Ny Demokratis seger kommer att driva grekerna till nya upplopp

GREKLAND Grekiska vänsterpartiet Syriza fick se sig slagna av högerns Ny Demokrati i gårdagens val. En seger för måttfullhet och ekonomisk realism? Nja. Snarare en seger för övermakten. SYRIZA:s misstag var att tro att det går att prata förnuft med EU och IMF. De hade ju alla sakargumenten på sin sida, skriver frilansjournalisten Jon Weman.

Grekiska vänsterpartiet SYRIZA nådde 27 procent i söndagens val. Mycket höga siffror för ett radikalt parti som vill nationalisera banker, återta privatiseringar och beskatta de högsta inkomsterna med 75 procent. Likväl fick de se sig slagna av högerns Ny Demokrati med 29,5 procent.

En seger för måttfullhet och ekonomisk realism? Nja. Snarare en seger för övermakten. Eurozonens ordförande Jean-Claude Junker varnade dagen innan valet för att “om den radikala vänstern vinner, vilket inte kan uteslutas, är konsekvenserna oförutsägbara”. Financial Times tyska upplaga uppmanade de grekiska väljarna att “stå emot [SYRIZA-ledaren] Alex Tsipras demagogeri” (artikeln publicerades med grekisk översättning). Den politiska och den ekonomiska maktens röst. I månader har de grekiska väljarna (liksom resten av oss) bombarderats med budskapet att en SYRIZA-seger innebär en snabb och kaotisk utslängning ur euron, isolering, och ekonomiskt kaos.

När grekerna nu röstat “rätt” belönar EU, enligt Financial Times valanalys, med signaler om att vissa (marginella) lättnader i åtstramningsprogrammens villkor är möjliga, tvärtemot allt man tidigare sagt.

SYRIZA:s misstag var att tro att det går att prata förnuft med EU och IMF. De hade ju alla sakargumenten på sin sida. Fyra års nyliberala åtstramningsprogram har bara fördjupat depressionen och inte ens lyckats minska budgetunderskottet eller skuldbördan i förhållande till den handlöst fallande BNP:n.

När Argentina 2001-2002 befann sig en liknande situation ställde de in betalningarna på statsskulden, devalverade valutan, höjde en del skatter för de rikaste – framförallt jordägarna – och satsade på keynesianska stimulanser genom byggen av infrastruktur och bostäder. Under de åtta följande åren blev tillväxten 7-8 procent om året och statskulden sjönk under 50 procent av BNP – lägre än Tyskland. Men Argentina hade förstås inget EU hängande över axeln. Här i Europa har Island med en liknande politik åtminstone klarat sig bättre än krisländerna inom EU – BNP vände uppåt med 2,4 procent förra året och arbetslösheten var förra året faktiskt lägre än Sveriges, 7,4 procent.

EU:s partner i “räddningen” av Grekland, IMF, tycker de borde ta intryck av Lettland istället. Den 5 juni kallade fondens chef Christine Lagarde landet en “framgångssaga” som “kan tjäna som inspiration för europeiska ledare som kämpar med eurokrisen”. Lettland, som försvarade sin fasta växelkurs för att rädda de svenska bankerna, tappade nästan 25 procent av BNP och ligger fortfarande på 16,3 procents arbetslöshet – enligt den officiella mätmetoden och trots att 10 procent av befolkningen i arbetsför ålder flytt landet. Och detta är deras exempel på en framgångsrik åtstramning.

Dessvärre är det också ungefär samma framtid som nu väntar inte bara Grekland, utan också Spanien (som nu, trots påståenden om motsatsen, blir tvungna att ta emot en delegation nyliberala ekonomiska “inspektörer” från EU) och övriga krisländer. EU-Goliat lyckades besegra SYRIZA-David, beväpnad endast med sunt förnuft, men de ekonomiska lagarna kan jätten inte ändra på. Med EU:s ekonomiska program går Grekland mot en lång natt, och sannolikheten är väl stor att den nya regeringen snart nog kommer utmanas – av en ny explosion på gatorna.