Släng ut modern femkamp och grekisk-romersk brottning ur OS

OS I LONDON Många sporter vill in på OS-programmet. Golf och rugby är på gång inför Rio de Janeiro 2016. Några borde kastas ut. Jag tänker framförallt på två ”svenskidrotter” med anor ända från 1800-talet.

Skrattretande nog heter den ena modern femkamp. Namnet borde vara ungefär det omvända. Något mer otrendigt är svårt att tänka sig i sportsammanhang.

Här i London görs ett försök att popularisera den genom komprimering till modern fyrkamp. Löpning och skyttet slås samman till springskytte. Detta tydliga plagierande av vinterns uppskattade skidskytte hjälper inte. Modern femkamp tillhörde en annan tid, när officerare av skilda slag var våra olympiska representanter.

I dag finns sporten knappast i Sverige. Den gör det i så måttlig omfattning i stora världen att den borde rensas från sommarspelens smörgåsbord. Ännu närmare relegering ligger den ädla brottningen. Ja, inte fristilen. Den är fortfarande livfull och uppskattad i merparten länder. Problemet gäller den grekisk-romerska stilarten. Redan tidigare har förts heta diskussioner mellan Internationella Olympiska Kommittén (IOK) och Internationella Brottningsförbundet (Fiba).

Då gav IOK med sig. Efter London-OS är jag inte säker på att bemötandet leder till positivt slutresultat. Matcherna här förskräcker. Ofta har de bestått av händelsefattigt stångande.

Ingen sport har ändrat reglerna så ofta som brottningen. Bekymret är att det varje gång lett i fel riktning – till ännu fler obegripliga domslut. Att icke-experter har svårt att hänga med är en sak. Värre är att även aktiva, tränare och ledare går bort sig bland alla besynnerliga regelparagrafer.

En svensk drabbades särskilt hårt i 120-kilosklassen. Den göteborgske bronsmedaljören Johan Eurén gjorde en heroisk OS-debut och föll i semifinalen offer för otur i – lottdragning!

Om ställningen är jämn med halvminuten kvar i förlängningsperioden plockar domaren fram en röd och blå boll. Brottaren som lottas ner i parterr har klar fördel. För att vinna matchen behöver han bara undvika att kastas. Och den som väger 120 kilo brukar lyckas med det…

Någon kallade det grekisk/romersk lottning. Det går också att kalla det parodi.

Dessvärre är regelkrångel inte brottningens enda bekymmer. OS-historien visar att den länge har präglats av mygel, fusk, politik och rena domarskandaler.

Svenska kännare talar om att sporten är toppstyrd av pampar med egenintresse. Den sägs vara fylld av både penningmutor och vänskapskorruption. Det bör finnas med i vågskålen när IOK ska väga av brottningens framtida värde.

Inte gick det alltid så mycket justare till förr i tiden. Min favoritstory är från Melbourne-OS 1956. Där mötte bantamviktaren Edvin Vesterby i sista matchen ryssen Vyrupajev. Vid poängförlust skulle svensken få nöja sig med brons. Vid fallnederlag skulle det bli silver! En halvminut före full tid var Vesterby i klart poängunderläge. Då ropade rikstränaren Preven Svedberg:

- Sno dig nu, Edvin. Sno dig ner på rygg.

Vesterby hann lägga sina skuldror på mattan och belönades med silvermedalj.