Fel att döma hiv-smittade som haft oskyddat sex för uppsåtsbrott

AIDS En viktig del av världsaidskonferensen, som nyligen avslutades, var diskussionen om människor som lever med hiv och deras rättigheter. I Sverige kan hiv-smittade personer som haft oskyddat sex dömas till långa fängelsestraff med motiveringen att de haft uppsåt att smitta. Ofta trots att risken för smittsamhet varit låg. Det är inte acceptabelt och måste rättas till.

Världsaidskonferensen i Washington DC har nyligen avslutats där diskussionen om människors som lever med hiv och deras rättigheter har varit en viktig del. I diskussionen hur Sverige kan förbättra sitt eget förhållningssätt till människor som lever med hiv på hemmaplan sker ofta en sammanblandning av smittskyddslagens krav på den som lever med en allmänfarlig sjukdom och brottsbalkens tillämpning i mål som rör hiv-smitta.

Smittskyddslagen är en skyddslag för hela befolkningen. Lagens syfte är att fokusera på preventionen, dvs. se till att utbredningen av smittsamma sjukdomar minimeras. Lagen är en rättighetslag men den ger också skyldigheter för såväl hälso- och sjukvårdspersonal som för personer som lever med sjukdomar och alla andra. Lagen omfattar just nu 62 olika sjukdomar och är alltså inte en lag som enbart berör hiv. Skyldigheter för den enskilde är beroende av risk för smittspridning. Föreligger ingen ”beaktansvärd” risk föreligger heller inga skyldigheter. En viktig konsekvens av modern kunskap om hiv-medicinering och smittsamhet blir därför att utreda om det är möjligt att differentiera förhållningsreglerna och därmed individualisera dem utifrån hur stor risken för smitta är.

En del av smittskyddslagen som diskuterats både före och under konferensen i Washington är informationsplikten. Vi anser att det är rimligt att anse att en person som har ett informationsövertag när det gäller allvarlig smittsam sjukdom i en sexuell relation ska dela med sig av sådan information som kan påverka medpartens hälsa. Samtidigt har det länge rests invändningar mot informationsplikten. Invändningar som att den invaggar personer i en falsk trygghet, att personer som misstänker sig vara smittade avstår att testa sig för att inte behöva berätta om sin smitta och att det bör vara en rättighet att inte behöva informera on sin hiv-status (eller för den delen annan smittsam sjukdom med informationsplikt som till exempel hepatit B). Någon egentlig evidens för informationspliktens bidrag till att minska eller öka smittspridning finns inte. Avhåller den verkligen personer från testning av rädsla för ansvar eller bidrar den faktiskt till att färre smittas? Dessa frågor är viktiga att ställa. Informationsplikten och dess roll i preventionen bör därför utredas och studeras för att vi ska få ett så bra underlag för smittskydd som möjligt. En sådan utredning brådskar.

Kriminaliseringen av hiv har också varit ett hett ämne på konferensen. Detta med all rätt då en positiv hiv-test självklart inte ska leda till att man fråntas några rättigheter. I Sverige finns inget hiv-brott utan man dömer efter brottsbalkens allmänna regler.

I Sverige har domstolarna dömt personer som lever med hiv som har haft oskyddat sex till långa fängelsestraff för att ha haft uppsåt att smitta. Ofta trots att risken för smittsamhet varit låg. Att domstolarna inte kan tolka ”risk” för smitta eller vad som kan anses vara ”avsikt” i en sexuell relation är inte acceptabelt och måste rättas till. I andra länder (t.ex. Skottland, Wales) används så kallade guidelines för dömande instanser vilket kan vara en väg ur detta felaktiga och diskriminerande sätt att behandla hiv-positiva i domstol. Smittskydd Stockholm och RFSU önskar att tillsammans med andra, så som Riksåklagaren, Smittskyddsinstitutet och andra, behandla frågan för att finna en lösning. Såväl bedömning av smittrisk och innebörden av uppsåt måste lyftas för att få en ändring av Sveriges rättstillämpning i denna fråga.

Vi tror att dessa åtgärder kan bidra till en normalisering av hiv som en av många sjukdomar som omfattas av smittskyddslagen. En normalisering för att ge personer som lever med hiv bättre levnadsförhållanden och motverka stigma och diskriminering.