Caroline Szyber (KD) om traffickinglagen:
Om det krävs är jag beredd att ändra lagen igen
TRAFFICKING Sedan lagen kom 2002 har vi ändrat den två gånger och jag är beredd att göra ytterligare förändringar om den inte ger det resultat som var tänkt. Det är mycket allvarligt att handel med människor normalt sett ger lägre straff än handel med narkotika, det är en människosyn som jag aldrig kan acceptera. KD har under långt tid krävt skärpta straff för trafficking.
Jag instämmer i den problematik som belyses av rådman Monica Nebelius. Det som dock inte framgår är att detta är något som uppmärksammats av politiker och vi gjort och vill göra justeringar för att anpassa lagen efter hur situationen ser ut. Sedan lagen kom 2002 har vi ändrat den två gånger och jag är beredd att göra ytterligare förändringar om den inte ger det resultat som var tänkt.
Människohandel innebär rekrytering, förflyttning eller inhysande av en person med hjälp av tvång, hot eller bedrägeri med syfte att utnyttja personen för till exempel prostitution eller tvångsarbete. Med en beräknad årlig omsättning på ungefär 80 miljarder kronor är människohandel världens tredje mest lukrativa brottsverksamhet efter narkotika- och vapenhandel. I Europa är omsättningen cirka 23 miljarder. Enligt Rikspolisstyrelsen transporteras årligen ett hundratal kvinnor och ett okänt antal barn, till Sverige för att utnyttjas sexuellt. Sverige utgör såväl destinations- som transitland för denna handel.
Filmen Lilja 4-ever har gett ett ansikte till den hemska verklighet dessa unga flickor har. Slavhandel som enligt historieskrivningen avskaffades i Europa på 1800-talet drivs vidare av kriminella ligor som varje år berövar hundratusentals kvinnor och barn deras frihet och värdighet. Detta är den moderna form av slavhandel, där kvinnor lockas till Europa med löften om jobb som städare, dansare eller liknande, men istället blir exploaterade genom prostitution eller låses in och utnyttjas som slavarbetare.
Sverige har sedan den 1 juli 2002 en lag människohandel för sexuella ändamål. Lagen utvidgades den 1 juli 2004 till att även omfatta människohandel för tvångsarbete och organhandel och kan ge upp till tio års fängelse. Hittills har ytterst få personer åtalats och fällts enligt lagen, trots att människohandeln ständigt ökar. Det är mycket allvarligt att handel med människor normalt sett ger lägre straff än handel med narkotika, det är en människosyn som jag aldrig kan acceptera. Kristdemokraterna har under långt tid lagt motioner som yrkat på att ”straff skall skärpas för kvinnofridsbrott och trafficking ”. Straffsatsen måste spegla hur pass allvarligt brotten ses ute i samhället.
2010 gjorde Alliansregeringen igen en förändring av lagstiftningen. Denna var helt nödvändig för att kunna komma åt gärningsmän som misstänks för människohandel. Detta efter att det visat sig att en orsak till att de fällande domarna var så få var för att lagen krävde att offret tvingas, blivit vilselett och/eller att en person utnyttjar offrets utsatta situation eller på annat sätt tar kontroll över offret. Åklagaren var därmed tvungen att bevisa att förövaren kände till flickans utsatta belägenhet (vetskap om att offret är utblottad räcker inte) vilket är oerhört svårt. Detta gör att man åtalar för grovt koppleri på grund av otydlig bevisning och för att det inte går att knyta huvudmännen i avsändarländerna till brottet. De som lurar kvinnor till Sverige och säljer dem vidare för prostitution kommer därmed billigt undan och döms till högst ett par år i fängelse.
Ändringarna innebar bland annat att kravet på att gärningsmannen ska ta kontroll över offret det så kallade kontrollrekvisitet – tas bort. Kravet på dubbel straffbarhet för att svensk domstol ska kunna döma över människohandel som begåtts utomlands tas bort. Förslaget innebär att det blir lättare att i Sverige döma personer som har begått människohandelsbrott utomlands. Jag är glad att Kristdemokraterna fick gehör inom Alliansen och att vi 2010 kunde föreslår tydliga ändringar, bland annat en tydligare brottsbeskrivning.
Grundproblemet är att koppleri är brott mot staten och domstolarna inte ser kvinnorna som brottsoffer och därmed förnekar dem rätten till målsägandebiträden. Inget brott anses ha begåtts mot kvinnan. Detta vittnar om en mycket förlegad och märklig människosyn. Varje kvinna som fallit offer för människohandel måste få ett målsägandebiträde.
Den nuvarande människohandelslagen innebär att åklagaren är helt beroende av annan bevisning än bara målsägandeförhör. Målen skulle också behöva drivas i samarbete med det andra landet, något som väldigt sällan sker på grund av bristande resurser och låg prioritering av människohandelsbrotten som oftast ses som ”frivillig” prostitution.
Alliansregeringen har öronmärkt pengar och tagit fram handlingsplaner för arbetet mot människohandel och för att ge stöd till dem som utnyttjas men att mer kan göras. Lagstiftningen måste ha tydliga rekvisit som går att uppfylla och sätta brottsoffret i centrum genom att straffet verkligen speglar hus pass allvarligt samhället ser på dessa brott. Jag tycker att vi tagit steg i rätt riktning när vi med jämna mellanrum ser över lagen. Inlägg såsom Monica Nebelius är viktiga just för att de belyser hur lagstiftningen tolks ute i domstolarna. Skulle de ändringar som gjordes 2010 inte vara tillräckliga kommer jag arbeta för att vi göra justeringar för att anpassa lagen efter hur situationen ser ut.
