Bilden av (SD) som ett extremt högerparti är fabricerad av okunniga journalister

SVERIGEDEMOKRATERNA I princip alla seriösa författare i boken ”Tungan på vågen” ger uttryck för samma sak, att SD är i närheten av mitten på den ekonomiska skalan. Bilden av SD som ett snålt högerparti som gärna låter fattiga barn svälta ihjäl är fabriceringar från dåligt pålästa och fördomsfulla journalister och politiker.

Vid valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen med en skräll. Efter riksdagsinträdet har SD påverkat många tunga beslut i riksdagen, tvärtemot vad övriga partier vill låta påskina. Något organiserat samarbete har inte förekommit då SD brutit den konsensus i känsliga frågor som härskat i svensk politik. Snarare har blocken och partierna tävlat om att ta avstånd från SD (hur moget detta nu är). De gamla riksdagspartierna har enligt Ann-Cathrine Jungar, lektor i samhällsvetenskap, i princip fyra strategier att förhålla sig till SD. Det är isolering, utmaning, anpassning och samarbete, [Tungan på vågen - vågmästare och balanspartier].

Taktiken med utmaning har flera partier och dess företrädare försökt sig på, med klent resultat får man säga. Detta inte för att debattörerna som utmanat SD skulle vara dåliga debattörer eller slarvigt pålästa, utan för att verkligheten ser ut som den gör. Sommaren 2012 ser det ut som att ”gammelpartierna” övergivit denna strategi för att i stället ägna sig åt isolering. Detta eftersom anpassning och samarbete är just det man vill undvika. Hur kommer då strategin med isolering att fungera på längre sikt?

Hur väl de övriga partierna kommer att lyckas isolera SD beror bland annat på vilken position SD har på den ekonomiska höger – vänsterskalan. Jungar menar att medianpositionens (mittenpositionen i den ekonomiska höger – vänsterskalan) har betydelse för att bilda koalitioner. Så här skriver Jungar angående medianpositionen.

Enligt statsvetenskapliga koalitionsteorier är det parti som kontrollerar den så kallade medianpositionen på den för regeringsbildningen viktigaste politiska dimensionen särskilt betydelsefull för den politiska maktutövningen. Det parti som har denna mittenposition är svårt att förbigå när regeringen bildas, och dess politik kommer att genomföras oberoende av om det är med i regeringen eller inte [Laver & Schofield 1991].

Därefter säger Jungar att SD inte har denna medianposition på p.g.a. dess placering i den liberala – autoritära skalan. Däremot menar hon att Dansk Folkeparti och Sannfinländarna har just denna placering och att detta förklarar dessa partiers framgång. Nu är detta en konstruktion, möjligen för att göra beställaren av boken nöjd. Att SD skulle befinna sig i en extremare position i den värdeskalan än Dansk Folkeparti är det inte många som skriver under på. Går vi till Sannfinländarna blir detta påstående rent löjligt och tillbakavisas dessutom på andra ställen i samma bok. SD har i svensk politik en ytterposition i den liberala – auktoritära skalan. I ett europeiskt perspektiv är denna position inte på något sätt extrem och det är snarare övriga svenska riksdagspartier som avviker från ett europeiskt snitt.

Hur ligger då Sverigedemokraterna på den oerhört viktiga ekonomiska höger – vänsterskalan? I denna avgörande fråga tvekar inte ens Jungar själv. Så här står det i ingressen till hennes kapitel.

”Till mångas förvåning står Sverigedemokraterna och andra invandringskritiska partier inte till höger i det politiska spektrumet utan är fast förankrade nära mitten.”

I princip alla seriösa författare i boken ”Tungan på vågen” ger uttryck för samma sak, att SD är i närheten av mitten på den ekonomiska skalan. Bilden av SD som ett snålt högerparti som gärna låter fattiga barn svälta ihjäl är helt och hållet en produkt av fria fabriceringar från dåligt pålästa och fördomsfulla journalister/politiker.

Sammanfattningsvis kan sägas att med en mittenposition i den ekopolitiska skalan blir SD omöjlig att på sikt ignorera i svensk politik. Förutsättningarna skulle vara betydligt sämre om SD vore det högerparti dåligt pålästa journalister ger uttryck för.

På den moraliska värderingsskalan ligger SD betydligt högre än övriga svenska partier. Det kan ses som ett uttryck för att de gamla riksdagspartierna alltmer glidit nedåt, åt det liberala hållet på samma skala. Ett stort glapp på den moraliska värderingsskalan har uppstått mellan valmanskåren och den politiska nomenklaturan. Det är detta glapp som utgör grogrunden för SD:s existens och jordmån.