Socialdemokraterna

GoranGreider720

Helt åt helvete, Pär Nuder!

Publicerad 9 maj, 2012 - 15:44

PÄR NUDER Formellt har Pär Nuder inte begått något fel, men moraliskt känns det, för att tala svenska, naturligtvis helt åt helvete. Den långa raden av näringslivssossar blir allt längre – från Björn Rosengren över Jan Nygren, Erik Åsbrink och till Pär Nuder. Förut var toppen inom socialdemokratin och toppen inom näringslivet åskilda. Men nu vet många politiker att en välavlönad karriär i näringslivet väntar dem, och det påverkar politiken de för. Behovet av sosse-alibin är skriande inom näringslivet, de används för att putsa fasaden, skriver Göran Greider.

Så var det dags igen! Kvällspressen avslöjade idag att före detta statsrådet Pär Nuder erhållit en generös statsrådspension sedan han lämnade politiken 2009 – samtidigt som han dragit in stora vinster på sitt bolag, som sysslar med rådgivning åt näringslivet, samt på styrelseuppdrag. Formellt har han inte begått något fel, men moraliskt känns det, för att tala svenska, naturligtvis helt åt helvete.

Trots det är det mer än moral som står på spel här. Ofta hävdas att det är utmärkt att politiker tar vanliga jobb och inte fastnar livet ut i politiken. Men det är inget bra argument, eftersom jobben dessa politiker oftast erbjuds eller tar bygger på att de utnyttjar det symboliska kapital och de nätverk de skaffat sig just inom politiken. Och det är värre än så: För varje år, ja för varje dag som tickar bort i riksdagens och departementens långa korridorer, ökar risken för att de sittande statsråden eller riksdagsmännen redan under sina politiska karriärer kastar sina långa sneglande blickar på de framtida karriär- och utkomstmöjligheter som eventuellt väntar inom näringslivet. Och anpassar sig.

För så är det nämligen: Få saker är så värdefulla för näringslivet som en riktigt fullfjädrad högersosse, alltså en socialdemokratisk politiker som via sin rörelse bär med sig ett visst symboliskt och solidariskt kapital som berättar att personen också tänker på det allmänna bästa och på de breda löntagarskikten. Det balanserar vinstintressets elaka uppsyn! Och efterfrågan går så uppenbart bara åt ett håll här: Vem hörde senast talas om en bonusförsedd bankdirektör som värvats av en ABF-avdelning i Norrbotten?

Den allmänna försämringen av trygghetssystemen för vanliga människor i Sverige de senaste årtiondena har gått hand i hand med en klar trygghetsförbättring för de svenska eliterna, inom såväl näringsliv som politik. Högerorienterade sossar är numera fulla av mer självförtroende än någonsin tidigare eftersom de har ett finspunnet socialt skyddsnät som väntar på att fånga upp dem – de hälsas gärna välkomna in i näringslivsvärmen, eller som krönikörer på någon borgerlig ledarsida. På arbetarrörelsens vänsterkant har däremot självförtroendet sjunkit ganska kraftigt på senare år. Det har inte bara ideologiska orsaker, utan också krasst arbetsmarknadsmässiga. Ledande socialdemokrater på den vänstra halvan i det egna partiet har inga välbetalda jobb eller uppdrag inom näringslivet väntande. Därför tenderar de – det är mitt intryck, även om jag givetvis inte kan bevisa det – antagligen att bli litet försiktigare i sin idépolitiska profil. Borta är nämligen också den stora och vittförgrenade sociala rörelse som en gång kunde fånga upp s-politiker, i allt från kooperationen till ABF, kommunala bostadsbolag, s-press eller facket. Varje borgerlig minister och politiker har naturligtvis fortfarande ett oerhört mycket större fält för postpolitiska karriärer.

De senaste åren är svensk politik full av exempel på avdankade högersossar som skär guld i näringslivet. Livet ut bär de i pannan etiketten (s), och det uppskattas i näringslivet eftersom det tar bort en del av vinst- eller girighetsstämpeln som av naturliga skäl alltid återfinns i allt företagande. Glädjen över köpet av Tomas Östros är nog just nu stor inom bankvärlden. Särskilt när vinstintressena på bred front dragit in i den nyss behovsstyrda offentliga välfärden tycks behovet skriande av sosse-alibin för de nya välfärdsföretagen: När trygghetskapitalister ska gräva sina lukrativa schakt ner i skattebasen bör man helst ha en Nuder med sig på vägen ner som kanariefågel (ja, jag kallar dem trygghetskapitalister eftersom det är skattebetalarna som tar alla risker, inte företagen). Nuders rådgivningsjobb åt Wallenbergsfären tycks innefatta råd för nystartade välfärdsföretag. En utpräglad högerman inom socialdemokratin som Stefan Stern – en gång Sahlins närmaste man – är perfekt att ha som ansikte utåt för en vinstdrivande koncern inom välfärdsbranschen (välfärden har som bekant blivit en bransch).

Jag undrar för övrigt hur intensiva ansträngningarna just nu är inom exempelvis Lundin Oil i jakten på en lämplig högersosse som kan putsa upp fasaden på den nykoloniala oljejätten? Eller Carema? Har Carema eller Attendo hittat sin sosse än?

Den långa raden av näringslivssossar – från Björn Rosengren över Jan Nygren, Erik Åsbrink och till Pär Nuder – bidrar framförallt till att en enda homogen elit, höjd över allt vad vanliga löntagare heter, är på god väg att uppstå i Sverige. Länge existerade det ett slags arbetarrörelseelit som var ganska skild från näringslivseliten. Ledande s-politiker i kommunerna var praktiskt taget aldrig medlemmar i t ex Rotaryklubbarna och få toppolitiker tog klivet över till näringslivshöjderna. Kanske var Ingvar Carlsson den siste av den sorten. Men efter honom syndafloden.

Jag tror att den där åtskillnaden var bra. Jag tror att det är mer hälsosamt för demokratin och i slutändan även för näringslivet att det finns radikalt åtskilda eliter i det svenska samhället istället för en enda sammansmält politik och företagarelit. Nuder är bara den senaste socialdemokraten i en lång rad liknande fall som bidrar till att släcka ut idén om att demokratin lever av motsättningar och vitaliserande konflikter mellan idéer och mellan människor som i sina liv förkroppsligar olika ideologier.

Göran Greider

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt