Ingen vill ansvara för försvaret under Reinfeldts nyckfulla ledning

FÖRSVARET Det som tidigare kunde vara kronan på en livslång karriär som generaldirektör eller minister har, genom ett lika klåfingrigt som frånvarande ledarskap när det gäller, förbytts till att bli självmordsuppdrag. Vakanserna bland generaldirektörerna under försvarsministeriet visar att de vassaste hjärnorna och de dugligaste chefsämnena flyr.

I höst, närmare bestämt i november kommer ett svårslaget rekord att uppnås av regeringen Reinfeldt. Totalt fem statliga myndigheter som lyder under försvarsdepartementet kommer då att stå utan ledarskap. Försvarsmakten, Försvarets Materielverk, Försvarets Radioanstalt, Inspektionen för Strategiska Produkter samt Försvarets Forskningsinstitut kommer då stå utan exekutiv ledning i form av generaldirektörer. Det är, anser jag, remarkabelt att regeringen Reinfeldt hanterar dessa säkerhetspolitiska instrument med sådan nonchalans och slapp attityd. FRA och FOI är kanske våra viktigaste spelkort i en allt mer komplex och globaliserad utrikes- och säkerhetspolitisk kontext vilket ger ytterligare dimensioner åt regeringens i allt väsentligt svaga ledarskap.

Just försvarsdepartementets problem med rekryteringar är sannolikt det bästa exemplet på ett havererat politiskt ledarskap. När Moderaterna skulle ersätta Sofia Arkelsten som partisekreterare tog det trettio minuter mellan avgångsbesked och tillsättande av efterträdare. När Sten Tolgfors aviserade sin avgång tog det nära på trettio dygn. Det säger en hel del om villkoren för en försvarspolitiker eller statstjänsteman inom försvarsområdet. Det som tidigare kunde vara kronan på en livslång karriär som generaldirektör eller minister har, genom ett lika klåfingrigt som frånvarande ledarskap när det gäller, förbytts till att bli självmordsuppdrag.

Två exempel talar sitt tydliga språk hur den politiska nivån hanterar försvarsfrågor, för dagen representerad av regeringen Reinfeldt II:

• I Almedalen 2009, på ett seminarium om försvarets personalförsörjning, vädjade överbefälhavare Sverker Göransson om både förståelse och stöd för den utmaning som det nya personalförsörjningssystemet kommer att innebära. Jag såg inte en enda rörelse i Sten Tolgfors ansikte, inte en min, inte en kommentar. Ansiktet var blankt liksom hos dåvarande statssekreterare Håkan Jevrell. Bägge avvek snabbt från platsen efter seminariets slut med ÖB ensam kvar. Övergiven. Försvarets personalförsörjning har sedan dess havererat fullständigt.

• Ett annat, dagsaktuellt exempel, är JAS 39 Gripens framtid. Med nuvarande ekonomiska resurser så är det ingenting som Försvarsmakten vill prioritera utan att antingen få ytterligare ekonomiska resurser eller lägga ned hela försvarsförmågor. Fredrik Reinfeldts respons på detta? Gripen skall finansieras inom ram, inga förändringar i uppgift eller krav på förmågor.

Med dessa två exempel så förstår nog de flesta att ett uppdrag som ledande befattningshavare i inom försvarsområdet att villkoren närmast kan liknas vid ett självmordsuppdrag. Ett politiskt ledarskap, företrätt av Fredrik Reinfeldt, som visar sig vara lika nyckfullt i planeringen av verksamheten som svekfullt och frånvarande när närvaro krävs. Ett ledarskap som präglas av feghet, okunskap och vilsenhet inom försvarspolitikens område. Detta leder ofrånkomligt till att de som sedan skall rekryteras till ledande befattningar tänker sig för både en och två gånger. Ett ja kan, med historiken som grund, visa sig bli ett förnedrande slut på en karriär som borde krönts med framgång. Vakanserna bland generaldirektörerna under försvarsministeriet visar att de vassaste hjärnorna och de dugligaste chefsämnena flyr. De vill inte utsätta sig för vare sig den press eller förnedring ett uppdrag åt regeringen Reinfeldt innebär.

Regeringen Reinfeldts ledarskap visar sig nu, med all önskvärd tydlighet, vara ett större hot mot Sveriges säkerhet än något annat. Att lämna snart fem myndigheter utan ledning är ett tydligt tecken på detta.