp de svepande uttalandena med konkreta förslag, men övertaget i paradfrågan sysselsättningspolitik ger dem ett manöverutrymme att formulera pragmatiska kompromisslösningar. Kritik från vänster kommer säkert, men det har socialdemokratin länge levt med.

Jonas Hinnfors, Professor i Statsvetenskap vid Göteborgs universitet

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt