Låt traffickinghärvorna bli en fråga för Rikskrim

TRAFFICKING Den misstänkte skall vara skyldig till hela gärningen bortom allt rimligt tvivel för att dömas. Internationella traffickinghärvor är enormt resurskrävande om hållbara bevis skall kunna presenteras. Vi bör därför redan nu föra över arbetet till en centralenhet inom polisen, lämpligen Rikskrim. Då kommer fler och bättre utredningar att kunna göras.

Rådman Monica Nebelius belyser i sitt inlägg den 6 augusti svårigheter med att tillämpa ”lagen mot människohandel”. Det som är tänkt att kunna rubriceras som människohandel tillhör inte sällan de värsta övergreppen mot en annan människa som vi kan tänka oss.

Jag har själv som lagstiftare sett till att lagen infördes och genomfört de förslag till förstärkningar, förtydliganden och förenklingar som lagts på riksdagens bord. Förändringar där de facto Nebelius själv hållit i pennan.

Faktum kvarstår dock att alla rekvisit i en straffbestämmelse skall vara uppfyllda. Varje led skall vara bevisat. Den misstänkte skall vara skyldig till hela gärningen bortom allt rimligt tvivel.

Tanken med en särskild lag mot människohandel var främst att komma åt de delar av ”människohandeln” som inte kunde sorteras in under andra befintliga brott.

Ett krav för att kunna döma någon för människorov, är till exempel att man kan bevisa att denne använt tvång eller våld mot offret. Där är stötestenen – kriminella personer som cyniskt handlar med fattiga kvinnor och barn – för det är främst de som exploateras – ska inte kunna klara sig undan därför att de själva inte misshandlat, våldtagit eller själva sålt människor till en ”torsk” (koppleri). Rekvisiten i dessa brott kanske i vart fall inte gått att bevisa.

Kan det däremot fastställas att de medverkat till själva” hanteringen” av dessa brottsoffer ska de kunna dömas för detta istället. Därför menade såväl Nebelius och jag att det fanns behov av en ny straffbestämmelse. Syftet har alltså varit att ge möjlighet att åtala för de delar av hanteringen som tidigare inte föll under någon befintlig straffbestämmelse och därför lät grovt kriminella personer komma undan med vidriga gärningar. Lagen mot människohandel – mindre fokuserat på fysiskt våld eller tvång – har inte ersatt, utan kompletterat annan lagstiftning mot våld, sexuellt våld och direkt försäljning av människor. Om en åklagare kan bevisa våld eller tvång, så ska givetvis denne åtala för det grövre brottet. Det finns ju ingen som åtalar en mördare för grov misshandel om mordet går att bevisa.

Alliansregeringen har förstärkt arbetet mot människohandel på många sätt. 2008 antogs en ny nationell handlingsplan med 36 åtgärder och en tvåårig satsning omfattande över 200 miljoner kronor. Det fortsatta arbetet med att bekämpa detta är högt prioriterat.

Nebelius kunnighet är dock stor. Jag tar med mig hennes och andras vittnesmål om svårigheterna i att fälla grova kriminella för deras systematiska förstörelse av andra människors liv. All lagstiftning utvärderas oavbrutet. I veckan uppmärksammandes också problemen att få fram t ex telefondatauppgifter från andra länder där dessa misstänkt grovt kriminella verkar.

Slutligen måste polisen bli bättre. De stora härvorna kring människohandel där det inte sällan kan vara fråga om verksamhet i flera länder är enormt resurskrävande om hållbara bevis skall kunna presenteras. Jag ser därför gärna att vi redan nu verkställer att det operativa arbetet för gränsöverskridande människohandel förs över till en centralenhet inom polisen, lämpligen Rikskrim. Då kommer fler och bättre utredningar att kunna göras. Fler kriminella kommer att få sina rättmätiga straff. Än viktigare kommer fler unga kvinnor och barn att slippa få sin liv söndertrasade.