Tydligt att USA är en stormakt i gungning

EGYPTEN USA är, precis som Sverige, vilse efter den arabiska våren. Det blåser nya vindar nu, svaga och med växlande riktning. Hillary Clinton uttalade efter sitt möte med president Mursi inget stöd för honom och Muslimska Brödraskapet, men tog inte heller direkt avstånd från sitt tidigare stöd till Mubarak. USA har hittills kunnat hålla alla parter i terrorbalans. Den balansen är idag i gungning.

Hillary Clintons möte med det egyptiska ledarskapet har inte alls fått den uppmärksamhet det förtjänat i svensk media. Skälen är sannolikt fler, sommaren är ett skäl men jag bedömer inte att det är huvudskälet. USA är, precis som Sverige, vilset i vaket efter den arabiska våren. Det blåser nya vindar nu, svaga och med växlande riktning. Resultatet av valet i Libyen pekar åt ett håll emedan valresultatet i Egypten pekar i en annan riktning. USA:s utrikesminister Hillary Clintons uttalande är signifikativt för hur vilsen, och samtidigt lika avståndstagande som avvaktande, denna stormakt är. En stormakt på tillbakagång.

Hillary Clintons enda egentliga kommentar efter mötet med president Mursi var att USA stödjer demokratiseringsprocesser var de än uppstår. Inte ett stöd till Mursi och Muslimska Brödraskapet, inte heller ett direkt avståndstagande från sitt tidigare stöd till Mubarak. Inte heller något fördömande av de arabiska ankarstater som USA baserar sin mellanösternpolitik på. USA har bland annat Etiopien och Saudiarabien som ankarstater i denna region, stater som får agera tämligen fritt utan att USA intervenerar. I gengäld? Insteg i Afrika, olja och fria handelsrutter. Inte en dålig affär alls om vi ser till utfallet tills i fjol. Den tredje ankarstaten i Mellanöstern är Israel som bekant.

Just relationerna med Saudiarabien, Egypten och Israel är inte okomplicerade för USA. I det Muslimska Brödraskapet finns starka krafter, till och med en majoritet, för att riva upp det av Mubaraks företrädare, Anwar Sadat, tecknade fredsavtalet med Israel. Detta är inte önskvärt från vare sig Israel eller USA av förklarliga skäl. I USA:s fall finns det en sannolik oror för att ett sådant uppbrott från fredsavtalet skulle väcka krafter till liv som ifrågasätter familjen Sauds maktinnehav. Dessa krafter är inte, som i den övriga arabvärlden, liberala eller sekulariserade. Nej, de är långt mer islamistiska än Muslimska Brödraskapet och de ifrågasätter starkt familjen Sauds maktinnehav och att de upplät baser till USA under framför allt första Irakkriget i vad de betraktar som Islams kärnområde, den arabiska halvön. Detta innebär att trots att Saudiarabien är en ankarstat så är USA:s handlingsutrymme starkt begränsat. Ingen vill se den arabiska våren, med dess osäkra utfall, spridas till den arabiska halvön. Inte USA, trots orden om demokrati, och inte heller Israel. De vet vad de har, de vet inte vad de får.

I ljuset av detta är turerna kring FOI inte svåra att förstå. USA:s närvaro på den arabiska halvön är känslig samtidigt som USA, oavsett president, har en kongress att förhålla sig till. En kongress som starkt begränsar USA:s export av spetsteknik till denna region. En spetsteknik som, i fel händer och i fel syfte, skulle kunna hota staten Israels existens. Trots detta måste USA på något sätt hålla dessa diktaturer glada och nöjda då dessa annars skulle falla in under ryskt eller kinesiskt inflytande. Vad USA gör då är att använda sig av neutrala bryggor. Sverige råkar vara en sådan brygga. Det finns, utöver det omtalade MOU:et om FOI, fler sådana avtal. Det kanske viktigaste tecknades av regeringen Persson 2005 och omfattade information och tillgång till amerikansk spetsforskning kring signalspaning. Denna information, och teknik, är inte ens tillgänglig för NATO eller NATO:s mer tongivande länder som Tyskland, Frankrike och England. I gengäld? USA kan inte, av såväl utrikespolitiska som inrikespolitiska skäl sälja AWACS till Saudiarabien men Sverige kan sälja, med USA:s tysta uppmuntran, SAAB:s lednings-, spanings- och varningssystem Erieye som baseras på samma teknik. På detta sätt har USA kunnat hålla alla parter nöjda och glada och kunnat konservera en terrorbalans. Den balansen är idag i gungning.

När nu regeringen Reinfeldt har kallat samman Försvarsberedningen så finns det, anser jag, en rad parametrar att se över. En rad parametrar, relationer och principiella hållningar. En är naturligtvis vårt direkta närområde med ett alltmer självsäkert Ryssland. Ett Ryssland som kommer stärka sin position i Europa när nu Tyskland snabbavvecklar kärnkraften och bli än mer beroende av rysk gas. Men vad försvarsberedningen måste göra är att se över vår relation till NATO. NATO är i allt väsentligt dominerat och beroende av USA. USA:s position är ifrågasatt och vi har dessutom, under lång tid, agerat som brygga åt denna stormakt i gungning.

Men vi måste nå längre än så i arbetet. I den efterföljande debatten måste vi en gång för alla göra upp med hur vi förhåller oss till olika typer av regimer. Skall vi ställa absoluta demokratikrav eller skall vi erkänna de statsledningar som finns i erkända stater? Skall vi ha fortsatta diplomatiska förbindelser med ockupationsmakter som Israel och Marocko? Skall vi ha fortsatt handels- och kulturutbyte med diktaturer som Kuba och Saudiarabien? Skall vi fortsätta agera säkerhetspolitisk brygga åt USA? I vilka situationer? Var sätter vi gränserna?

Frågorna är många, diskussionen i det svenska politiska ledarskapet – oavsett om det är regering eller opposition – obefintlig. Och det är inte bara för att det är semestertider som det är tyst. Det finns en rädsla och osäkerhet inför detta när världen nu är i gungning. Men ansvaret är våra folkvaldas och det är dags att de tar det nu.