Mozhgan Jalali, här är forskningen som ni surrogatmotståndare påstår inte finns

SURROGATMÖDRASKAP Tvärt emot vad Mozhgan Jalali påstår finns det en rad studier som undersökt de psykologiska effekterna av surrogatmödraskap utan att man kunnat påvisa några negativa konsekvenser. Trots det för surrogatmotståndarna alltid fram bilden av den fattiga indiska kvinnan som instängd och utan mat säljer sitt barn till rika västerlänningar.

När surrogatmödraskap debatteras i Sverige är det inte någon brist på åsikter i frågan. Debatten baseras ofta på grova generaliseringar och påståenden görs utan att man redovisar någon som helst grund för dessa.

Surrogatmödraskap har funnits i en rad olika länder under lång tid, bland annat Finland, England, USA, Nederländerna med flera. Forskningen som gjorts visar på goda resultat och de kvinnor som valt att vara surrogatmamma har varit nöjda med sina val. Det finns tvärt emot vad Mozhgan Jalali påstår en rad olika studier som studerat de psykologiska effekterna av surrogatmödraskap utan att man kunnat påvisa några negativa konsekvenser vare sig för de kvinnor som varit surrogatmödrar eller de barn som fötts via surrogatmödraskap. Lars Hamberger, Professor emeritus i Gynekologi och Obstretik vid Göteborgs Universitet instämmer i detta i sin debattartikel i Göteborgs-Posten i våras.

I Sverige är det dock alltid Indien som tas upp som exempel när frågan debatteras. Bilden som gärna förs fram av surrogatmotståndarna är den om den fattiga indiska kvinnan som instängd och utan mat för dagen säljer sitt barn till rika samvetslösa västerlänningar. Verkligheten är dock inte så svart eller vit som man gärna vill påvisa.

Den resa jag och min make gjorde för att kunna bli föräldrar och det vi upplevt i Indien har gjort att jag gång på gång har fått ompröva mina egna fördomar och förutfattade meningar i frågan. Geeta, den kvinna som var vår surrogatmamma bodde tillsammans med sin make och barn i ett hus de hyrde. De försörjde sig genom att sälja grönsaker på torget. De tillhörde inte de fattigaste, de hade Tv, Parabolantenn och en motorcykel som de delade med sina släktingar. Pengarna från graviditeten skulle de använda för att kunna köpa och äga sitt eget hus och på så sätt slippa betala hyra. Utöver detta valde vi att sponsra deras sons skolgång, vilket vi fortfarande gör. Under graviditeten bodde familjen tillsammans i ett radhus som kliniken ordnade och vi hade regelbunden kontakt där vi bl.a. firade en mini-jul ihop över Skype och bytte julklappar. Efter att vår dotter föddes har vi haft fortsatt kontakt och Geeta själv har sagt att hon kan tänka sig att vara surrogatmamma igen, ett val hon själv måste få göra.

Situationen för surrogatmödrarna i Indien ser dock helt olika ut på olika kliniker. Det finns dåliga kliniker med tydliga missförhållanden men det finns också bra kliniker som arbetar efter de etiska riktlinjer som tagits fram och där surrogatmödrarna har tillgång till sjukvård och mödrahälsovård som är bättre än vad vi kan erbjuda här hemma i Sverige.

Barnlängtan är inte heller något som är unikt för oss i Europa, den är lika stor även hos Indiska barnlöst par. Med en befolkning på drygt 1,2 miljarder finns det gott om Barnlösa indiska par som söker hjälp av en surrogatmamma och kvinnor som kan tänka sig att bära ett annat par barn. I Amrita Pandes forskning från Anand i norra Indien var det vanligast att surrogatmödrarna bar på barn åt just andra barnlösa Indiska par. Det handlade inte bara om ”rika vita som köper barn” som annars är den bild man vill förmedla. Kvinnorna i Pandes forskning var allt från Universitetsutbildade, till kvinnor som inte kunde läsa eller skriva. Några arbetade på bank, några var sjuksköterskor och några tog hand om hem och barn på heltid.

För varje surrogatmamma som föder ett barn och för varje barnlängtande par finns en alldeles unik historia. Att bunta ihop alla samma hög, generalisera och påstå att ”Svaret är enkelt”, samt göra påståenden om ”indiska kvinnors slitna kroppar” som Mozhgan Jalali gör är inte seriöst. Det är att grovt förenkla denna viktiga fråga.

Det måste få vara individens rättighet att själv få välja om de vill vara surrogatmamma eller inte. Samtidigt är det samhällets skyldighet att skapa lagar och regler som skyddar individen i sitt val. Ett nytt lagförslag har tagits fram i Indien för att kontrollera klinikerna och öka skyddet för de kvinnor som är surrogatmödrar.

Det går inte längre att bortse från de erfarenheter och den forskning som finns. Det är dags att man lyssnar på de kvinnor som faktiskt valt att vara surrogatmamma, både i USA och i Indien. På surrogat.info har jag lagt ut den forskning och de fakta jag stödjer mig på i debatten och jag uppmanar både Mozhgan Jalali och de kvinnoorganisationer som ställt sig emot surrogatmödraskap att öppet redovisa vad de baserar sina påståenden på. Då kanske vi äntligen kan ha en debatt baserad på fakta istället för generaliseringar, påståenden och fördomar om kvinnor ni aldrig träffat.