”Fallet handlar om mer än rätten att lattja på en helig plats”

PUSSY RIOT I Väst har kommentarerna kring rättegången mot punkbandet Pussy Riot hittills handlat om yttrandefrihet. Utan tvekan har fallet med yttrandefriheten att göra. Till skillnad från t.ex. Lars Vilks meningslösa men grova kränkningar av muslimer hade de ryska sångerskorna ett kritiskt budskap. Ändå finns det något ytterligare i Pussy Riots fall som vi borde fundera över.

En intressant rättegång pågår nu i Moskva. Tre av medlemmarna i punkbandet Pussy Riot misstänks ha begått brott under artikel 213 punkt två i strafflagen. Åtalspunkten gäller huliganism som definieras som ”ett grovt brott mot den allmänna ordningen som tydligt vittnar om bristen på respekt för samhället”. Lagen kräver vidare rekvisit som a) användning av vapen eller vapenliknande föremål (…); b) hat på politiska [eller andra] grunder som motiv. Punkt två, som åklagaren yrkar på och som kan ge fängelse i upp till sju år gäller huliganism som begås av en grupp, är planerad och förenas med motstånd mot tjänstemän med uppgift att bevaka samhällsordningen.

De tre unga kvinnorna medverkade i en protestaktion som utan tillstånd genomfördes i Frälsarkatedralen i februari 2012. Själva handlingen (en parodi på en ortodox hymn till Maria) lades sedan på You Tube och kan fortfarande ses av alla som vill. Texten i ”bönen” (Jungfru Maria, fräls oss från Putin) är klart politisk och fördömer kyrkan som allierar sig med statsmakten.

Rättegången drar till sig stor uppmärksamhet. De flesta ryska internetanvändare är eniga om att handlingen inte borde hanteras straffrättsligt, att kvinnorna inte borde frihetsberövas under vare sig utredningen eller rättegången och att kyrkan borde ge dem sin förlåtelse. Premiärministern Dmitrij Medvedev har vägrat kommentera den pågående rättsprocessen men sagt att han i egenskap av troende kristen menar att kvinnorna fått vad de strävat efter, nämligen uppmärksamhet. Intressant nog har domstolen redan beslutat att begränsa den mediala bevakningen av rättegången.

Mycket kan sägas om händelsen. Jag delar uppfattningen att brottet inte borde rubriceras som straffrättsligt. Det finns nämligen en civilrättslig paragraf som föreskriver böter för kränkande handlingar. Men varför ser man i Ryssland så allvarligt på incidenten i Frälsarkatedralen? När bandet utförde en liknande aktion på Röda torget reagerade myndigheterna inte alls.

I Väst har kommentarerna hittills handlat om yttrandefrihetens begränsning. Utan tvekan har fallet med yttrandefriheten att göra. Till skillnad från t.ex. Lars Vilks meningslösa men grova kränkningar av muslimer hade de ryska sångerskorna ett kritiskt budskap. Vi kan erinra oss den amerikanske rättsfilosofens Ronald Dworkins tes att den stat, som tar rättigheterna på allvar, måste även erkänna medborgarnas rätt att framföra politisk kritik på ett provocerande sätt.

Ändå tycker jag att det finns något ytterligare i Pussy Riots fall som vi borde fundera över. I Ryssland, som i många andra samhällen världen över, anses det vara fel att kränka människan i hennes religiösa tro. Att lattja på en helig plats uppfattas inte som en politisk provokation utan som ett tecken på att det allvarliga inte tas på allvar. Även de som försvarar kvinnorna är överens att de borde ha agerat annorlunda. Men skulle kvinnorna ha fått lika stor medial uppmärksamhet då? Hur mycket har man skrivit om den kyrkokritik som många ryssar bedriver i vanliga, ”civiliserade” former?

Fallet säger något mycket beklagligt om vår kultur: ett budskap måste ”skandaliseras fram” för att bli intressant för media.

Min förhoppning är att rättegången i Moskva kommer att bidra till en konstruktiv samhällsdiskussion och en utveckling av rättssamhället. Framför allt hoppas jag att diskussionen främjar medborgarnas och mediernas förmåga att ta rationella politiska, rättsliga och moraliska argument på allvar.