”Breivik bör dömas till längsta möjliga fängelsepåföljd”

BREIVIKRÄTTEGÅNGEN Så är då huvudförhandlingen i den norska och även internationellt högintressanta mastodonträttegången i Breivikmålet över i första instans efter mer än 40 förhandlingsdagar sedan mitten av april. En förhandling som normalt högst sannolikt aldrig skulle ha haft en chans att bli av, skriver Sven-Erik Alhem.

Inte ens enligt Breiviks egen bedömning. Han räknade ju kallt med att i sin – enligt egen uppfattning – heroiska insats på folkets vägnar för att rädda Norges folk från en islamistisk invadering bli skjuten sedan han själv skjutit ihjäl så många ”fiender” som möjligt. Det var som jag ser det ett högst – sett med hans ögon – genomtänkt övervägande. Gärningsmän av den här kalibern brukar antingen ta livet av sig själva efter utfört dåd eller bli ihjälskjutna av polis.

Breiviks antagande är därför väl i harmoni med många andra rationella åtgärder från hans sida som var nödvändiga mot bakgrund av den inställning han hade i ”kampen”. Också det förhållandet att Breivik redan i det första förhöret med honom på Utöya förklarade att han insåg att han skulle komma att bli betraktad som en demon visar enligt min uppfattning tydligt på att han har en rätt hygglig verklighetsförankring.

Katastrofalt nog för rättspsykiatrin finns det många disparata uppfattningar rörande Breiviks psykiska status. Breivik är- som jag betraktar honom – fegheten personifierad när han ynkligt slugt och beräknande klädde ut sig i en polisuniform och lurade många barn att tro att han var en trygg person att lita på i all förödelse på ön när han närmade sig och därefter kallblodigt avrättade barnen. Det ena efter det andra. Vissa lyckades trots allt överleva mördarens lömska kulor men skadades i många fall svårt. Några var lyckosamma och kunde fly. Troligen med livslånga trauman som följd.

Är denne kallblodige och beräknande barna- och massmördare tillräknelig eller inte? Det har genomgående varit den stora stridsfrågan i målet. Och åklagarna har under sin slutplädering gått som katten runt het gröt och fallit in i de skiljaktiga sakkunnigas bedömningsosäkerhet och slutat med att halvhjärtat yrka på att Breivik ska komma i åtnjutande av psykiatrisk vård. Uppriktigt sagt förstår jag dem inte.

Jag skulle som åklagare valt en annan väg. Jag hade lugnt och metodiskt redovisat de slutsatser som finns från sakkunnigt håll och hävdat att jag tycker att det är så pass många omständigheter i målet som talar emot att Breivik skulle vara otillräknelig att det medför att jag som åklagare i första hand gör gällande att rätten med beaktande av den sammantagna situationen bör döma Breivik till längsta möjliga fängelsepåföljd. Som bekant saknas livstid i Norge. Sorgligt att konstatera i ett mål som detta. I Breivikmålet lyser verkligen behovet av ett äkta livstidsstraff som möjlig påföljd med sin frånvaro. Ett äkta livstidsstraff vore så nära en garanti man rimligen kan komma för att strafftiden skulle vara livet ut för Breivik. Allt annat vore absurt med beaktande av hans gärningar och hans uppenbara farlighet.

Att Breivik själv önskar ett fängelsestraff saknar all betydelse även om det känns en smula egendomligt att det är hans försvarare som mot åklagarens uppfattning kämpar för fängelse när Breiviks meningslösa förstahandsyrkande på frikännande underkänns. Yrkandet på frikännande hade försvararen under slutpläderingen för övrigt glömt bort i hastigheten och förde fram det först efter påpekande från ordföranden.

Nåja, det var kanske inte så konstigt att advokaten glömde bort ett så verklighetsfrämmande yrkande. Det kommer självfallet bara att lämnas utan avseende med dunder och brak. Just i en sådan situation är det förståeligt att åklagaryrket framstår som mer självständigt och obundet än advokatyrket.

I stort har huvudförhandlingstiden avlöpt väl. Med undantag för viss slapphet när Breivik tillåtits göra extremisthälsningar med knuten högernäve och med undantag för tillåtande av helt ovidkommande vittnesmål som skulle styrka huvudsakligen att det funnits fler som är av samma uppfattning som Breivik. Precis som om det skulle behöva belysas genom vittnen.

Breivik fick också chansen avslutningsvis att personligen komma till tals på nytt. Det är en given rättighet för honom. Markeringen från anhöriga att inför Breiviks egna slutanförande tillsammans demonstrativt tåga ut ur rättssalen är en lika given rättighet för deras del. Jag skulle gjort detsamma om jag varit anhörig.

Utanför målet har också aktualiserats annat ansvar än det rent straffrättsliga. För polisen med avseende på det sena ingripandet. För föräldrarna till Breivikmed avseende på hans tidiga utveckling. För samhället när det gäller vårdnadsfrågan. Den stora frågan har naturligtvis hela tiden varit hur det kunnat komma sig att Breivik utvecklats på sätt skett. Breivik är naturligtvis själv ytterst ansvarig för sina handlingar. Men vi är många som bra gärna skulle vilja veta hur han kunnat bli den han är.

Ända fram till den 24 augusti får anhöriga till de avrättade barnen och övriga mordoffer samt alla vi andra vänta på domen. Det står säkert alla ut med bara domen blir rejäl när den kommer. Med stenhårda domskäl som fullständigt klär av Breivik den genomfalska hjältegloria han sökt skapa kring sig själv. Han kommer med all sannolikhet att dömas till det längsta fängelsestraff som är möjligt i Norge och därefter kommer han att hållas i förvar så länge han lever.

Ingen omdömesgill beslutsfattare kommer nämligen någonsin att tillåtas återge Breivik friheten ens om han skulle leva till han blir hundra år.