Kräv besked om miljön från fågelskrämman Löfven

MILJÖPARTIET Gustav Fridolin har ägnat sig mycket åt att diskutera ungdomars behov av jobb, vikten av att det skapas många småföretag, nödvändigheten en humanare invandringspolitik och, inte minst, hur vi ska få till en bättre skola. Däremot har han inte pratat så mycket om behovet av en annorlunda, ekologisk ekonomi, skriver Per Gahrton.

När SVT Debatt vill ha en kritisk granskning av Gustav Fridolins insats som MP-språkrör, inför hans föräldraledighet, ryggar jag först tillbaka. Kritisk granskning? Av Gustav Fridolin? Han som går från framgång till framgång och tillsammans med Åsa Romson sätter MP på den politiska kartan så slagkraftigt att saknaden efter Peter Eriksson och Maria Wetterstrand snart är helt bortblåst. Och nu är MP det parti som flest väljare vill se i en regering (DN29/6)! Dessutom ett parti som inte bara snackar utan får något gjort, senast genom uppgörelse med regeringen för att förbättra möjligheterna för ”illegala” flyktingar att få sjukvård.

Så vad ska jag kritisera? Dock är det just i framgångens ögonblick slaven på triumfvagnen är som viktigast. Dessutom står det i den gröna tankesmedjan Cogitos stadgar att vi ska ”ifrågasätta etablerade sanningar, inklusive sådana sanningar som anses självklara inom gröna rörelser”. Så jag fullföljer mitt gröna uppdrag när jag nu försöker kritiskt granska Gustav Fridolins insatser under det dryga år han varit MP-språkrör.

Hur bra går det egentligen för MP? Enligt SCB:s senaste mätning hade MP i maj 2012 8,1 procent av partisympatierna, alltså 0,8 procent över valresultatet. Men det var samtidigt också en tillbakagång från toppnivån hos SCB i november 2011, 11,7 procent. Samma mönster har synts i alla opinionsmätningar. Visserligen noterade DN/Ipsos i fredags (29/6) en uppgång med 1,7 procent till 9,5 procent, vilket DN:s kommentator Mats Carlbom tolkar som tecken på att ”den nedåtgående trenden är bruten”. MP ligger alltså inte alls dåligt till i väljaropinionen. Men kunde det inte vara betydligt bättre? Borde inte klimat- och eurokriserna få ännu fler att sympatisera med Miljöpartiet?

Det är inget fel på folks förtroende för MP:s förmåga att ta itu med miljökriserna. En färsk undersökning från PR-byrån Westander om väljarnas förtroende för partiernas klimatpolitik rapporterar att ”Miljöpartiet har överlägset störst förtroende då 46 procent av de tillfrågade valde partiet”. Alltså: Nästan halva väljarkåren litar på MP när det gäller att lösa vår generations helt överskuggande problem. Varför är det då bara ungefär en femtedel så många som skulle rösta på MP idag? Tycker folk inte att klimatfrågan är viktig? Har miljö-, energi-, och livsstilsfrågor hamnat i skuggan av de hårda materiella problemen, i eurokrisens kölvatten? Kanske skulle opinionsframgångarna för en kärnkraftskramande f d Metallordförande kunna tolkas så. Men det finns inget som tyder på att Stefan Lövens traditionella tillväxtmaterialism lockar gröna väljare.

Kanske är inte problemet att väljarna har förlorat intresse för de gröna frågorna, utan att MP inte driver dem tillräckligt synligt. Kanske håller MP på att drabbas av en klassisk partipolitisk förbannelse – att man är så angelägen om att bredda sig, nå ut till helt nya grupper, agera som ett allfrågeparti, att man försummar sina egna kärnfrågor, de som utgör poängen med att partiet existerar. Ungefär som när KD pratar om allt annat än religion och moral för att verka modernt, vilket gör kärntrupperna missnöjda och ändå inte lurar någon som verkligen är modern. Eller som när Centerpartiet pratar om allt utom landsbygden, vilket gör landsbygdsborna sura utan att lura några storstadsbor – utom kanske ett gäng kring Stureplan. På liknande sätt finns det kanske en tendens hos MP att ägna sig mer åt annat än klassiska gröna kärnfrågor för att bevisa att partiet inte är ett ”enfrågeparti”.

Jag har roat mig med att helt ovetenskapligt söka på Google för den senaste månaden på ett tiotal olika par där Fridolin är ena halvan och ett politiskt ord den andra. Här är listan i frekvensordning för politiska ord som kommer fram tillsammans med Fridolin:

1. Jobb 5920

2. Företag 3840

3. Skola 3720

4. Klimat 2130

5. Invandrare 1610

6. Tillväxt 1200

7. Kärnkraft 894

8. Ekologi 122

9. Livsmiljö 33

10. Nedväxt 9

Nu vet förstås alla som använder Google att ett personnamn kan förekomma i samband med ett ord utan att det betyder att personen har sagt det ordet. Så tabellen måste tas med en gigantisk nypa salt. Ändå vågar jag påstå att utfallet är så övertydligt att det inte är en tillfällighet. Dessutom stämmer det med min minnesbild från medierapporteringen: Gustav Fridolin har ägnat sig mycket åt att diskutera ungdomars behov av jobb, vikten av att det skapas många småföretag, nödvändigheten en humanare invandringspolitik och, inte minst, hur vi ska få till en bättre skola. Han har givetvis också talat om klimatet, t ex i samband med Rio +20 mötet, och kärnkraft, i samband med Fukushima-katastrofen. Däremot har han inte pratat så mycket om behovet av en annorlunda, ekologisk ekonomi, som kanske måste präglas mer av nedväxt än tillväxt.

Detta har säkert varit avsiktligt. MP vill visa upp sig som ett förnuftigt, realistiskt parti som har relevanta förslag för den sorts samhällsekonomi som existerar. Gustav Fridolin har fått mycket berättigat beröm, också i affärstidningar och på borgerliga ledarsidor. Dessutom finns det en viss arbetsfördelning mellan språkrören, så att de klassiska gröna frågorna mer hamnar på Åsa Romsons bord, bl a för att hon har en doktorsgrad inom den ämnessfären.

Men det är ett bistert faktum att trots Fukushima, trots att den galopperande klimatkrisen åter aktualiserats genom Rio +20 mötet, trots att den traditionella tillväxtfanatismen har drabbats av monumental baksmälla via eurokrisen, blir det inget rejält lyft för det enda trovärdiga antikärnkraftspartiet, det partisom har i särklass högst förtroende när det gäller klimatet och som var en huvudfaktor bakom Sveriges nej till euron.

I många andra västliga industriländer av ungefär Sveriges typ, inte minst Tyskland, har de gröna dubbelt så starkt stöd som i Sverige. I Brasilien fick en grön presidentkandidat 17 procent härom året. Om det finns en ”naturlig” nivå för ett grönt parti på 2000-talet, med utgångspunkt i de verkliga samhällsproblemen, ligger den närmare 25 procent än 7,3 (MP:s valresultat 2010). Hur ska MP nå dit?

Det är bra att MP vill bli regeringsparti. Och efter två borgerliga mandatperioder är det rimligt att i första hand eftersträva ett rödgrönt alternativ. Men inte till vilket pris som helst! Därför har jag fyra råd till MP-ledningen:

1. Öka tyngdpunkten på de klassiska gröna frågorna! Då ökar kampviljan bland de gröna kärntrupperna, då känner de ökad entusiasm och blir mer övertygande när de ska prata med 250 000 väljare före valet 2010. Det räcker ju inte att folk dras in i samtal, de ska helst också ryckas med av en sprudlande grön entusiasm!

2. Begär besked av Löven om kärnkraft, klimat, miljö, trafik! Om dessa och andra gröna grundbultar har Löven hittills mest fungerat som fågelskrämma för gröna väljare. Han måste begripa att utan en klar förgröning av sin politik kommer han inte att kunna bli statsminister med gröna röster.

3. Utnyttja eurokrisen för att lansera ”ekologisk ekonomi” som alternativ! Till och med bland gamla markandsliberaler börjat det erkännas att otyglad marknadsekonomi som enbart strävar efter vinstär oförenlig med livskvalitet och god livsmiljö. ”Ekologisk ekonomi” är faktiskt en etablerad akademisk vetenskap, vilket de flesta ekonomiskribenter inte tycks känna till. Låt det bli en MP-uppgift att presentera ekologiskekonomi som alternativ till den absurda tillväxtfanatism som håller på att krossa både människor och livsmiljö.

4. Vägra acceptera ”mitten”-position, envisas med att grönt = ”framför”! Traditionella forskare och journalister tycks bara kunna hålla en dimension i huvudet, nu senast Sjöström/Madestam (DN 29/6) när de skriver att deras undersökning bekräftar MP:s position som ”mittenparti”. Men det gröna budskapet ligger inte mittemellan traditionell vänster och traditionell höger, som utgör motpoler i en materialistisk dragkamp. Det gröna budskapet handlar inte enbart om intressekonflikter mellan människor, utan än mer om en annan dimension, om relationen mellan människan och omvärlden. Där ligger MP framför! Mittenpartiers öde i politiken har alltid varit dystert. Förr eller senare mals de sönder mellan högern och vänstern. Därför måste MP envist hävda att det gröna är något annat. Det är ingen tillfällighet att den bok jag skrev inför MP:s bildande hette: ”Det behövs ett framtidsparti”(Prisma 1980). Det behövs inte fler mittenpartier i Sverige, däremot ett framtidsparti. Vilket är just vad MP skall vara, för mänsklighetens framtid, men också för sin egen.