Riksdagspolitikerna syns gärna i Pridetåget – men sviker HBT-rörelsen när det gäller

PRIDE Pride borde vara ett tillfälle att fokusera på kärnfrågan, frågan om allas lika rättigheter. Istället har det blivit en vecka för politiker i det politiska spektrumets tjocka mitt att lova tungt och hålla tunt. Det tar tid att förändra attityder och just därför måste vi tar varje tillfälle som ges. Dessvärre försitter riksdagen och regeringen chans efter chans.

Årets Pridedebatt inleddes med att Anja Pärson meddelade att hon inte tänkte gå på Pride. Sedan har den fortsatt med anklagelser om att den extrema vänstern infiltrerat Pride-organisationen och misstankar om att den extrema högern kommer att störa Prideparaden.

Alpina världsstjärnor med egen vilja och små extrema rörelser i det politiska spektrumets ytterkanter är dock inte det största problemet. Pride borde vara ett tillfälle att fokusera på kärnfrågan, frågan om allas lika rättigheter. Istället har det blivit en vecka för politiker i det politiska spektrumets tjocka mitt att lova tungt och hålla tunt och för hbtq-rörelsen att skilja agnarna från vetet.

Årets Pridetema är ”Tillsammans”, men hur tillsammans är vi egentligen? Pärsons första möte med hbtq-rörelsen blev inte så lyckat och när det gäller lagen och dess tillämpning är vi allt annat är tillsammans. Varje dag utsätts hbtq-personer för trakasserier och hot. När de söker hjälp möts de inte sällan av mer diskriminering. Inte ens skolan är en frizon. För en tid sedan uppmanade skolpersonal på ett gymnasium i Varberg en lesbisk tjej att ”tona ner sin homosexualitet”. Den psykiska ohälsan bland hbtq-ungdomar är skyhögt högre än bland andra ungdomar.

Det tar tid att förändra attityder och just därför måste vi tar varje tillfälle som ges att puffa utvecklingen i rätt riktning. Dessvärre försitter riksdagen och regeringen chans efter chans trots att det finns många konkreta möjligheter till förbättring om man bara vill. Här är några förslag:

1. Sverige bryter mot både nationell lag och internationella överenskommelser genom att utvisa hbtq-personer till länder där de löper uppenbar risk för våld och död, enligt principen att om de bara lever en livslögn så behöver de ju inte oroa sig. Alla har rätt att leva sitt liv öppet och utan rädsla. Låt utsatta hbtq-personer få asyl i Sverige.
2. FRA har i dag en alldeles egen PUL (Personuppgiftslagen) som ger dem rätt att samla in uppgifter om sexuell läggning och använda informationen i byteshandel med andra länder. Utvärderingsmyndigheten IFAU vill slippa begära ut uppgifter från andra myndigheter och istället bygga upp ett eget superregister med mängder av personlig information om oss alla. Alla har rätt till ett privatliv. Förbjud all registrering av sexuell läggning.
3. Barn har sedan 2003 enligt lagen haft möjlighet att adopteras av samkönade par, men det dröjde ända till 2011 innan möjligheten realiserades för ett barn. Under alla dessa år valde politikerna att slå dövörat till medan svenska adoptionsförmedlare valde att inte lyfta ett finger för att göra den lagliga möjligheten praktiskt möjlig. Bra föräldraskap har inte med sexualitet att göra. Barn ska inte berövas de bästa möjliga adoptivföräldrarna på grund av deras sexualitet. Utvärdera, gör om och gör rätt.
4. Alla landsting erbjuder heterosexuella som är ofrivilligt barnlösa gratis insemination. Om man är lesbisk och råkar bo i Västernorrland och Västerbotten kostar varje försök dock 12 000 kronor. Landstingen anser att lesbisk barnlöshet är självvald, enligt principen ”om de bara hoppade i säng med en karl så skulle de ju inte ha ett problem”, samtidigt som man inte enligt samma princip förväntar sig att en kvinna vars man har slöa spermier ska hoppa i säng med grannen för att lösa sitt problem. Alla människors kärlek ska respekteras. Skapa samma förutsättningar för insemination för alla, oavsett var man bor.
5. Transsexuella som genomgår könskorrigerande kirurgi tvingas idag till sterilisering. Frågan har diskuterats mycket det senaste året, men ett beslut att upphöra med tvångssteriliseringarna skjuts hela tiden upp. Alla har rätt till sin kroppsliga integritet och ett gott föräldraskap kan komma i alla möjliga olika skepnader. Slopa kravet på sterilisering vid könsbyte och kompensera dem som redan utsatts för ingreppet.
6. Polisen kan med hjälp av datalagringsdirektivet och en skärpning av LEK (Lagen om elektronisk kommunikation) begära ut information om var du befunnit dig. Det betyder att de kan begära ut information om vilka personer som besöker Prideparken eller deltar i Prideparaden. Det är bara en tidsfråga innan information som inhämtats i enlighet med datalagringsdirektivet missbrukas. Ge hbtq-ungdomar möjligheten att träffa likasinnade utan att mindre nogräknade släktingar inom polisväsendet kan ta reda på var de befunnit sig. Riv upp implementeringen av datalagringsdirektivet och mjuka upp LEK.

Hbtq-frågor får aldrig bli en isolerad ö inom politiken eller en spelplan för interna konflikter. Det handlar till syvende och sist om människors lika rättigheter och det är något som sipprar in i varje politiskt område. Mänskliga rättigheter måste tas tillvara överallt där människor finns.

Positiv förändring är alltid möjlig, men det kräver ett långsiktigt och djupt engagemang. En vecka om året är inte nog. Några symbolfrågor är inte nog. Det krävs en helhetstanke. En politisk omtanke.

Positiv förändring är alltid möjlig, men bara om man är öppen för möjligheten att det finns många vägar till förändring. Pride är en bra väg, men inte den enda. Ibland visar man vägen bättre genom att välja familjen före la famiglia.

Man vet aldrig hur många chanser man har kvar att stå upp för alla människors lika rättigheter innan det är för sent. Den här veckan gör jag och Piratpartiet det genom att delta på Pride. Årets övriga veckor för vi exakt samma kamp på många andra ställen. Piratpartiets engagemang brinner med en stadig flamma. Det har inte brunnit ut om en vecka. Frågan är om de andra partierna kan säga detsamma när de inte tar alla de chanser till positiv förändring som erbjuds.