Lättare skaffa jobb i Almedalen än via Arbetsförmedlingen

Vi möttes båda två av ifrågasättande och skepsis från Arbetsförmedlingen för våra beslut att åka till Almedalen istället för att stanna kvar på våra hemorter och med hjälp av webben söka lediga tjänster på Platsbanken. Men ingen av oss känner att vi – som redan vet hur man skriver ett personligt brev – fått något egentligt stöd i vårt arbetssökande.

Almedalsveckan är många saker, men bland annat är den Sveriges största arbetsmarknadsmässa för oss som söker arbete inom kommunikation. Alla stora potentiella arbetsgivare befinner sig här, antingen för att själva kommunicera sitt budskap eller på uppdrag av andra organisationer. Därför valde vi båda att åka hit för att knyta kontakter, bygga vidare på våra nätverk och få chansen att visa upp oss för våra potentiella arbetsgivare.

Vi har vår bakgrund i politiskt engagemang, från skilda sidor av den politiska skalan, men hade aldrig träffats förrän en gemensam vän presenterade oss. Vi började prata och vi slogs av våra gemensamma erfarenheter av Arbetsförmedlingens attityd mot vårt arbetssökande i allmänhet och vårt val att spendera veckan i Almedalen i synnerhet. Vi möttes båda två av ifrågasättande och skepsis för våra beslut att åka till Almedalen, där hela vår bransch befinner sig, istället för att stanna kvar på våra hemorter och med hjälp av webben söka lediga tjänster på Platsbanken.

Våra erfarenheter av Arbetsförmedlingens verksamhet är i huvudsak negativa. Ingen av oss känner att vi fått något egentligt stöd i vårt arbetssökande. För oss som redan vet hur man skriver ett personligt brev, CV och som inte har något behov av vidare utbildning, saknas det i princip verksamhet inom Arbetsförmedlingens försorg. Den hjälp vi främst skulle behöva, nätverk och kontakter för att komma åt de 90% av alla lediga tjänster som aldrig utannonseras på Platsbanken, går inte att uppbåda.

Arbetsförmedlingen har fastnat i en metodik som kanske fungerade för 20-30 år sedan, men som inte fungerar på dagens arbetsmarknad. De flesta arbeten får man genom kontakter, inte genom att på måfå skicka personliga brev och CV med förhoppningen att någon okänd person ska ta sig tid att läsa dem. Hur gärna vi än vill att det skulle vara så, så lever vi inte i en meritokrati. Det är inte enbart utbildning och erfarenhet som räknas, utan kontakter kommer du aldrig få chansen att få dina meriter bedömda. Nya siffror visar att 59% av de arbetslösa tjänstemännen hittar sitt nya jobb genom kontakter. För att verkligen kunna förmedla arbeten krävs exempelvis ett massivt kontaktnät i det lokala näringslivet. Utan detta blir det omöjligt att idag hjälpa någon att hitta ett arbete.

Självklart krävs det grundläggande kunskaper för att söka jobb också, eftersom kontakter framför allt är avgörande för chansen att presentera sina meriter. Vi ifrågasätter dock om det verkligen bör ligga på Arbetsförmedlingen att förse människor med denna kunskap. Det är något vi anser borde ha lärts ut redan i gymnasiet. Målsättningen med arbetsmarknadspolitiken måste ju vara att ingen ska hamna hos Arbetsförmedlingen. Då kan inte viktiga kunskaper som detta vara deras ansvar att lära ut.

Problemen vi ser idag är inte nya, strukturerna har funnits där under de senaste decennierna och trots olika arbetsmarknadspolitiska reformer, har inget i grunden hänt. Alliansens fokus på arbetslinjen har mest inneburit en massa snygga namn på reformer med lite praktiskt innehåll. Oppositionen och tidigare socialdemokratiska regeringar har inte heller presenterat några lösningar på det grundläggande problemet – det förefaller som att politikerna saknar insikt om att problemet ens finns.

Med tanke på Arbetsförmedlingens skrala resultat är det inte konstigt att myndighetens anseende är bland det lägsta i Sverige. Det råder ett stort gap mellan medborgarnas förväntningar och verksamheten. I myndighetens uppdrag ingår knappt att förmedla arbeten, utan det huvudsakliga uppdraget handlar om att hitta kurser i jobbsökande eller yrkesförberedande utbildningar samt kontrollera att arbetssökande gör vad de ska. Med det uppdraget är namnet Arbetsförmedlingen förledande.

Det krävs en stor reform av arbetsmarknadspolitiken om vi ska få fler människor i arbete. Framför allt handlar det om att i grunden skriva om Arbetsförmedlingens uppdrag. Den som menar allvar med en politik för full sysselsättning måste lägga fokus på att matcha arbetsgivare och arbetssökande och sätta dem i kontakt med varandra. Målet måste alltid vara att en arbetssökande ska få ett arbete, inte sättas i utbildning eller en åtgärd. Idag är det snarast så att vissa arbetsförmedlare försöker tvinga arbetssökande till att söka utbildningar, utan hänsyn till skoltrötthet eller andra faktorer, sannolikt för att bättra på statistiken.

Det politiska parti som menar allvar med en målsättning om full sysselsättning måste ta hänsyn till att arbetsmarknaden inte längre ser ut som för några decennier sedan, när de flesta i partiernas ledningar senast hade ett vanligt jobb utanför den politiska sfären – om de alls har haft det. Bara genom att anpassa arbetsmarknadspolitiken efter det faktum att kontakter idag är det som avgör vem som får ett arbete och vem som får stämpla och lära sig skriva CV på Arbetsförmedlingen, går det att skapa en fungerande politik för sysselsättning.

Arbetsförmedlingen kan inte själva ta sig ur de förlegade strukturer de lider av, eftersom dessa regleras uppifrån. Det räcker inte längre med att komma på nya häftiga ord för satsningar på jobb, när det underliggande problemet inte adresseras. Vi behöver en total, blocköverskridande översyn av arbetsmarknadspolitiken och den får inte fastna i att lappa, laga och måla om ytan. Det krävs ett grundläggande nytänkande. Vi två är överens, trots våra skilda ideologier. Frågan är om modet, viljan och insikten finns också i våra politiska partier.