Breiviks pappa flyttar bekännelselitteraturens moraliska gränser

BREIVIKS PAPPA Vi har läst dem, vi har hört talas om dem. Föräldrauppgörelserna. Pappauppgörelserna. Bekännelserna. Ett barn som gör upp med sin far. Så här var det. Vem ska jag lägga skulden på för att det blev som det blev? Många kända författare har gett ut böcker i den här genren, många kända författare har också varit föremål för böcker i den här genren. Per Wästberg och Anna Wahlgren är bara några namn ur det senaste årets bokskörd.
Men aldrig är det tvärtom. Aldrig är det föräldrar som gör upp med sina barn. Så är inte naturen eller litteraturen beskaffad. Förrän nu.

Anders Behring Breiviks far meddelade i förra veckan till svensk och norsk press att han ämnar skriva en bok om sonen. Förlag är kontaktade. Förlag är intresserade.

Det är oerhört på så många plan. Det första ovan: Det är inte för en förälder att göra upp med sina barn. Föräldrar ska älska sina barn villkorslöst. Det är deras jobb. Eller?

Det andra är förstås den sortens förälder som Anders Behring Breviks far har varit. Försvunnit tidigt ur sonens liv. Diffusa omständigheter där socialtjänsten ingripit. Saker i det fördolda. Aldrig brytt sig om sonen heller i vuxen ålder.

Vad kan han ha att säga om Anders Behring Breivik? Vad vet han om vad som har gjort Anders Behring Breivik till en av Nordens mest hatade personer i modern tid?

Tidigt gick han ut och svor sig fri. Ansåg att sonen borde ha begått självmord istället, ord han visserligen har tagit tillbaka senare, skyllt på chocken.

Vad är det då som driver honom att skriva denna bok? En önskan att förstå? Pengar? En önskan att förklara för omvärlden? Eller svära sig fri? Det vet bara Anders Behring Breiviks far.

Det tredje och kanske det viktigaste – Bekännelselitteratur. Det är inte det vackraste ordet, den finaste typen av litteratur. Men den säljer, och den gör det bra. Det finns pengar för förlagen att tjäna. Så var slutar deras ansvar? Var börjar det? Att ge ut Anders Behring Breviks pappas berättelse? Att ge ut Anders Behring Breiviks egen berättelse? Om någon av de böckerna kommer ut, kommer de utan tvekan att bli nordiska, kanske världsomspännande, bestsellers. Filmrättigheter. Många människor kommer att tjäna pengar på den här berättelsen. Så vem tar ansvaret? Vem kommer att säga stopp, det räcker nu?

På svenska kultursidor gick Ann Heberlein under hösten 2011 ut och pratade om förlagets ansvar. Hon hävdade att hennes tidigare förläggare utnyttjat hennes sjukdomstillstånd för att nå framgång med en av hennes böcker. Han hävdade motsatsen. Kända litteraturpersonligheter hävdade författarens rätt att lämna ut förläggaren. Ja, i förlängningen att lämna ut vem som helst. Hämnas på vem som helst. Skriva vad som helst. Gäller det också Anders Behring Breiviks far? Ansluter också han sig till ”en lång tradition som odlats inte minst av Strindberg”?

Eller beror det på vem som skriver?

Man kan fråga sig hur långt den här genren kan tänkas gå. När det tar stopp. När förlagen säger att nej, det här ger vi faktiskt inte ut? Det här vill vi inte bidra till? Kommer välrenommerade norska och svenska förlag att ge ut den här boken? Kanske kommer de hävda att det är bra att det är just de som gör det. Som har erfarenheten. Som kan behandla författare och ämne just så delikat som det kommer att krävas. Snarare än att låta ett mindre nogräknat förlag göra det. Har låt säga Bonniers och Gyldendal mer ögon på sig, starkare hederskodex i väggarna? Klarar de bättre av denna oerhörda balansgång som detta ämne, denne författare kommer att kräva?

Frågan är svår och komplicerad. Vi har tydliga exempel på detta i närliggande tid, i samband med skandalboken om vår svenske kung. Där går förläggaren ut och säger att om han tvingats vara med och ta ansvar för texten, hade han krävt strykningar. Omskrivningar. Han kan inte stå för innehållet. Men han har inget emot att publicera det, så länge det är någon annan som tar ansvaret. Då går det bra, pengar rullar in som de ska.

Vem tar ansvaret för Anders Behring Breiviks pappa?

Just nu är vi på väg mot förändringar i den svenska yttrandefrihetsgrundlagen. Förändringar som går mot ett ökat delat ansvar mellan till exempel författare och förlag om vissa grupperingar får som de vill.

Det kanske inte vore en sådan dum idé.