”Den grekiska koalitionen dansar på slak lina”

GREKLAND Vid förtroendeomröstningen i det grekiska parlamentet klarade kollitionen sig kvar med ett fåtal röster. Men fler utmaningar återstår för den brokiga och internt bråkande koalitionen mellan Ny Demokrati, PASOK och Demokratisk Vänster, en koalition som kan liknas vid med ett kommanditbolag med en komplementär, ett antal teknokrater och ett par (inte så) tysta partners.

Det grekiska politiska livet fortsätter att utvecklas till ett fascinerande drama. Knappt har den nya regeringen i Grekland tillträtt förrän den förväntas avgå. Med 179 röster av 300 totalt klarade koalitionen mellan Ny Demokrati, PASOK och Demokratisk Vänster den av grundlagen stipulerade förtroendeomröstningen i det grekiska parlamentet sent i söndags natt. Därmed bestod den brokiga och den internt bråkande koalitionen sin första prövning. Fler återstår. Inom kort väntar ett antal tuffa beslut som kommer att pröva uthålligheten i den nytillträda grekiska regeringen. Den internationellt kände ekonomen Nouriel Roubini, även känd som Dr Doom, förutspår exempelvis att regeringen inte förmår att hantera de utmaningar som väntar utan lämnar walk over inom sex till tolv månader. Samtidigt finns det ett antal faktorer som kan bidra till att regeringen, nu när den tagit sig ur startblocket, klarar sig en bit på vägen fram till den mållinje som är satt till 2014.

Utgångsläget för den nytillträdda regeringskoalitionen kunde vara bättre. Knappt har den tagit sina första kliv förrän vice arbetsmarknadsminister Nikos Nikopoulos meddelar att han hoppar av. Han lämnar sitt uppdrag i protest mot regeringens beslut att inte omförhandla förändringarna i arbetsmarknadslagstiftningen som genomförs i enlighet med memorandumet som Grekland har kommit överens om med IMF, ECB och den europeiska kommissionen. Beskedet kan möjligtvis grumla utsikterna en aning för den nytillträdde premiärministern Antonis Samaras, som därutöver hämmas av ett urholkat förtroende bland väljarna.

Ett större orosmoln på koalitionens politiska horisont är att regeringens själva fundament är instabilt. Vare sig PASOK eller Demokratisk Vänster ställer nämligen upp med parlamentsledamöter som ministrar i regeringen (men dock med partimedlemmar). Koalitionen kan, ur en viss synvinkel, liknas vid med ett kommanditbolag med en komplementär, ett antal teknokrater och ett par (inte så) tysta partners. Samaras får i praktiken mer eller mindre ensam stå i strålkastarljuset när besluten ska tas och allena när ansvar ska utkrävas. Misstänksamheten som finns inbyggd i koalitionens kropp riskerar således att såra regeringsarbetet. Just denna blotta kan vara den akilleshäl som får regeringen att rasa samman.

Regeringens krämpor och Samaras våndor till trots, mycket talar för att strålkastarljusen riktas mot den nyblivne finansministern Yannis Stournaras den närmaste tiden. Med kort varsel fick akademikern och nationalekonomen Stournaras hoppa in när den föreslagne kandidaten Vasilis Rapanos inte kunde acceptera uppdraget; formellt på grund av hälsoskäl; informellt på grund av att han inte godtogs av koalitionens medlemmar.

Även Stournaras utgångsläge kunde vara bättre. I måndags tillkännagav IOBE, stiftelsen för ekonomisk och industriell forskning, att Greklands BNP kommer att minska med 6,9% och att arbetslösheten stiger till 23,6%. Därmed krymper Greklands BNP ytterligare och arbetslösheten stiger till nya rekordhöjder. Siffrorna borde dock inte vara en överraskning för Stournaras. Innan han accepterade posten som finansministern var han nämligen chef för institutet.

Stournaras har dock en uppgift framför sig som är lika lätt att beskriva som den är svår att genomföra: att återställa förtroendet för Grekland såväl internt som internt. Ovissheten inom och utanför landet har spätt på sannolikheten för en ”grexit” – ett grekiskt utträde från eurosamarbetet. Den har även medfört en kapitalflykt ut ur landet samt stegrat spekulationerna om en grekisk bankrutt. Genom att under den stundtals hetsiga förtroendeomröstningen i söndags natt i ett tal slå fast att Grekland ska fortsätta genomföra memorandumets åtaganden – som bland annat innebär reformer, besparingar och omvandling av den grekiska ekonomin – har Stournaras möjligen tagit ett myrsteg i den önskade riktningen. Det kan även ha bidragit till att IMF, ECB och EU upprätthåller sina kreditåtaganden gentemot landet, utan vilka landets sårbara finansiella system inte skulle klara sig och landets möjligheter till återhämtning minska. Samtidigt pressas landet av ökande ohälsotal och en lågkonjuktur som gått över till en depression. Uppdraget som Stournaras har framför sig är det nog få som avundas idag.

Nyckeln till hur denna balansakt mellan väljarnas behov och finansiärernas krav kommer att falla ut är hur samarbetet mellan finansministern och premiärministern kommer att utvecklas. Så sent som i april i år kritiserade Stournaras Greklands ineffektiva, rigida, partidominerade och illa sköta offentliga sektor för vilken grekiska politiker bär ansvar för. Den frispråkige Stournaras riskerar således att hamna i clinch med Samaras, utan vilkens stöd Stournaras uppdrag riskerar att försvåras, för att inte säga stanna upp.rnrnStournaras ord kan även ses ge uttryck för det skeende som kan skönjas när den ekonomiska och den politiska sfären går in i varandra. Bekanta, pikanta och i detta fall synnerligen relevanta är den förre svenske finansministerns Kjell-Olof Feldts ord som beskriver denna konflikt: ”det som är ekonomiskt nödvändigt är politiskt omöjligt, och när det är politiskt möjligt är det ekonomiskt för sent.” I Greklands fall handlar det om hur landet ska komma ikapp omvärlden efter decennier av ekonomisk träda och politisk storm. rnrnI rättvisans namn är denna krock mellan politikens och ekonomins domäner ingalunda begränsad till Grekland. Runt om i skuldkrisens Europa genljuder ekot av samma frågeställning. Den debatt som nu pågår är huruvida Europa ska ta steget till ökad politisk och ekonomisk integration – för att på så vis kunna rädda euron och få Europa upp på banan igen – eller om politiker i varje enskilt medlemsland framöver kommer att verka för att omvandla det politiskt omöjliga till det ekonomiskt sannolika. En utmaning om något. En konflikt mellan två discipliner för vilken Grekland i dagsläget hamnat i fokus för.

Volatiliteten, turbulensen och ovissheten i Grekland gör det svårt att avgöra om Stournaras, Samaras och den koalition som nu leder landet lyckas nå sitt långväga mål. Den kan mycket väl falla. Det gör även svårt att sia om hur förhållandet mellan ekonomi och politik kommer att gestaltas.

Väl värt att nämna i detta sammanhang är att en förändring sker i det tysta Grekland. I skuggan av krisen finns ett antal faktorer som den grekiska koalitionsregeringen kan lyfta fram. Den grekiska staten har skurit ned sitt budgetunderskott på ett högst påtagligt sätt, trots den fem år långa och lamslående krisen som till sin omfattning numera överträffar depressionen. Även om arbetet med strukturreformer går skriande långsamt och börjar på en förhållandevis låg nivå rankade OECD landet högst bland medlemsländerna när det gäller reformer både 2010 och 2011. Skatteflykten i landet fortsätter att vara ett problem, men sedan november 2011 har 500 smitare fångats in. Dessa faktorer talar, i det tysta, för att den bräckliga, brokiga och internt bråkande koalitionsregeringen kan komma en bit på vägen mot mållinjen som är satt till 2014.

Mycket är det som talar för att det är genom att fortsätta vandra längs den slaka lina som memorandumet spänt upp som den grekiska regeringen kommer att avlägsna sig från minnet av igår och närma sig en mer hanterbar tillvaro framöver. Världens ögon fortsätter att vara riktade mot Greklands balansakt. Spänningen stegras.