Kultur & nöje

hedmanbok_720

Magnus Hedman fiskar efter förlåtelse

Publicerad 11 maj, 2012 - 15:11

BEKÄNNELSELITTERATUR Senast i raden av kändisböcker, är fotbollsspelaren Magnus Hedmans När ljuset släcks. Han vaknar en dag i smoking i sin kompis skinnsoffa, bakfull och misströstande, och bestämmer sig i det ögonblicket för att förändra sig. Jag funderade kring om det till slut finns en publik för sådana här böcker. Det kan kännas som att de är skrivna mer för kändisarna själva, för att de en gång för alla vill förklara händelserna bakom löpsedlarna och därmed nyansera bilden av sig själva gentemot allmänheten, skriver Jessica Johansson.

Bekännelseböcker av kändisar duggar tätt numera. Alla har något att berätta. Alla har betett sig illa men är numera godhjärtade medborgare som ber om bot och förlåtelse. Och det är väl fint att man vill förändras och ångrar den man en gång har varit. Frågan är hur intressant det egentligen är att läsa sådana böcker gång på gång. Frågan är om alla ens måste skriva böcker om sina liv. Frågan är hur intresserad publiken till slut blir av ännu en superstjärna som sitter och ser sorgsen ut i tv-soffan medan journalisterna lägger huvudet på sned, av medlidande.

Det här med att många kändisar skriver böcker är förstås inget nytt. Det har pågått ett bra tag nu. Ännu äldre är bekännelselitteraturen som fenomen. Augustinus skrev ju sina redan på 300-talet e. Kr. Men det är också skillnad på exempelvis Karl-Ove Knausgårds Min kamp-böcker, som håller hög litterär kvalitet och har skönlitterära ambitioner, och Kikki Danielssons bekännelsebok (med all respekt för Kikki som person). De förra har något allmängiltigt att säga, de senare glöms ofta bort efter ett kort tag och många sålda exemplar.

Senast i raden av kändisböcker, är fotbollsspelaren Magnus Hedmans När ljuset släcks. Han vaknar en dag i smoking i sin kompis skinnsoffa, bakfull och misströstande, och bestämmer sig i det ögonblicket för att förändra sig. Boken handlar om det liv han levt tidigare. Det som innebar att han knappt vågade gå ut av rädsla för illavarslande löpsedlar. Ett liv fullt av droger, alkohol och lögner. Nu har han tagit sig ur det hela. I Nyhetsmorgon satt han nyligen och förklarade hur han numera kan dra en vit lögn men sedan rakryggat erkänna att han ljugit för personen.

Syndaren har biktat sig och fått syndernas förlåtelse. Eller? Är det så enkelt som att skriva en bok om hur man har betett sig mot sina närstående och sedan ska allt vara glömt? Det är åtminstone ett enkelt sätt att framstå som ett helgon, sno åt sig en liten stund till i rampljuset och dra in pengar på kontot tack vare bokförsäljningen. För den kommer ofrånkomligen, och det är väl därför som förlagen kontaktar kändisar för att be dem att skriva om sina liv. Den litterära kvaliteten bortser man antagligen helt ifrån, och ser att man riktar sig till en annan publik än den som normalt konsumerar mycket litteratur. Att Zlatan-boken gått så bra lär knappast minska utbudet av kändisböcker framöver.

Jag funderade kring om det till slut finns en publik för sådana här böcker. Naturligtvis råder regeln att ju större kändis, desto fler sålda. Men själv känner jag mig mycket mätt på att se Liam Norberg, Kikki eller Magnus Hedman gråta ut i teve och böcker. Det kan kännas som att de är skrivna mer för kändisarna själva, för att de en gång för alla vill förklara händelserna bakom löpsedlarna och därmed nyansera bilden av sig själva gentemot allmänheten. Jag tror att de flesta kommer tröttna till slut och rycka på axlarna. Därmed utarmas hela genren och förlagen kan återgå till att fokusera på annat. Men till dess är det värt att diskutera vem som vill ha dessa böcker – och varför.

Jessica Johansson, frilansande litteraturkritiker och skribent

Jessica Johansson driver bokbloggen Ord och inga visor.

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt