Livsstil

marcus_birro720

Medias ointresse för Gud är en gåta

Publicerad 12 maj, 2012 - 10:00

JESUSMANIFESTATIONEN Vi förfasar oss över hur våra gamla behandlas, hur våra barn mår, hur ensamma de ensamma är, men avskyr att ens prata om att ett medmänskligt och värdigt samhälle alltid bygger på tydliga, kristna värdeprinciper. Det sägs att Sverige är världens mest sekulariserade länder. Jag tror inte det är sant. ALLA människor jag träffat, också ateister, kanske FRÄMST ateister, älskar att tala om Gud och om tro. Medias totala ointresse är därför en fullständig gåta, skriver Marcus Birro.

Humanister och socialister, frisinnade liberaler och rättänkande proggare i gummistövlar, jag var tidigare en av er. Men när livet krävde en del ansvarsfulla svar av mig så räckte era teorier inte till. När jag slungades ut i sorgen och kärleken bleknade ni rättänkare som drömmen bleknar morgonen när man vaknar.

När ett samhälle medvetet avsäger sig grundläggande värderingar startar sönderfallet. Allting hänger ihop. Familjen som en god, solidarisk, inkluderande plats, en källa till anti-egoism. Vi är dåliga på att se sammanhang i Sverige. BRIS slår rekord i antal samtal, 400 000 barn lever med missbrukande föräldrar och om detta kan vi tala men om vi sätter detta i sammanhang, om vi visar att familjen till viss del kan vara en motståndskraft mot denna splittring då är vi konservativa bakåtsträvare eller värre. Det är obegripligt.

När vi människor gör oss själva till gudar avsäger vi oss vår värdighet. I ett land där ingenting är heligt längre vittrar människovärdet sönder. Det urholkas. Empati kräver tålamod, tid, fantasi och möten människor emellan.

Samhället är, eller borde snarare vara, en sorts kollektiv empati, en mötesplats för människor med olika bakgrund, historia, drömmar och uppgifter.

Ingen säger sig tro på Gud längre men alla fyller sin tomhet med mer tomhet. Alla fyller rymd med rymd. Ingen tror på Gud men alla har fördomar om oss som tror på Gud.

Vi förfasar oss över hur våra gamla behandlas, hur våra barn mår, hur ensamma de ensamma är, men avskyr att ens prata om att ett medmänskligt och värdigt samhälle alltid bygger på tydliga, kristna värdeprinciper. Vi sliter av oss Gud och fastnar i meningslöshet. Vi sår vind och vi skördar vind. Vi bär ner tunga lådor av ingenting och fyller våra liv med allt som inte har med Gud att göra.

Sveriges tredje största stad har blivit en riskzon för judar. Obama skickar sina skickligaste diplomater för att försöka reda ut vad det är som händer. USA är djupt bekymrade över judars situation i Malmö. Lika bekymrade är dock inte det Socialdemokratiska partiet, en gång en tydlig och viktig röst för de mest utsatta i samhället, numera en ångvält på hal is. Sossarna har förtroende för Reepalu. En skam.

Om detta kan media skriva men utan att sätta det som händer i sammanhang. Samma sak med en annan sak. Inte långt ifrån Malmö, i Landskrona, knivmördas en 19-årig flicka av sin egen bror. Hennes brott? Hon har trott sig vara fri i ett av världens friaste länder. Under lång tid har hon sovit med en kniv under kudden. Under lång tid har organisationen Tänk Om, som jobbar med hedersmord, haft kontakt med henne.

Hur är det då möjligt att ingen skyddade henne? Hur kunde hon bli så utlämnad och glömd?

Vilken skam.

Dags för Sverige att vakna ur den gråa, kväljande mesigheten. Det måste gå att stoppa de här människorna. Tydligare krav! Direkta och konsekventa riktlinjer om vilket typ av land Sverige är måste tidigt presenteras för kulturer som praktiserar den här typen av fruktansvärd och perverterad tyranni.

Media har svårt att skriva om Gud ur alla aspekter. Utom när det handlar om sex och Gud. Då går alla bärsärk. Jag lyssnade på en halvtimmas utfrågning av en kyrkans man i hela världens mest korrekta forum, P1. Allt handlade om sex. När tiden nästan var ute frågade prästen om inte reportarna ( de var två för säkerhets skull) hade några andra frågor.

“Men hatar ni inte bögar”?

“Nej, har ni inga andra frågor”?

“Om vad”?

“ Livet, kärleken, konsten, döden, konsten, kärleken, tron.”

“Tyvärr är tiden ute.”

Om det är några som fått sex på hjärnan är det inte de troende utan journalisterna.

Det har varit några tuffa dagar. Jag har känt mig låg, svårmodig, melankolisk. Det är lätt att bli apatisk när man är något lägre stämd. Man tror att man inte behöver gå upp och ut för att möta människor eftersom det känns som en prövning att göra det.

Det är precis tvärtom.

Det är de där svårmodiga, tunga dagarna som vi verkligen behöver tvinga oss upp ur sängen, in i duschen, få i oss en macka eller två, dricka lite italienskt superkaffe och sedan knyta slipsen med kärlek och omsorg, putsa skorna, ta på den finaste kostymen och sedan gå ut för att möta världen.

Vi ska då upptäcka att det inte är världens fel att vi mår lite dåligt.

Jag gjorde så i fredags. Jag bokade inte av möten fast jag ville. Jag gick till frisören på avtalad tid och jag stålsatte mig verkligen innan men när jag kom ut därifrån, efter att ha tvingat mig själv till att vara social under en timma, var jag inte bara snyggare i håret, utan faktiskt också ljusare och lättare till sinnet.

Gud bor i oss. Men Gud bor i våra medmänniskor också.

Varje gång jag skriver om Gud i Expressen får jag ta emot ett tresiffrigt antal mail från människor som glädjs åt att någon vågar skriva om tro i en av landets största tidningar. Det gör mig glad och stolt. Det sägs att Sverige är världens mest sekulariserade länder. Jag tror inte det är sant. ALLA människor jag träffat, också ateister, kanske FRÄMST ateister, älskar att tala om Gud och om tro.

Medias totala ointresse är därför en fullständig gåta. Storstadens press tror att hela landet delar deras intresse och ointresse. Jag tror det är ett stort misstag. Ett misstag som leder till att journalister i omröstning efter omröstning delges svenska folkets magsura brist på förtroende i stora undersökningar.

Jag har alltid satt en ära i att själv aldrig kalla mig journalist, helt enkelt för att jag inte är någon.

Marcus Birro, författare och poet

Svara på artikeln

Skriv själv på Debatt