Brödraskapet – inte så farliga som media vill få er att tro

EGYPTEN De förståsigpåare som dömer ut dagens Brödraskap som en fundamentalistisk sekt har förbisett de drastiska förändringar som gjorts. Brödraskapet har genomgått en ideologisk evolution och är trots problemområden idag inte den omisskännligt mörka kraft som ofta beskrivs i västerländsk media, skriver frilansjournalisten Erik O.Torstensson.

Vem är Muhammad Mursi? Frågorna rörande Egyptens nya president är många och vittnar om att mellanösterns folkrikaste land fortfarande befinner sig i ett prekärt politiskt läge. För trots att vi nu sett slutet på den långdragna valkampanj som präglat landet sedan början av 2011, tycks ingen säker väg till Tahrir-protestanternas dröm om ett öppnare Egypten vara säkert utstakad.

Merparten av de tvivelaktigheter som kvarstår gäller emellertid inte Mursis kandidatur eller framtida presidentskap. Att han är stöpt i det Muslimska Brödraskapets lära är inget att jubla över, men det utgör heller ingen anledning till att på förhand stämpla den nya regimen som en islamistisk diktatur. De förståsigpåare som dömer ut dagens Brödraskap som en fundamentalistisk sekt har nämligen förbisett de drastiska förändringar som gjorts inom organisationens ledarskap sedan 50-talet. Gamla slagord som ”Islaam hua el hall!” (arabiska: Islam är lösningen) räknas idag som föråldrat språkbruk och Sayyid Qutbs krav på upplösandet av staten Israel är sedan länge en borttagen punkt från den politiska dagordningen.

Detta betyder naturligtvis inte att brödraskapet – eller dess politiska utskott ”Frihets- och Rättvisepartiet” – ger samma innebörd till franska revolutionens kärnfulla ”frihet, jämlikhet, broderskap” som vi i Europa. Sedan början på 1990-talet har dock stödet för kvinnors och kristna kopters rättigheter ökat även bland organisationens medlemmar och en tilltagande benägenhet att hjälpa de allra fattigaste i Egypten har kunnat skönjas, inte bara i teorin, utan i konkreta handlingar. Brödraskapet var exempelvis först med att bistå de nödställda efter jordbävningskatastrofen i Kairo 1992 då de bland annat gav generösa ekonomiska bidrag till de familjer vars hus demolerats. Kortfattat har Brödraskapet genomgått en ideologisk evolution och är trots kvarvarande problemområden idag inte den omisskännligt mörka kraft som ofta beskrivs i västerländsk media.

Därmed kan det konstateras att Egyptens osäkra läge dagarna efter att Mursi utropats som segrare inte främst är relaterat till det Muslimska Brödraskapets påstådda islamism. Källan till oro utgörs snarare av frågetecken i överförandet av befogenheter från militärrådet till presidenten. Militärrådet utnyttjade det maktvakuum som uppstod efter Mubarak, och dess ständige ledare, fältmarskalken Hussein Tantawi, ser troligtvis denna maktfördelning som ett nytt status quo i enlighet med det extra-konstitutionella tillägg som förra veckan gav rådet ytterligare inflytande. En symbolisk maktöverföring kommer naturligtvis att äga rum, men Mursis reella förmåga att få till stånd förändring kommer sannolikt att vara begränsad, åtminstone inom en överskådlig framtid. Så hade emellertid sannolikt varit fallet även om Amr Musa, den sekuläre före detta generalsekreteraren för Arabförbundet som vunnit mina och många västerländska sympatier, stått som segrare.

Trots de osäkerhetsmoment som föreligger kan egyptier tillåta sig att dra en liten suck av lättnad. Märkta av den kraft med vilken protesterna på Tahrir-torget gjorde slut på Mubaraks oinskränkta välde kommer framtida ledare att gå mer försiktigt till väga och vara mer uppmärksamma på folkets politiska sympatier. Låt oss bara hoppas att rädslan för att en ny revolution ska äga rum är tillräckligt påtaglig för att få Egyptens ledare att ta tag i den akuta fattigdom, analfabetism och kvinnoförtryck som plågat faraonernas förtrollade land i så många år.

Förmodligen kommer Egyptens frihetskämpar att åter demonstrera på Tahrir-torget även i framtiden; kanske ser vi nya protester redan innan årets slut. Men en vacker dag kommer ”umm al dunya”, eller ”världens moder” som araber ofta kallar Egypten, att vara en plats utan förtryck för alla dess innevånare. Den dagen är något värt att kämpa för och vi svenskar borde genom granskande journalistik och diplomatiska påtryckningar stödja våra Egyptiska vänner i deras oförtröttliga strävan.