Stärka palestiniernas röst rätt väg att gå

VÄSTBANKEN Sverige har aktivt bidragit till att stödja uppbyggnaden av den palestinska myndigheten. Det har nu nått så långt att FN:s ansvarige uttalat att statsbyggandet kommit så långt det går utan att bilda en stat. Ett erkännande innebär dock inte att staten uppstår. Det krävs mer för det, ytterst ett avtal som innebär att Israel upphör med ockupationen.

Ulrik Nilssons (M) artikel på Svt Debatt den 29 juni föranleder mig några kommentarer. Hur kan Sverige bidra till att förverkliga drömmen om en egen stat för palestinierna precis som för israelerna, hur ska de båda få leva i fred med sina grannar och med säkra och av övriga erkända gränser? Det är frågor värda att resonera kring. Det finns helt klart inga enkla lösningar, inga enkla svar. Det finns ingen svart-vit verklighet. Men, det är helt avgörande för oss att hävda den internationella rätten och den humanitära rätten som syftar till att begränsa mänskligt lidande under väpnad konflikt.

Israel har levt utan säkra och erkända gränser av sitt omland sedan staten utropades. Konflikten med grannländerna har vid flera tillfällen utvecklats till fullskaliga krig. Så skedde också 1967 då Israel på sex dagar ritade om kartan innan vapenvila kunde nås. Idag finns fredsavtal bara med Egypten. Ett avtal som många trott var i fara efter de arabiska upproren. Med Libanon och Syrien saknas än idag fredsavtal. Denna vardag bygger inte säkerhet för israelerna och för regionen.

Världen har en tydlig hållning, Israel ockuperar sedan 1967 den mark som man tog i Sexdagarskriget. Israel är ockupationsmakt och har därmed tydliga plikter enligt humanitära rätten. Detta skiljer sig från vad som gäller statens ansvar för sina invånare i Israel. De facto finns inte någon palestinsk stat som kan ta samma ansvar vad gäller palestinierna på Västbanken och i Gaza. Det finns ett kraftigt begränsat palestinskt självstyre i några områden. Denna konflikt är inte en konflikt mellan stater utan mellan en stat som utropades utifrån en FN-resolution och det palestinska folket som erkändes ha samma rätt men då inte tog den och ännu inte fått den.

Det är inte en enkel väg till fredsavtal och till en palestinsk stat, men den måste vandras av alla parter. Alternativen avskräcker. Det hopp som Osloavtalet bringade har för länge sedan ersatts av flera uppror, misströstan och uppgivenhet. Människorna uppfattar inte någon snar framtida lösning och de få strimmor av hopp som synts eroderas av vardagens verklighet. Det är inte hållbart. Människor i andra delar av världen gör uppror mot orättvisor. Det som händer i östra Jerusalem, på Västbanken och i Gaza har ju talat sitt tydliga språk. När människor fördrivs från hus, inte får bruka sina marker eller behandlas i strid med humanitär rätt undergrävs det sviktande förtroende som finns och klimatet för förhandlingar blir iskallt. Tilltron till att det finns en verklig vilja att erkänna och skapa förutsättningar för en väl fungerande palestinsk stat sviktar betänkligt på båda sidor. Det blir tydligt när man samtalar med människor. Det som händer både beduiner och palestinier i det från Oslo omtalade område C är förödande och här råder militära lagar. Men inte för alla. Nästa år är det 20 år sedan Oslo-avtalet skrevs under, det som då snabbt skulle leda till fred. Nu blev det inte så, men kartan och dess konsekvenser gäller alltjämt medan verkligheten på marken förändras.

Sverige har sökt göra skillnad. Vi har aktivt bidragit till att söka förbättra villkoren för de människor som bor på ockuperade områden, med bistånd till t ex vatten, energi, rening och humanitärt. Vi har aktivt bidragit till att stödja uppbyggnaden av den palestinska myndigheten. Det sistnämnda har nått så långt att FN:s ansvarige uttalat att statsbyggandet kommit så långt det går utan att bilda en stat. Varningarna finns från både FN:s och EU:s ansvariga att utvecklingen nu är så fragil att allt riskerar gå förlorat. Det borde få oss att agera och det var i den riktningen bra att vi nu uppgraderat Palestinas representation med en ambassadör och med möjlighet att verka inom samma ramar som andra ambassader. Det är ingen hemlighet att vi från Centerpartiets sida anser att Sverige bör ta steget fullt ut och erkänna Palestina som stat, för att visa de som tvivlar på västs intresse att vi är flera som menar allvar.

Ett erkännande innebär inte att staten uppstår. Det krävs mer för det, det krävs ytterst ett avtal som innebär att Israel upphör med ockupationen. Men, att stärka palestiniernas röst är viktigt. Det är en fredlig väg framåt, bort från den våldsväg som vissa vill välja. Raketbeskjutningar mot civila, mot Israel är aldrig acceptabla och de ska fördömas precis som andra terroristbrott. Med en starkare röst i FN, med ett erkännande som stat och med de möjligheter som följer med en uppgradering i Generalförsamlingen stimulerar vi de fredliga krafterna.

På samma sätt är det viktigt att vi är tydliga med att vi gärna handlar med Israel, men lika tydliga med att detta inte inkluderar varor som har sitt ursprung på ockuperad mark. De produkterna ska vara tydligt märkta och de är inte israeliska. Israel ska inte få frukterna av sin långvariga ockupation. Palestinas självstyre måste samtidigt få möjlighet att utveckla sin ekonomi med ökad handel.

Visst ska och kan vi medverka till att israelerna och palestinierna når fram till den tvåstatslösning som bygger på 1967 års gränser, med överenskomna landbyten och med Jerusalem som huvudstad för båda staterna. Vi ska inte blunda för att det finns krafter på båda sidor som utifrån olika utgångspunkter vill annorlunda, som bara vill se en stat. Sin egen. Men, om vi inte ser upp riskerar de att ta över taktpinnarna och då väntar nya konflikter i en helt ny tidsera i regionen. Till det ska vi inte medverka.