Kampen om partisystemet kan avgöra valet 2014

BLOCKPOLITIK Under den nyss avslutade Almedalsveckan i Visby var ofta blockpolitikens framtid på tapeten. (S) menar att blockpolitiken är död, medan Alliansen framhåller sig som det enda regeringsalternativet. I grund och botten är detta en kamp om det svenska partisystemet. Enligt ny forskning gynnas nämligen borgerliga partier av blockpolitik.

Under den nyss avslutade Almedalsveckan i Visby var ofta blockpolitikens framtid på tapeten. Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin framhöll till exempel att blockpolitiken var död, bland annat för Alliansens svårigheter av att få egen majoritet i riksdagen. Mot detta står allianspartierna som, trots en rad olikheter sinsemellan, med frenesi framhäver sig som det enda regeringsalternativet samtidigt som de deklarerar att ”de rödgröna är djupt splittrade” och undrar vem de ska regera med.

I grund och botten är detta en kamp om det svenska partisystemet. Partierna, deras ideologier, konflikt och samarbeten med andra partier är grunden i det som kallas för partisystem. Inför valet 2014 verkar det som om sättet att beskriva det svenska partisystemet blivit en del av partiernas kampanjstrategier. Socialdemokraterna och Miljöpartiet talar emot blockpolitik, Allianspartierna för det samma.

De flesta statsvetare har sedan länge slutat att bara räkna partierna och göra en uppdelning i två- eller flerpartisystem. Det finns nästan bara flerpartisystem som det svenska där det är sällsynt att ett parti samlar egen majoritet. Istället riktas fokus på om flerpartisystem är bipolära med flera partier organiserade i två politiska block eller vågmästarsystem (pivotala). I ett vågmästarsystem kan de flesta väljare ordnas efter vänster-högerskalan. Det av partierna som samlar flest av de väljare som befinner sig närmast mitten av denna skala blir vågmästare och kan till stor del fördela regeringsmakten, antingen genom att själv ingå i en regering eller genom att stå utanför regeringen stödja andra partier.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet gillar inte blockpolitik. En anledning kan vara den åsiktsmässiga splittringen bland de rödgröna partierna, men de beaktar troligen också strategiska faktorer. Flera forskare menar att tendensen med bipolära partisystem förstärks i Europa. Den ökade blockpolitiken i Europa kan glädja borgerliga politiker och oroa socialdemokrater och miljöpartister. Preliminär forskning pekar nämligen på att socialdemokratiska partier tenderar att erövra vågmästarpositionen och ofta ha stort inflytande i vågmästarsystem. I bipolära partisystem är det istället vanligare att ett borgerligt block har makten.

De europeiska tendenserna märks också i Sverige där blockpolitik har funnits länge, men den har blivit starkare sedan 1980-talet. Länge kunde Socialdemokraterna agera som vågmästare, ofta med stöd från Vänsterpartiet men ibland från borgerliga partier. Detta övergav dock Socialdemokraterna under Göran Perssons ledning då han inledde ett varaktigt samarbetade med stödpartier (MP+V). Som svar kraftsamlade sig de borgerliga partierna i Alliansen, vilket i sin tur ledde till formerandet av De rödgröna. Resultatet är en borgerlig regering i snart två mandatperioder.

För blockpolitiken är den kritiska punkten förmågan för ett block att få egen majoritet. Därmed kanske den främsta utmaningen mot blockpolitiken inte kommer från Socialdemokraterna och Miljöpartiet, utan från Sverigedemokraterna som inte ingår i något block. Kan inget block få majoritet kan vågmästarsystemet vara ett alternativ. Ett annat alternativ skulle kunna vara att förändra blocksammansättningen. Frågan är då hur dessa block skulle kunna se ut.