Vi måste sluta hata våra kroppar

SKÖNHETSBUBBLAN Jag vet hur det känns att lägga timmar, veckor och år på att hata sig själv och sin kropp. Jag brukade rita bilder av hur jag såg mig själv, och sen andra på hur jag tyckte att jag ”borde” se ut. Och jag vet, precis som Jane i ”Skönhetsbubblan”, hur det är att vilja synas för att känna att man finns. Det är så synd. Det är så fruktansvärt synd att allt har gått så långt på en väg som är så skev att det här programmet ens kan göras, att det faktiskt finns en sån här verklighet att spegla, skriver Kitty Jutbring.

Det är inte ofta jag gråter av film eller TV men när jag ser det första avsnittet i SVT:s nya ”Skönhetsbubblan” har jag verkligen ingenting att sätta emot. Jag kunde varit vem som helst av kvinnorna i avsnittet. Jag vet hur det känns att lägga timmar, veckor och år på att hata sig själv och sin kropp. Jag brukade rita bilder av hur jag såg mig själv, och sen andra på hur jag tyckte att jag ”borde” se ut. Och jag vet, precis som Jane i avsnittet, hur det är att vilja synas för att känna att man finns. Det är så synd. Det är så fruktansvärt synd att allt har gått så långt på en väg som är så skev att det här programmet ens kan göras, att det faktiskt finns en sån här verklighet att spegla.

All vår fixering har lett till att så många personer, framförallt unga kvinnor, så totalt har tappat begreppen. Självkänsla blir utseende och utseende blir operationer. Kroppen är inte längre nåt värdefulltvi är tacksamma över utan har förvanskats till ett renoveringsobjekt att ständigt modifiera. Vi har fått en ny standard där det inte är nog att vara en ”vanlig”person, en empatisk medmänniska med ett självklart värde. Det är som att det har blivit varje individs”plikt” att med alla medel göra vad man kan med det man har tills man har råd att göra det kirurgiskt. Det är en patetisk låtsasverklighet vi tvingar oss själva in i, en orimlig strävan, för vissa saker kan vi inte förändra: varje dag blir varje levande varelse en dag äldre, varje dag förändras din kropp precis som den gjort för alla människor och djur enligt samma gamla mönster sen livet uppstod. När kom vi på att det var ”fult”? Om du inte går in och rotar i det själv, vill säga. En operation är en operation, oavsett vad den fått för snärtigt namn. Blod, narkos och risker. Du kan aldrig gå tillbaks till innan operationen, aldrig få reda på hur du hade sett ut om du hade åldrats naturligt,utan implantaten. Man har för evigt förstört sina originaldelar.

Jag känner, och nu kommer fasen tårarna igen, att jag vill inte ställa upp på det här! Jag vill inte leva i en tid där jag bara är min yta och där varje rynka påverkar mitt människovärde.

Om jag skaffar barn nån gång, hur ska jag skydda dom? Hur ska jag rädda dom från att inte ramla in i samma mönster som våra elva-åringar gör idag. Tjejtidning, smink, hår, bantning, läsa bloggar… Det är ovärdigt, skadligt och fördummande. Vi är många som inte gillar oss själva, sättet vi lever på gör att vi blir fler varje dag. ”Jag gör det för min skull, jag får bättre självkänsla” säger dom nyopererade. När ska vi dra i nödbromsen och inse att vi inte hittar riktig, sann självkänsla genom att karva i vår kropp? Det är fejk. Bara en så bisarr sak som att vi lever i en tid då det är ”fult” att kunna se arg ut. Då säger nämligen läkaren i Skönhetsbubblan ”Oj, här börjar muskelkraften komma tillbaka, det får vi fixa.” Det ligger en sån stark symbolik i den meningen, fan,låt muskelkraften komma tillbaks, inte bara i pannan utan i hela samhället. Jag vill se en ny våg, nya bloggar, nya ideal. DJ/producent/artist-tjejerna Rebecca och Fiona var hos mig där jag jobbar på musikprogrammet P3-star för ett tag sen, och jag frågade dom om hur dom ser på sig själva som förebilder för unga. Istället för att slå bort ansvaret som så många andra, (tex flera i avsnittet) svarade Fiona ungefär så här: ”Det är viktigt att inte avsäga sig sitt förebildsskap, jag tycker att man automatiskt har ett ansvar.Vi vill peppa andra till att se vad dom själva skulle må bäst av utifrån deras förutsättningar. Jag och Rebecca är väldigt trötta på förebilder som säger att man ska förändra sig, så att unga tänker: blir jag som henne, då blir jag lycklig. Den formeln tror inte vi på, man kommer aldrig bli lycklig om man kopierar nån annan”. Där har vi det nya jag letar efter.

När jag själv fastnar i utseendefällan brukar jag tänka på att jag ska vara så himla tacksam att benen jag hatar går att gå med, att brösten som hänger inte har cancer och att den enda som kan stoppa mig från att vara glad och nöjd och lycklig är jag själv, mycket via vad jag tillåter mig själv att ta in.

Kram från Kitty som fortfarande är helt upprörd.