En färgstark drömkandidat kan bli Mitt Romneys mardröm

USA-VALET Mitt Romney viktigaste beslut under hela valkampanjen väntas vilken dag som helst – valet av vicekandidat. Experterna frågar sig vem som är tillräckligt färgstark och namnkunnig för att hjälpa Romney till valseger. Historien visar dock att färgsprakande kandidater ofta lett till fiasko och att diskreta och nedtonade vapendragare istället visat sig vara mest lyckade.

Det är dags för republikanernas presidentkandidat Mitt Romney att fatta sitt viktigaste beslut under hela valkampanjen – valet av vicekandidat. Avslöjandet väntas vilken dag som helst och i USA radar TV-experterna upp sig för att besvara den stora frågan – vem är tillräckligt färgstark och namnkunnig för att bli drömkandidaten som kan hjälpa Romney till valseger. Men historien visar att färgsprakande drömkandidater lätt förvandlas till mardrömskandidater. Tvärtom är det istället diskreta och nedtonade vapendragare som ofta lett till triumf.

Det är lätt att förstå varför amerikansk media betecknar valet av parhäst som presidentkandidatens i särklass viktigaste beslut. Det ger i regel ett opinionslyft som ibland har räckt ända till valdagen. Samtidigt har utnämningen ännu oftare lett till ödesdigra felsteg och fadäser som i vissa fall förföljt kandidaten flera årtionden.

Barack och Michelle Obamas personliga stjärnstatus är fortfarande demokraternas främsta kampanjvapen och Romneys val anses därför viktigare än någonsin. Många menar att han måste slå på stort. Kanske krävs en ung kandidat, kanske en spansktalande, kanske en kvinna – varför inte en ung, spansktalande kvinna; New Mexicos guvernör Susana Martinez, 52 år. Hon är bara barnet med amerikanska mått mätt. Obamas vicepresident Joe Biden är 69 år och Ronald Reagan var 77 år när han slutade som president.

Emedan mediespekulationerna gärna fokuserar på färgstarka kandidater visar dock historien att gråa eminenser oftast är de strategiskt mest lyckade. De anses bidra med erfarenhet, eftertanke och stabilitet samtidigt som de inte överskuggar huvudkandidaten. Många blev förvånade när George W. Bush valde den lågmälde Dick Cheney. Ändå bidrog han till Bushs seger både 2000 och 2004. Kanske hade Bush studerat Bill Clinton. Clinton valde den stele Al Gore vilket gav utdelning både 1992 och 1996. Gore ansågs vara så stram och grå att han och hustruns ovanligt passionerade kyss på demokraternas konvent 2000 sågs som ett nödvändigt grepp för att sätta färg på hans egen valkampanj. Kyssen är än idag omtalad som ett av konventhistoriens mest uppmärksammade TV-ögonblick.

Valet av vicekandidat ses som en gyllene möjlighet att lyfta kampanjen till seger. Det finns emellertid bara två tydliga exempel då det har lyckats. John F. Kennedys val av Texassenatorn Lyndon B. Johnson 1960 gav demokraterna segern i elektorstunga Texas och flera andra sydstater. Clintons val av Tennesseesenatorn Gore 1992 ledde återigen till att demokraterna lyckades vinna flera delstater som låg i till synes säkert republikanskt sydstatsterritorium.

Vicekandidater som lett till fiasko är betydligt fler. Richard Nixons vicekandidat Spiro Agnew blev så ifrågasatt att Nixon skojade om att poängen med utnämningen var att minimera risken för att själv bli mördad – ingen ville ju få Agnew som president. George H. W. Bushs vicekandidat Dan Quayle gjorde bort sig så gruvligt i TV-debatten mot demokraternas vicekandidat Lloyd Bentsen att han aldrig återhämtade sig och ansågs valet därpå som en av orsakerna till att Bush förlorade 1992. Så nyligen som 2008 finns det tydligaste exemplet på att parhästen kan fälla en hel kampanj. Sarah Palin trampade i klaveret så många gånger att hon i slutet av valrörelsen vägrade tala med media. Vallokalsundersökningar visade att hon hade kostat McCain segern i flera viktiga delstater.

Beth Myers leder Romneys intervjuer av potentiella vicekandidater vid kampanjhögkvarteret i Boston. Att klara TV-debatten mot Obamas vicepresident Joe Biden och att agera så kallad ”attack dog” mot Obama hör till huvudkriterierna. Om kandidaten dessutom kan locka attraktiva nyckelgrupper, som kvinnor eller spansktalande, så är det ett plus. Men viktigast av allt är att inte ha skelett i garderoben och att undvika klavertramp som överskuggar huvudkandidaten.

CNN:s senaste mätning visar att väljarna helst ser George W. Bushs utrikesminister Condoleezza Rice som Romneys vapendragare. Förutom att vara en svart kvinna, vilket är en klar valtaktisk tillgång, skulle hon dessutom bidra med något Romney är i skriande behov av; utrikespolitisk erfarenhet.

Men kanske är Ohiosenatorn Rob Portman hetast. Han anses vara senatens gråaste ledamot men samtidigt kompetent nog att själv vara kvalificerad att axla manteln som president. När allt kommer omkring handlar det ändå om att vara, som amerikanerna själva uttrycker det, ”One heartbeat away from the presidency”. Uttrycket har visat sig vara kusligt träffande. 14 av USA:s vicepresidenter har senare själva blivit presidenter och åtta av dem på grund av att deras chef avled i tjänsten, varav hälften mördades.