EU:s medborgare vill inte att mer makt flyttas till Bryssel

EU:S FRAMTID Efter skuldkrisen och ekonomiska stålbad tas nu krafttag i utveckligen mot en bankunion. Samtidigt känns frågan om ett Europas Förenade Stater plötsligt inom ekonomens armlängd. Nu vädrar EU-byråkratins federalister morgonluft och vill flytta ännu mer makt till Bryssel. Men att i detta läge gå mot en federation bådar inte gott för en hållbar välmående framtid.

Efter en kylslagen tid av skuldkris och ekonomisk oro har det europeiska samarbetet gått igenom ett stålbad. Nu tas flera krafttag i utvecklingen mot en bankunion och idén om ett federalt EU får vind i seglen. EU och dess medlemmar riskerar att gå mot katastrof om det inte görs ett mer grundligt förarbete än när vi senast knöt varandra närmare.

Bristerna i EU-samarbetet har blivit tydliga när omvärlden har satt unionen på prov. Krismöten och strategier avlöser varandra. Vi ser en fortsatt allvarlig ekonomisk situation i bland annat Italien, Grekland, ­Spanien och Portugal som tydliggör de strukturrelaterade problemen unionen plågas av. Ännu ca 40 år efter den sista diktaturens fall är skiljelinjen mellan Nord- och Sydeuropa likt ett djupgående ärr i demokratins hud och kontrasten mellan rikedom och armod påskyndar inte läkningsprocessen. Ekonomiskt kunde EU-länderna i dagens ljus inte vara mer olika och politiskt är dialogen framtvingat flytande med hotet av populistiska partier i ständig åtanke. En gemensam kultur och värdegrund som flera EU-toppar försökt bygga upp och pålysa känns avlägsen, precis som idén om att vi gemensamt är enade.

Det tyska parlamentet godkände nyligen den permanenta krisfonden ESM och finanspakten: Angela Merkel och det tyska lokomotivet fick överge principen om att inte sota för andras statsfinanser. Istället byter EU:s starke man spår mot euroländernas bankunion.

Frågan om ett Europas Förenade Stater känns plötsligt inom ekonomens armlängd. Näringslivet med bankerna som ryggrad bär i stort det övriga samhället på sina axlar och just kring dessa frågor stärks unionen.

Nu vädrar EU-byråkratins federalister morgonluft och vill flytta ännu mer makt till Ber.. Bryssel för att lösa den nuvarande krisen. Utvecklingen stärker linjen att EU går från att vara ett samarbete mellan självständiga stater till att vara ett byråkratstyrt Europas Förenade Stater.

För att avgöra Sveriges roll i denna självgående maktförflyttningen till Bryssel behöver följande ämnen belysas i debatten:

Ekonomisk integration. Det handlar dels om att EU:s länder ska följa de regler som de själva satt upp, dels om hur en bankunion konkret ska se ut. Starkare europeisk tillsyn och en gemensam fond för att rädda och avveckla banker i kris är bara en bråkdel av vad som måste klargöras. Vi har inte råd att uppfinna nya euroobligationer om vi misslyckas igen.

Medborgarskapet. Visst fanns det en tid då EU jämställdes med en glorifierad Europatanke. ”Bara vi är med i EU blir vi välmående européer” genomsyrade EU-entusiasters retorik. Men kan vi mejsla ihop ett tvångsäktenskap mellan Nord och Syd som är hållbart? Visst har vi till följd av och inom EU åstadkommit framgång, men motgångar tenderar att ta över. Vill majoriteten vara medborgare i en federation som inte längre lockar med guld och gröna skogar?

Ansvarsfrågan. Ovan nämnda punkter kokar ned till det viktigaste: Vem ska bära ansvar för vad. Vilka roller och institutioner ska det finnas inom ett FES (läs Förenade Europeiska Stater) och hur ska vi ställa dessa till svars? Statsbyggandets konst kommer att behöva studeras och värderas. Till ansvarsfrågan hör också vad vi gör om det inte fungerar. Om vi nonchalerar frågan om en plan B står vi snart där vi står nu och vi kan inte uppfinna nödlösningar på lång sikt.

Vi ser ett EU där människor är trötta på en byråkrati de inte förstår, politiker de inte kan påverka och ledare som vänder dem ryggen till. Vi ser ett EU där trötthet har avlöst innovation och kreativiteten utgörs av överlevnadsstrategier istället för nyföretagande. Att i detta läge gå mot en federation bådar inte gott för en hållbar välmående framtid. Det är upp till oss medborgare att ta vara på vår demokratiska makt nu och lyfta att vi inte har råd att gå mot ett ännu mer krishaltande Europa. Statskonsten kan knappast målas av visioner och tillförsikt.