”Assadregimen står pall tyngre manfall än så här”

SYRIEN Ett par mördade ministrar gör ingen revolution, inte ens en statskupp. Inte heller gör några avhoppade generaler eller ambassadörer att en homogen och hårt sammanflätad maktapparat som president Bashar Assads regim i Syrien faller sönder. Varken den dödade försvarministern Daoud Rajha eller presidentens svåger, Assef Shawkat har varit nyckelgestaler inom Assadregimen.

Ett par mördade ministrar gör ingen revolution, inte ens en statskupp. Inte heller gör några avhoppade generaler eller ambassadörer att en homogen och hårt sammanflätad maktapparat som president Bashar Assads regim i Syrien faller sönder.

Den syriska väpnade oppositionen gjorde på onsdagen stort jubelnummer av att någon av deras infiltratörer samma morgon lyckats döda försvarsministern Daoud Rajha och arméns vice stabschef, tillika presidentens svåger, Assef Shawkat. Ja, rebellerna lät ännu mer upprymda än när det i förra veckan uppdagades att Bashars gamle kurskamrat på militärhögskolan, brigadgeneral Manaf Tlass, hade rymt till okänd ort utomlands, nästan samtidigt som Syriens ambassadör i Bagdad Nawwaf Fares också hoppade av den syriska regimskutan.

Haken är bara att varken Tlass eller Fares har varit några centralfigurer i Assadregimen, snarast tvärtom. Brigadgeneralen Tlass tog av uniformen redan förra sommaren, delvis för att han surnade till över inte ha befordrats till i den årliga officersutnämningen. Därefter trappade han upp sitt omfattande playboyliv i Damaskus tills han nu uppenbarligen ansåg eller insåg att han skulle leva ett säkrare och behagligare liv tillsammans med familj och föräldrar som redan bodde i Paris. Fares å sin sida har efter avhoppet sagt att han önskar ansluta sig till rebellerna – en viljeyttring som dock genast tappade tyngd och auktoritet när han också hävdade att Assad aktivt sambarbetar med al-Qaida och därtill tänker bekämpa det syriska folket med kemiska vapen.

Inte heller sprängattentatet som mördade försvarsministern och Assadsvågern, innebär mycket mer än politiska nålstick. Daoud Rajha utnämndes till sin post för mindre än ett år sedan och då uttryckligen i egenskap av kristen officer som tänktes kunna visa att Assadregimen månar om alla religiösa och etniska grupper i Syrien, inte enbart om de priviligerade alawiterna. Assef Shawkats viktigaste politiska merit har å andra sidan varit hans giftermål med Bashars syster Bushra. Det har stundom vållat konflikt med övriga Assadfamiljen – exempelvis blev han skjuten i magen 1999 av Bushras och Bashars bror Maher, vilket krävde läkarvård i Paris – och 2010 blev Shawkat 2010 nedpetad från posten som chef för den militiära underrättelsetjänsten.

Men även om playboygeneralen, Bagdadambassadören, den kristne försvarsministern och den käre svågern hade varit verkliga nyckelgestalter inom Assadregimen hade det knappast gjort någon större skillnad. Hårt förskansade maktmaskinerier brukar överleva även betydande manfall.

Ta till exempel ayatollaregimen i Iran som sommaren 1981 miste halva sin statsledning i bombattattentat utförda av Folkets Mujahedin utan att nämnvärt förlora politisk styrfart eller riktning. Eller militärregimen i Algeriet som nästan hela 1990-talet utkämpade ett brutalt inbördeskrig mot den islamistiska GIA-gerillan. Eller Saddam Hussein-regimen i Irak som med stor mordiskhet slog ned upprepade kurdiska och shiamuslimska uppror och inte störtades förrän George W Bush&Co tog till invasionssläggan 2003.

Och vad som utmärker just familjen Assads styre i Syrien är att den är oupplöslig sprungen ur och knuten till den alawitiska religions- och folkminoriteten som alltid – oftast med rätta – har uppfattat sig som udda, undanskuffad och diskriminerad av den sunnimuslimska majoriteten.

Franska kolonialherrar lyfte under första halvan av 1900-talet fram alawiterna som en utvald, sekulär och kompetent militär kast i det syriska samhället. Men det var Bashars far Hafiz, som vid makttillträdet 1970 gjorde alawiterna till Syriens i praktiken styrande minoritet, med ekonomiska priviligier och monopol på den politiska och militära makten. Detta genomsyrar och präglar hela den alawitiska befolkningsgruppen som i nöd och lust har ställt upp bak klanen Assads välde. Till stor irritation för många inom den sunnimuslimska majoriteten som länge har eftersträvat revansch.

Och alawiterna – tolv-femton procent av befolkningen – befarar att om upproret segrar och sunnimuslimer, kanske rentav radikala sunniislamister, tar makten kommer mycken hämnd att utkrävas. Därför sluter dessa tre miljoner människor nära nog mangrant upp bakom den enda regim i historien som gett just dem makt och värdighet.