Anders Wijkman om bristen på skarpa beslut i Rio:
Rio+20 borde heta Rio minus 20
RIO+20 En genomgång av texten i Rio-konferensens slutdokument – som förhandlats fram av miljöministrar och diplomater – visar att nästan alla skarpa förslag fallit bort. De verb som generellt används är svaga och till intet förpliktigande. Med facit i hand börjar jag förstå varför att allt fler av kommentarerna från Riomötet talar om ”Rio-20”!
FN-mötet i Rio påstås ha satt rekord i antalet deltagare. Men när det gäller innehåll slås däremot inga rekord. Slutdokumentet är visserligen 50 sidor långt, men det innehåller ack så få vassa beslut eller målsättningar.
Kontrasten mot Riomötet 1992 kunde inte vara tydligare. Resultatet då var två konventioner – klimatkonventionen och konventionen om biologisk mångfald – samt Agenda 21. Dessa tre beslut har visserligen stora brister vad gäller uppföljningen. Klimatutsläppen är nära femtio procent högre idag än 1992. Förstörelsen av ekosystem och arter fortsätter världen över. Men besluten innebar ändå klara åtaganden från regeringarnas sida att börja arbeta i en ny riktning.
Det förslag till slutdokument – ”Den framtid vi vill ha” – som nu föreligger innehåller ingenting av detta. Texten är så svag att flera tusen av de folkrörelser som finns på plats i Rio skrivit under på en alternativ text, där rubriken är ”Den framtid vi inte vill ha”.
I många rapporter inför konferensen har man talat om Rio som ett klimatmöte. Det visar på hur stor okunnigheten är hos många journalister. Kontrasten mot 1992 kunde inte vara större. Då var tidningarna fulla om temat för mötet – hållbar utveckling – vilket innebär en grundlig analys av hur det ekonomiska systemet fungerar, både från ekonomisk, social och miljömässig synpunkt.
Agendan för Rio är därför extremt bred. Alltifrån fattigdomsfrågor, kvinnors rättigheter och socialt utanförskap till frågor om klimat och miljö, utfiskningen, skogsskövlingen, krisen i vattenförsörjningen samt företagens ansvar. Det dokument som förhandlats fram talar om och beskriver alla dessa frågor. Vad som däremot saknas är klara åtaganden och förpliktelser. Risken är därför uppenbar att resultatet av mötet mest blir ord och alltför litet handling.
En genomgång av texten – som förhandlats fram av miljöministrar och diplomater – visar att nästan alla skarpa förslag fallit bort. De verb som generellt används är svaga och till intet förpliktigande. Verb som stödja och uppmuntra förekommer 99 resp 50 gånger i texten, medan verb som skall och måste – som innebär någon form av åtagande – används bara 5 resp 3 gånger.
Det finns naturligtvis fortfarande en möjlighet att det dryga hundratal regeringschefer, som anlänt till Rio för att förgylla mötets avslutning, öppnar texten och kommer med nya initiativ i sista stund. Men sannolikheten för detta är liten. Vi får nog räkna med att texten ligger fast. Det gör i så fall att mötet mest påminner om en kinesisk partikongress, där allt är förberett i minsta detalj innan den översta ledningen anländer.
Svagheterna till trots kommer Riotexten att hyllas som ett ”genombrott”. Ingen regeringschef vill åka hem med helt tomma händer. Hur skall man annars motivera all den tid och alla de pengar som satsats inför mötet. Många regeringar ser dessutom själva vagheten i texten som en framgång. Man vill inte ha internationella beslut som binder respektive land till åtaganden. Kina är ett sådant exempel. USA är ett annat. Landet har inte skrivit under på ett viktigt internationellt avtal på miljöområdet på mer än tjugo år. USA har därför kämpat hårt för – och lyckats – att eliminera varje förslag i texten om nya pengar från industriländerna för att stödja fattigdomsinsatser eller investeringar i miljövänlig teknik i utvecklingsländerna. Borta är också ett förslag om att avskaffa subsidier till fossila bränslen. Ett sådant förslag går nämligen emot oljeproducenternas intressen.
Trots att oljeländer och oljeföretag aldrig tjänat så mycket pengar som nu, subventioneras användningen av fossila bränslen världen över med mer än 400 miljarder dollar om året. Motsvarande stöd från regeringarna världen över för att stödja sol, vind och modern biomassa ligger på en sjundedel därav, 60 miljarder dollar. Bara den relationen visar att vi lever i en upp-och nedvänd värld! Inte konstigt att utsläppen av koldioxid fortsätter att öka.
Finns det då inget positivt att säga om Rio. Självklart finns det saker som går åt rätt håll. Slutdokumentet innebär förslag om att stärka arbetet inom FN:s miljövårdsprogram, UNEP. Vidare har man enats om att Milleniemålen skall breddas och på sikt övergå i hållbarhetsmål. Vitsen med detta är att miljö, klimat- och resursfrågor inkluderas och att målen kommer att omfatta alla länder. Men vad ambitionsgraden skall vara skjuts på framtiden.
En annan nyhet består i att länderna är överens om att utveckla sina ekonomier i ”grön” riktning. Begreppet ”grön ekonomi” har dock inte definierats och risken är stor att det hela mest stannar vid ord. Den ”bruna” ekonomin försvaras av starka intressen – de misslyckade försöken att avskaffa subventionerna för fossila bränslen är bara ett exempel i raden.
Den enda slutsats jag kan dra är att Riomötet i sig inte kommer att leda till särskilt stora förändringar. Världens regeringar är upptagna av mera kortsiktiga problem – som att rädda euron eller, som i Obamas fall, att vinna nästa val. Allför få ledare tycks inse att krisen i ekonomin är ett gyllene tillfälle till att tänka om.
Många ekonomier behöver stimulans, inte minst för att minska arbetslösheten. Investeringar i en grön omställning – både vad gäller energi, transporter, infrastruktur och sättet på vilket vi använder våra råvaror – skulle få snurr på hjulen, men utan att bidra till ökade utsläpp och fortsatt utarmning av värdefulla ekosystem.
Det är ödets ironi att parallellt med Riomötet möts ledarna för G 20 i Mexico City. Obama, Merkel och Cameron har låtit meddela att de därför inte har tid att komma till Rio. Ett mera uppenbart bevis på hur litet man förstått av den utmaning vi står inför kan man inte få. Det allra mest radikala hade naturligtvis varit att slå ihop mötena. Så länge diskussionerna om ekonomi och finans hålls isär från mötena om hållbar utveckling finns ingen chans att lyckas.
Med facit i hand börjar jag förstå varför att allt fler av kommentarerna från Riomötet talar om ”Rio-20”!