Inte första gången vargar skadar människor på Kolmården

VARGATTACKEN Har verkligen personalen på Kolmårdens Djurpark haft tillräcklig kunskap om vargars beteende? Gjorde man någon som helst omvärldsanalys innan man bestämde sig för att låta både personal och besökare komma så nära vargarna? Och värre: Har man fortsatt med vargmötena trots att man fått löpande information om vad som hänt i andra delar av världen, skriver Jan Särnesjö.

Företeelsen Vargmöten på Kolmården dök upp för några år sedan som ett alternativ till en söndag på golfbanan, men principen är betydligt enklare. Tillsammans med en utbildad guide får du gå in i ett hägn som regeras av en vargflock. Där tillbringar du sedan ungefär en timme medan rovdjuren mäter dig med blicken och nafsar dig lite i kläderna. Guiden återställer ordningen om någon varg morrar, blir för närgången eller på annat sätt skapar obehag.

När timmen är slut förväntas du lämna hägnet hel och ren och har något att berätta för middagsgästerna påföljande lördag.

Jag accepterar att någon upprörd zoolog kan ha synpunkter på min fantasilösa beskrivning men problemet är inte hur väl man beskriver evenemanget, problemet är att man överhuvudtaget varit där.

Från början missförstod jag helt varför man gör det. Jag såg vargmötet som utmanare till att rensa fugu-fisk eller simma med hajar. För hur säljer man annars in att frivilligt gå in i ett hägn där en handfull av världens mest framgångsrika rovdjur befinner sig, om inte ordet ”mandomsprov” återfinns i reklamtexten?

Som svar fick jag ofta ett överseende fniss och lite vägledning: Vargkramning är inte något mandomsprov. Du gör det för att få träffa ett av jordens mest missförstådda rovdjur och ändra uppfattning om det. Se att det likt en Disneykanin har känslor för människor och går att kommunicera med.

Ja, invände jag, men ett rovdjur är det lika fullt. Är det inte bättre att låta bli? Otillfredsställd började jag forska i dessa missförstådda Disneykaniner. Jag fann snart att inte alla besökare lämnat varghägnet leende:

Sviten inleddes lite överraskande med teveprofilen Arne Weise. I maj 2007 slogs han till marken av tre vargar i Kolmårdens hägn under en invigningsceremoni. ”När jag föll och blev liggande trodde jag att det var kört” sa Weise i en efterföljande intervju med tidningen Expressen.

Tre år senare, i juli 2010 angrep en varg helt oprovocerat en ung kvinna som besökte hägnet, drog henne till marken och slet sönder hennes kläder. Hon lyckades fly men fick söka vård för ett djupt bitsår i armen.

För bara en månad sedan fick en 15-årig flicka föras till Norrköpings lasarett med kraftiga bett i låret efter ett familjebesök i varghägnet.

Och i söndags var det tyvärr dags igen. Men den här gången kunde ingen sjukvård i världen rädda den 30-åriga djurskötare som anfallits av den vargflock hon skött sedan valpstadiet. Mina tankar går till hennes familj och vänner.

Som en ond bonus trädde igår ytterligare en kvinna fram i Aftonbladet och berättade att hon under ett besök i augusti 2008 anfallits av sex vargar och mottagit bett på armar, ben, hals och huvud. Att hon klarade sig är ett mirakel, speciellt som den medföljande guiden tycks ha visat total nonchalans.

Utomlands ser det än värre ut och fallet Patricia Wyman skär som en huggtand genom tidningsklippen. Patricia Wyman var en 24-årig biolog och djurskötare som fått ansvar för varghägnet på den kanadensiska djurparken Haliburton Forest &WildlifePreserve. Den 18 september 1996, bara fyra dagar efter att hon anställts hittades hennes sargade, halvt uppätna kropp i varghägnet av hennes kollegor. Händelsen är alltså i stort sett en klon av tragedin på Kolmården.

Så här har det sett ut när jag letat mig bakåt genom de internationella djurparkernas historia: Lycksele, Basel, Hannover, Cleveland, Prag, Finnsnes, Osijek, Nahodka – skador och dödsfall omger de många varghägnen som en dålig lukt.

Frågor uppstår: Har verkligen personalen på Kolmårdens Djurpark haft tillräcklig kunskap om vargars beteende? Gjorde man någon som helst omvärldsanalys innan man bestämde sig för att låta både personal och besökare komma så nära vargarna? Och värre: Har man fortsatt med vargmötena trots att man fått löpande information om vad som hänt i andra delar av världen?

Beträffande omvärldsanalysen finns det två sätt att se på att landets experter – anförda av Skansens Jonas Wahlström och djurparksföreningens ordförande Tomas Frisk – bestämt hävdade att de aldrig hört talas om tragedier liknande Kolmården:

Antingen har de aldrig hört talas om det, vilket är allvarligt nog, eller så finns det någon annan orsak till att de förtiger uppgifter som vem som helst kan googla fram.

Enligt populära ekonomibloggen Cornucopia har vargmötena inbringat 16 000 kr per grupp och besök. Jag vet inte hur många vargbesök som kan anses försvarligt ur ett djurrättsperspektiv men låt oss säga att det handlat om ett hundratal per år.

I så fall är intäkten på nivån 1,6 miljoner kronor, vilket utan konkurrens innebär den största enskilda förtjänsten för någon enkel djurparksaktivitet. Lägg därtill att vargmötena sponsrats av storföretag. Vem säger nej till ett sådant arrangemang?

I måndags trädde djurparkens koncernchef fram och berättade att verksamheten läggs ned. En garanti för att jag även i fortsättningen kommer att begränsa Disneyromantiken till filmkvällar med barnen.