”Vi behöver knappast fler säljande ungdomsprojekt”

VÅLDET Vi möts närmast dagligen av mediernas rapportering av ungdomars våld. I nyhetsrapporteringen saknas av naturliga orsaker ofta bakgrundsbeskrivningar och orsaksförklaringar, och dåden framstår därmed som svårförståeliga och avskalat brutala. I grunden kan oroligheterna ses som ett uttryck för en tillitsbrist. När tilliten krackelerar växer alternativa karriärvägar och samhörigheter sig starka. För en del framstår de brottsaktiva gängen som ett mycket lättare och kanske enda sätt att bli någon, skriver Torbjörn Forkby, docent i socialt arbete.

Vi möts närmast dagligen av mediernas rapportering av ungdomars våld. En man i Kortedala misshandlad och puttad ned i en fontän, tre ungdomar gripna för dödskjutning av 15-åring i Malmö och så vidare. I nyhetsrapporteringen saknas av naturliga orsaker ofta bakgrundsbeskrivningar och orsaksförklaringar, och dåden framstår därmed som svårförståeliga och avskalat brutala. Det som är utan förklaring skrämmer oss, och ger upphov till allehanda mer eller mindre grundande idéer om orsaker och sammanhang.

I ett tvåårigt forskningsprojekt sökte vi förståelse för de processer som kan ligga bakom användande av våld, ungdomsoroligheter och kopplingen mellan så kallade stadsdelsgrupperingar och organiserad brottslighet. En viktig del var att få del av ungdomars egen förståelse och tankar. Vi avslutar vår rapport från projektet med det viktigaste budskapet handlingar har konsekvenser.

Detta budskap kan synas enkelt och trivialt. Som om vi inte visste detta allaredan? Men sett i relation till hur vi hanterar frågor om oroligheter, våldsamheter och även hur ungdomar på väg in i kriminalitet agerar, är det tyvärr långtifrån uddlöst. Låt vara att majoriteten av unga människor i Sverige idag har det tämligen väl beställt socialt, ekonomist och emotionellt och inte alls är brottsaktiva. Men, när vi lyssnar till hur ungdomar som befinner sig i en marginalposition resonerar om sig själva och sina framtidsutsikter, träder en helt annan bild fram. För dem framstår inte samhället som något som man är en del av och känner samhörighet med. Samhället utgörs av ”de andra”, de som betyder något och som räknas med. För dem uppfattas inte skolan erbjuda en väg till att förverkliga sina drömmar och kapacitet. Istället är uppdelningar det centrala, mellan ett ”vi” och ett ”dom” och därmed också en hierarki mellan de som räknas och de som faller utanför. Vad har då detta med handlingar och konsekvenser att göra? Jo, på det alldeles självklara sättet att deras omständigheter, bostadsområdenas utformning, resurser i skolan, bemötande i mellanmänskliga sammanhang är konsekvenser av mer eller mindre medvetna val och prioriteringar. Och, det positiva med detta är att – om de är följder av vissa handlingar är också de påverkbara av nya och andra.

I grunden kan de oroligheter som vi sett främst i olika förorter under senare år ses som ett uttryck för en tillitsbrist i samhället och mellan grupper. När tilliten krackelerar växer alternativa karriärvägar och samhörigheter sig starka. För en del framstår de brottsaktiva gängen som ett mycket lättare och kanske enda sätt att bli någon som räknas med. Och gänget tränar man sedan upp förmågan att begå fler och värre brott. Det handlar här om att skapa sig ett namn genom att framstå som någon som inte backar när det gäller och som har smartness tillräckligt för att kunna lura och utmana vuxenvärlden. Ett samhälle vars yttersta representant utgörs av polisen. Gruppen hjälper också individen att hantera svårhanterliga känslor som empati och skuld. Vi kunde sitta på McDonalds och skratta år den vi hade slagit ned, kunde ungdomar som vi träffade säga. Hur är det då möjligt? Ett svar är att om de inte hade gruppen till hjälp att neutralisera och tränga undan empati med offret, hade de inte kunnat fortsätta.

Men varje ung människa vi träffade hade en egen historia att berätta. Berättelser som sammantaget kretsade kring några gemensamma teman. För många fanns en grundläggande upplevelse av osäkerhet och att rädsla för att inte platsa. En känsla som kunde förstärkas i skolan när de inte hängde med i undervisningen. Här följde placeringar i olika specialgrupper och förstärkningssystem, som trots att syftet var gott, tenderade att förstärka upplevelsen av utanförskap. Alternativa gruppgemenskaper blev attraktiva. Grupper där status inte byggde på formella prestationer inom skolsystemet eller i föreningsliv, utan en respekt byggd på styrka, rädsla och fruktan och att lära sig att bortse från att tänka på konsekvenser av handlingar. Att leva upp till en sådan roll innebär också ett stort offer, att skala av sitt känsloregister till ett mindre antal tydliga godkända upplevelser så som lojalitet med den egna gruppen och ilska och aggressioner mot ”de andra”.

Vad kan man då göra? Eller kanske skulle frågan kunna formuleras om till: när ska vi då ta fasta på och agera utifrån det vi vet? Grundläggande för unga människor är att söka en värdighet för sin person, finna sociala sammanhang i vilka man känner sig trygg och accepterad i och att uppleva att samhälleliga värden och mål är möjliga att uppnå för en själv. Unga i grupper där våld och kriminalitet förekommer är härvidlag inte annorlunda med andra, konstiga eller avvikande behov. Detta gör insatser mot våld, kriminalitet och brottsaktiva gäng möjliga genom igenkännande och likhet, men också komplicerade. För det är svårt att förhindra attraktiviteten i alternativa vägar om det saknas reella positiva sammanhang att tillgå, eller för den delen att skapa nya sociala sammanhang för dem som kommit en bit in i en kriminell livsstil.

Avgörande är att ställa frågor kring vad ungdomars våld och brottslighet är ett svar på. Det handlar då också om att syna den egna praktiken, för hur samhället planeras i bostadsområden, arbetstillfällen ned till hur olika lösningar skapas för att hantera det som sticker ut och avviker. För det är knappast ett nytt säljande ungdomsprojekt vi behöver, utan ett mer mödosamt arbete med att ställa frågor kring hur vi faktiskt använder de resurser vi har.