Jonas Sjöstedt måste våga omfamna individ-samhället

VÄNSTERPARTIET Genom att knyta an till kulturliberala strömningar och samtidigt bejaka jämlikhet och solidaritet skulle Vänsterpartiet kunna etablera sig som ett fräscht alternativ i det politiska landskapet. Men då måste partiet inse att det svenska klassamhället har förändrats och våga möta detta nya individualiserade samhälle.

Förhoppningarna var stora när Jonas Sjöstedt i januari 2012 tillträdde som partiledare för Vänsterpartiet. Sjöstedts företrädare på posten Lars Ohly hade av många uppfattats som idélös och politiskt förbrukad. Valet av Sjöstedt föregicks av en kampanj där flera personer konkurrerade om uppdraget. Kampanjen gav en bild av ett modernt parti och stödet för Sjöstedt blev till slut väldigt starkt.

Parallellt med valet av Jonas Sjöstedt gick Socialdemokraterna med alla turerna kring Håkan Juholt igenom sin värsta politiska kris i modern tid. Politiska bedömare spekulerade i att Vänsterpartiet med Jonas Sjöstedt som partiledare skulle vara så attraktivt att det skulle bli hart när omöjligt för Socialdemokraterna att vinna tillbaka förlorade vänsterväljare.

I början såg vi också tendenser till en Jonas Sjöstedt-effekt i opinionen. I Sifo:s januarimätning 2012 fick Vänsterpartiet 8.8 procent, mer än tre procentenheter över valresultatet 2010. Men valet av Stefan Löfven till ny partiledare för Socialdemokraterna förändrade raskt det politiska spelplanen. Väljare strömmade tillbaka till Socialdemokraterna och i Sifo:s junimätning 2012 fick Vänsterpartiet bara 4.4 procent, vilket innebar en halvering av stödet jämfört med i januari 2012.

Svenska väljare kännetecknas av att de röstar på parti, inte på person. Men det finns tecken på ett ökat personröstade även i svensk politik. Särskilt inom de båda blocken kan personfaktorer ha en viss betydelse.

Om Vänsterpartiet skall kunna växa och i ett åtminstone första skede stabilisera sig på en nivå närmare tio procent räcker det inta att lita till Jonas Sjöstedts personliga egenskaper och kvaliteter. I stället är det politiken som kommer att avgöra. Jag ser åtminstone två tänkbara scenarier för Vänsterpartiets framtid.

Det första alternativet innebär att Socialdemokraterna närmar sig den politiska mitten, för att konkurra om mittenväljarna och kanske också på sikt locka över Centerpartiet att tillsammans med Miljöpartiet bilda en blocköverskridande regering. I så fall lämnas vänsterflanken fri för Vänsterpartiet. En sådan utveckling skulle kunna leda till ett ökat röstetal för Vänsterpartiet, men utan att ett sådant ökat röstetal innebar ett ökat politiskt inflytande. Vänsterpartiets förbannelse är att Socialdemokraterna vet att Vänsterpartiet aldrig kommer att fälla en socialdemokratisk regering om fällandet innebar att en borgerlig regering tog över i stället.

Det andra alternativet innebär att Vänsterpartiet lyckas utveckla en politik som innebär att väljarna uppfattar partiet som modernt och frihetslängtande, och inte som en blek S-kopia med överbud som sin bästa gren. Genom att knyta an till kulturliberala strömningar och samtidigt bejaka jämlikhet och solidaritet skulle Vänsterpartiet kunna ta röster från både Socialdemokraterna, Miljöpartiet och kanske Folkpartiet och etablera sig som ett fräscht alternativ i det svenska politiska landskapet. Men då måste partiet inse att det svenska klassamhället har förändrats och våga möta detta nya individualiserade samhälle utan de gamla glasögonen som tolkningsram.

Jag är övertygad om att Jonas Sjöstedt egentligen vill gå den senare vägen. Men har han kraften och förtroendet att få partiet med sig på en sådan frimodig men också osäker färd? Talet i Almedalen i kväll kan ge ett första svar på den frågan. Valrörelsen 2014 närmar sig och åtminstone till dess måste Sjöstedt ha gjort sitt vägval.