Därför bojkottar jag Stockholm Pride i år

PRIDE Visst har tiderna förändrats för den homosexuelle men att samhällets olika instanser anser något vara sinnesrubbat, eller samhällsfarligt har inte gjort det. Detta blir uppenbart när röster inom hbtq rörelsen efter konflikterna i de senaste årens Pride-arrangemang vill knuffa bort q-et ur beteckningen.

I Dn (26/7-12) inleder Karin Svanborg Sjövall sin ledare med att konstatera att Homosexualitet betraktades som en mental rubbning fram till ockupationen av socialstyrelsen i augusti 1979 till detta kan vi tillägga att säkerhetspolisen SÄPO ansåg att homosexuella utgjorde en samhällsfara då de kartlade personer som idkade samkönat sex på listor som fanns kvar i deras arkiv till åtminstone 1993. Så visst har tiderna förändrats för den homosexuelle men att samhällets olika instanser anser något vara sinnesrubbat, eller samhällsfarligt har inte gjort det. Detta blir uppenbart när röster inom hbtq rörelsen efter konflikterna i de senaste årens Pride-arrangemang vill knuffa bort q-et ur beteckningen.

Stockholm Pride, som snart går av stapeln, är det som nu ligger till grund för denna debatt som nu förs dels i så väl papperstidningar som på nätforum. Men att ilsket ifrågasätta den framförda kritiken mot en folkfest, med enighet snarare än splittring som grund, är inte särskilt nydanande det går helt enligt den politiska normen. Detta har jag förstått eftersom kritik mot Stockholm Pride kan få den värsta homofoben att bli provocerad, det som skiljer oss åt är helt enkelt en maktanalys.

På ett sätt blir den pågående debatten ett synliggörande av vad som är möjligt att säga i den nya mer så kallat hbtq-vänliga miljön. Vilket faktiskt inte är så mycket annat än att man kan vara militär, polis, rik, politiker, astmatiker och samtidigt (!) icke hetero. (Ungefär lika uddlöst som i tandkräms reklamen där en kvinna säger att hon inte bara är mamma utan också tandläkare). För detta påstående är inte en röst tagen ur luften, det är svar på ett påstående om att detta inte skulle vara möjligt och vem kommer med detta påståendet. Det är inte deltagarna i paraden, för de är (förhoppningsvis iallafall) väl medvetna om detta. Utan svaret riktar sig till någon utanför festivalen, kanske den bildliga eller bokstavliga publik som samlats längs den långa paradvägen för att betrakta.

Men visst i sin kontext kan detta vara viktigt, jag är mycket väl medveten om att samtalsämnena och frågorna på arbetsplatser och i skolor alltid utgår från att alla lever exakt på samma sätt, enligt (hetero)normen.

Så visst är det så att utan Pride skulle väldigt många personer som längtar efter ett sammanhang där de inte behöver komma ut, utan kommer ut bara genom att delta missa möjligheten att befinna sig bland likar,( i den mån att de delar den procent av praktiker som bestäms av vem man ligger med, könsidentifikation, klädpreferenser.) Ingen vill ta ifrån någon denna möjlighet.

Samtidigt sipprar tack och lov världen in på andra sätt. Människor som flytt från Afghanistan och inte alls upplevt den svenska arméns närvaro som särskilt fredsbevarande förväntas kunna gå i samma led som en militär som utgjort en del av denna fredsbevarande styrka. Personer som blivit trakasserade av polisen när de försökt sova i trappuppgångar eller personer som fått sitt liv förstört av ett migrationsverk som anser att de kan åka tillbaka till Iran och där leva i garderoben. Men under Pride ska alla glömma allt detta våld och le i kapp för att visa att de inte bara är flyktingar, hemlösa och så vidare utan också icke hetero.

Prideparaden kan kanske inte vara till för alla men då vore det fint om de kunde säga det rakt ut. Att påstå att alla är individer som var och en ska kunna gå i lugn och ro utan att se(förneka) sin strukturella position är en liberal åsikt och visst, liberal kan man vara, eller rättare sagt ska man vara i dag därför är varken Karin Svanborg Sjövalls, eller Prides kritik mot anarchopride och ofog särskilt mot strömmen. Den saknar bara maktanalys, vilket är en del av deras praktiserande ideologi.

Men ändå hade jag, dumt nog, hoppats på att något så etablerat som Stockholm Pride, som nu åtnjuter majoritet svenskarnas stöd, men ändå har en historia av att vara en sorts underdog skulle glädjas åt och kanske se det som ett friskhetstecken att vi inte är enade i de icke heterosexuella leden, att politik som handlar om klass, kön och ras letat sig in i det som Karin Svanborg-Sjövall kallar kärleksparaden. Att tysta konflikterna är detsamma som att gång på gång vända ryggen till den som blir arg för att den blir orättvist behandlad, att ge den rådande makten rätt. Att ge det som ses accepterat av ett normsamhälle rätt och det som osynliggörs fel. Det skulle inte vara den första gången i historien och inte heller den sista som detta skedde.

Det liberala Pride kanske vill bortse från att dessa ickeval och faktiskt upphöjande av vissa icke-heteros, det vill säga polisen och militären, till slut handlar om att passa in i heteronormen eller åtminstonde i normsamhället och visst kan det fylla sin funktion. Men det vore ju på sin plats att åtminstone tydligt och klart erkänna detta, erkänna sin normskapande maktposition istället för att slåss som om de vore i underläge.

Själv kommer jag att i år besöka anarchoprides arrangemang inte bara för att de med sitt arrangemang är en motreaktion på den konfliktlöshet som liberala Pride står för utan också för att de vill något skapa något annat, det vill säga inte en frihet på andras bekostnad, en vilja som i dagens senkapitaliska era, anses både galet och samhällsfarligt en åsikt som brukar uttryckas av de som åtnjuter privilegier i den rådande ordningen, men som därför inte ska betraktas som sanna eller absoluta.