Fallet Tymoschenko isolerar Ukraina

TYMOSCHENKO Det är nu ett år sen Ukrainas främsta oppositionspolitiker, tillika president Viktor Yanukovic’s bittraste politiska fiende Julia Tymoschenko fängslades. Ukrainas mest stridbara politiker dömdes till 7 år bakom galler. Anklagelsen – som torde vara politiskt motiverad – löd att hon under sin tid som president ska ha misskött gassamtalen med Ryssland.

Än märkligare är att Ukrainas riskåklagarmyndighet i dagarna meddelade att de står i begrepp att föra fram nya, mycket allvarligare, anklagelser mot Tymoschenko som handlar om att hon 1996 ska ha beställt ett mord av maffian på Donetsks främsta affärsman.

Det kan förefalla som att Yanukovic-lägret drivs av en illvillig hämndlystnad och försöker ytterligare splittra oppositionen inför parlamentvalen i oktober men i själva verket är deras agerande synnerligen kontraproduktivt. Förutom att marginalisera Ukraina internationellt kommer Tymoschenko-fallet att försvåra för den regerande klicken att bevisa för världen att valen i oktober är fria och rättvisa. Vad som i slutändan står på spel är själva legitimiteten för regeringen som stadigt tappar folkligt stöd.

Men dramat kring Tymoschenko och Yanukovychs skymmer utan tvekan de djupt rotade faktorerna som formar landets politiska landskap. För att Ukrainas politik ska bli begriplig, måste man vända blicken bort från personligheter och rikta den mot de strukturella begränsningar som kraftigt försvårar möjligheten att koncilidera makten, både i dess auktoritära och dess demokratiska form.

Det största hindret för enskilda politiska krafter att lägga beslag på den politiska makten är utan tvekan Ukrainas regionala struktur. Röstandet i Ukraina följer envist samma mönster och har sett likadant ut i alla nationella val sedan 1991 med en ungefärlig uppdelning av landet i 50 – 50. Detta har föranlett vissa kommentatorer att spekulera om huruvida Ukraina till slut riskerar en uppdelning i å ena sidan landets som det verkar antagonistiska ”pro-ryska öst” och å den andra det ”pro-europeiska väst”. Detta synsätt förbiser emellertid centrala Ukrainas, och därmed Kievs, avgörande roll som, enligt en skarp kommentar, talar som Donetsk men röstar som Lviv. Poängen är att Ukrainas djupt rotade regionala uppdelningar skapar en strukturell bas för ständigt uppdykande politisk opposition. Den som vill vinna valet i Ukraina och sen stanna vid makten måste för det första söka stöd över de regionala gränserna och för det andra regera genom att skapa koalitioner i parlamentet. Det är detta som ligger till grund för den påstådda ”kulturkompromissen” i ukrainsk politik.

Förutom att vara regionaliserade, saknar de flesta ukrainska partier helt ideologisk grund: de agerar som politiska maskiner uppbyggda kring enskilda politiker eller vissa affärsintressen. Detta ökar svårigheterna för den som försöker koncentrera den politiska makten i Ukraina. Bristen på idéer innebär att politisk lojalitet endast kan säkras med hjälp av materiella privilegier – framförallt genom en fördelning av inom ett nätverk av patron-klient relationer. Men detta innebär också att den auktoritära ledaren måste ha tillräckligt stora resurser att fördela och det här är problematiskt – framförallt på grund av det katastrofala tillståndet vad det gäller Ukrainas ekonomi. Således förefaller Ukraina, till skillnad från Putins Ryssland, vara oförmöget att bygga en bred och hållbar grund för ett auktoritärt styre. Medan Moskva på bred front kan få ut sin ”great-power-ideologi” och sina rikliga energitillgångar, saknar Kiev båda dessa grundpelare för ett auktoritärt styre.

Ändå är det paradoxalt nog så att samma strukturella faktorer som bromsar/stoppar trenden för auktoritärt styre i Ukraina är också de som verkar stå i vägen för skapandet av en livskraftig pro-demokratisk opposition. Västra och östra Ukraina skiljer sig avsevärt åt ifråga om vad det innebär att vara ukrainsk. Medan det i de västra delarna mest handlar om nationell identitet med särskild tonvikt på språkfrågan och den etnisk-centrerade historieskrivningen, är så är landets östra och södra delar mer fokuserade på sociala identiteter och medföljande sociala, snarare än nationella, frågor. Centrala Ukraina med Kiev har potential att agera agera nationell kompromiss på vilken ett ukrainskt civilsamhälle skulle kunna byggas. Politiskt är denna strategiska regions position däremot ganska dåligt formulerad: hittills har den saknat en egen tydlig politisk röst eftersom det inte finns någon stark politisk kraft som skulle kunna representera dess intressen.

Vidare är motviljan mot varje ideologi inte mindre skadlig för oppositionella krafter än för ”maktpartiet”. Avsaknaden av ideologi resulterar i att ukrainsk politik genomsyras av total cynism. Den genomgripande avsaknaden av moral gör det alltför lätt för ukrainska beslutsfattare att ostraffat lämna sina politiska partier om de skulle få ett erbjudande de inte kan tacka nej till. Gång på gång har den ukrainska oppositionen eroderats och demoraliserats av otaliga avhopp.

När Yanukovich med mycket snäv marginal besegrade Tymoschenko i presidentvalet 2010 blev han Ukrainas förste ”minoritetspresident” med mindre än 50% av folkets stöd. Ändå var det Yanukovich som beslutade att helt resolut välta Ukrainas känsliga maktbalans till sin fördel och bygga det auktoritära putinska ”maktvertikal”. Eftersom en sådan maktkoncentration aldrig skulle kunna åstadkommas i Ukraina genom förhandlingar, överenskommelser och kompromisser, var Yanukovichs enda återstående alternativ att systematiskt bryta mot konstitutionen och ohämmat utveckla adminresurs (administrativa resurser) och operativ makt, inräknat den selektiva brottsbekämpningen. Hittills har han och hans klick från Donetsk lyckats ta sig närmare en fungerande auktoritär statsmakt än Leonid Kuchma under hans andra presidentperiod i början på 2000-talet, men de jobbar i motvind.