Alla vägar riskerar att leda till militärstyre

EGYPTEN Tyvärr är egyptiernas val ett mellan pest eller kolera. För de flesta handlar det om att väga risker mot varandra. Oavsett utgången kommer det ha präglats mer av rädslor än av glädjen att fritt få välja sin nya president. Man bör vara kritisk mot de två motpolerna egyptierna fick välja mellan i sista valomgången, skriver Marian Miheil.

I skrivande stund har det officiella valresultatet ännu inte offentliggjorts, men självutnämnda valsegrar har redan kommit från bådas läger. Valresultatet lär bli omtvistat. Rapporter om valfusk, maktmissbruk och diverse konspirationsteorier kommer med stor sannolikhet att florera i egyptisk media. Tyvärr är egyptiernas val ett mellan pest eller kolera. För de flesta handlar det om att väga risker mot varandra. Oavsett utgången kommer det ha präglats mer av rädslor än av glädjen att fritt få välja sin nya president. Egyptierna fick i den första valomgången se hur de mer moderata krafterna föll på sin egen oförmåga att samla sig bakom en enda kandidat. Resultatet blev att de bättre organiserade extremkrafterna gick vinnande ur den första valomgången. Det är ett förväntat förlopp i ett land med väldigt liten erfarenhet av fritt politiskt liv. Man bör vara kritisk mot de två motpolerna egyptierna fick välja mellan i sista valomgången. Denna ständiga maktkamp mellan militärer och islamister är inget nytt i regionen. Bara i Algeriet kostade maktkampen mellan militären och islamisterna ett flerårigt inbördeskrig med flera hundratusentals människoliv.

Bakom den ena sidan står militären som länge utgjort eliten i landet och som nu desperat kämpar för att hålla sig kvar tillräckligt nära makten för att kunna behålla sina ekonomiska förmåner och privilegier, om än med en ny frontfigur eller nya konstellationer. De använder hotbilden av en strikt islamisk stat för att skrämma både moderata muslimer och kristna från att rösta på Muslimska Brödraskapet, samtidigt som de själva har en lång historia av att populistiskt spela på olika etniska och religiösa motsättningar. Vissa menar dessutom att sekteristiskt våld ökade drastiskt i egypten under Mubaraks regim.

På den andra sidan står de religiösa Muslimska Brödraskapet. Tyvärr står inte heller de för mänskliga rättigheter eller en progressiv utveckling. Under året har deras ledamöter i parlamentet fokuserat bland annat på att diskutera förslag att låta upphäva lagförbudet mot kvinnlig könstympning och införandet av lägre giftasålder för flickor. Många kvinnor har vänt Brödraskapet ryggen trots att valet av Shafiq inte automatisk innebär en klar förbättring av deras rättigheter. Majoriteten av egyptierna är troende men många muslimer delar inte Brödraskapets politiska islamtolkning. Även de har ett populistiskt sätt att locka de fattiga genom att blanda religiös retorik och välgörenhet för att nå sina politiska syften.

Det framstår som att alla vägar leder bakåt. Brödraskapet kommer sannolikt fortsätta följa sina religiösa ambitioner och eventuellt även manipulera det politiska systemet för att kunna behålla makten på obestämd tid. Shafiq och militären är tyvärr ännu mer benägna att göra så. Det mest lockande alternativet verkar således vara att inte gå särskilt långt på någon av de två vägar som idag står till buds. Det viktigaste är inte valresultatet i sig utan hur det politiska systemet omformas i sin struktur under de kommande åren. Utgången av den första valomgången är ett starkt skäl att ifrågasätta alternativet med president som regeringsbildare, istället för det parlamentaristiska systemet med en statsminister som statsöverhuvud med större fokus på koalitioner, kompromisser och dialog, snarare än på en landsfaderfigur. Att ha en president med mycket makt samlat på en central person, kan ses som ett uttryck för en patriarkal kultur. Den starke fadersgestalten som med krafttag förväntas leverera trygghet och materiellt välstånd är för många en lockande bild, men knappast en realistisk bild av politik, som mest leder till besvikelse.

Hur Egypten kommer påverkas av valresultatet är ovisst. Men förhoppningen är att det i skuggan av dragkampen mellan militären och Brödraskapet ska kunna växa fram ett starkare civilsamhälle med nya politiska rörelser och bättre organiserade mittenpartier. Egyptierna måste våga utmana sina gamla tankemönster och ifrågasätta gamla patriarkala strukturer som de så länge byggt sitt samhälle på. Detta förutsätter att grundpelarna i ett hållbart demokratiskt samhälle såsom yttrandefriheten och friheten att bilda politiska partier inte rubbas.