Hotet mot Grekland ett sätt att skrämma Europas övriga krisländer

GREKLAND I Der Spiegel kunde man i söndags läsa om att den internationella valutafonden överväger att dra tillbaka stödet till Grekland i september. Först på måndagen ryckte IMF ut och kallade det hela för nonsens. Att IMF överhuvudtaget indikerar att det överväger att dra tillbaka sitt stöd kan ses som en styrkedemonstration i det tysta.

IMF:s vägar är ibland outgrundliga. Man behöver närmast vara kremlolog för att tolka hur denna, en av de centrala aktörerna i skuldkrisens Europa, resonerar och agerar. I Der Spiegel kunde man i söndags läsa om att den internationella valutafonden överväger att dra tillbaka stödet till Grekland i september. Först på måndagen ryckte IMF ut och kallade det hela för nonsens. Under det dryga dygn som passerade mellan Der Spiegels utspel och fondens förnekelse hann omvärlden göra mängder av tolkningar och därmed bidra till att den aura av mystik och missförstånd som omger denna monolit växer ytterligare. En rimlig tolkning låter sig dock göras av detta ickeutspel. IMF:s tystnad talar.

Att IMF överhuvudtaget indikerar att det överväger att dra tillbaka sitt stöd kan ses som en styrkedemonstration i det tysta. Det är dessutom en demonstration i dubbel bemärkelse. Dels visar IMF att regeringen i Grekland har få alternativ än att följa det program som landet har kommit överens om i memorandumet med EU, ECB och IMF. Dels kan det betraktas som en markering utåt, gentemot Spanien och Italien och andra krisande länder vars möjligheter och vilja att genomföra reformer och besparingar ifrågasätts. IMF:s aktion ökar pressen på såväl Grekland som på andra regeringar runt om och bortom Europa. Skruvarna dras åt.

Detta blev än tydligare i synnerhet för den nytillträdda grekiska regeringen. I fredags beslutade nämligen ECB om att inte längre godta grekiska statsobligationer som säkerhet. Beslutet är ytterst oroande. Det är genom ECB:s kranar som den grekiska centralbanken kanaliserar likvidet till landets uttorkade finansiella sektor. Att banker och finansiella institutioner i Grekland har problem med sin återkapitalisering och överlever genom ett nödfinansieringsprogram ökar svårigheterna för landets näringsliv. Det försvårar även utsikterna till en återhämtning. Först i augusti, när granskningen som ECB genomför tillsammans med IMF och EU presenteras, kommer ECB att utvärdera landets möjligheter att åter lämna säkerheter. Det är en avgörande månad som väntar.

Ett avgörande kommer dock redan nu på onsdag den 26 juli. Då ska regeringen presentera ett besparingsprogram omfattande 11,5 miljarder euro när trojkan (representanter från EU, ECB och IMF) besöker landet. Om det inte faller till belåtenhet kommer kranarna sannolikt att dras åt. I praktiken lär ett sådant beslut innebära att den boll som leder till ett grekiskt utträde ur eurosamarbete sätts i rullning. Den grekiska koalitionsregeringen, som sökt ändra på tidshorisonten och mildra villkoren för memorandumet, har få alternativ än att följa det i dess nuvarande skepnad. Därmed visar ECB, EU och, som sagt, IMF, vem som har initiativet.

Men hur ska dock denna styrkedemonstration tolkas? Är det en bluff? Ligger det kraft bakom orden? Ska man se det hela som en förhandlingstaktik? Tidigare har nämligen Joerg Asmussen med ECB:s goda minne berömt Grekland för att landet påbörjat en mödosam resa mot en mer hållbar tillvaro. Även om sidoeffekterna av ett grekiskt euroutträde tonats ned lär övriga länder påverkas och möjligen dras med om större länder som Spanien och Italien rycks med i svallvågorna. Vem vinner på en vidgad kris?

Tillfället är ingen slump. Timingen och agerandet från ECB:s och IMF:s sida kan ses som såväl samordnat som samspelt. IMF och ECB låter sig målas ut som angreppsytor till för stunden impopulära men i förlängningen nödvändiga åtgärder. Politiker och ledare i olika länder och läger kan peka på nämnda institutioner och argumentera för nödvändigheten i de beslut som tas. Kanske kan IMFs vapenskrammel och ECB:s refusering ses i detta ljus? Samtidigt saknas ett fragment i denna tolkning. En pedagogik som kommunicerar, förklarar och motiverar till fortsatt förändring och förnyelse i de berörda länderna lyser med sin frånvaro. Eller annorlunda uttryckt: om ECB och IMF till synes agerar i rollen som bad cop, vem är det då som antar rollen som good cop?